Bank: Belgien en massiv besvikelse

Foto: AP
FOTBOLL

BELO HORIZONTE. Äntligen fick vi se det där spännande talangkollektivet fullt av tappra invandrarkids braka in i VM.

Ja, och till slut fick vi visst se Belgien också.

VM:s tredje dyraste trupp, fick vi veta. Sprängfyllt av några av världens bästa unga spelare, det visste vi redan.

Möjligen hade det tisslats om bristen på mästerskapsrutin och tasslats om avsaknaden av en pålitlig landslagsmålskytt, men det var liksom detaljer.

Belgien, där hade vi laget att hålla ögonen på.

Och visst, de vann till slut – men den här gången imponerade de mer med sin taktiska flexibilitet än med sin spets.

Det var ju länge Algeriet som bestämde hur den här matchen såg ut, som gjorde sin bästa VM-match på 28 år.

Det är inte det att vi inte haft några algeriska världsstjärnor att följa sedan dess, det är bara det att de inte spelat för Algeriet.

Betala tillbaka

Zinedine Zidane vann VM åt Frankrike, Benzema och Samir Nasri har försökt göra om det.

Sedan självständigheten räknar man med att drygt två miljoner algerier flyttat utomlands, men de senaste åren har fotbollsförbundet tyckt att det är hög tid att låta Frankrike betala tillbaka.

Medan den inhemska fotbollen rasat ihop i en hög av politik och våld har den franskbosniske fotbollseminensen Vahid Halilhodzic pusslat ihop ett landslag av franska rester.

Av de 23 spelare som kommit till Brasilien är 17 födda i Frankrike, mer än hälften av dem har spelat i franska u-landslag.

Det är inte okomplicerat, vare sig där eller här. Karim Benzema förklarade det briljant häromåret:

– När jag gör mål är jag fransk. När det är problem är jag arab.

Jag har firat fotbollsframgångar med algerier i både Nice och Marseille, men jag har också varit där när sydbaserade högeranhanget i Bloc Identitaire hetsat på mot dem. Inför VM la de på allvar politiska förslag om att inrikesministern borde förbjuda algeriska supportrar att bära landslagsdräkter eller veva flaggor under VM. För att inte riskera sammandrabbningar.

Tidigare har le Bloc manglat ut politisk propaganda med budskapet ”L’Algérie, c’est ton pays? Retournes-y!”. ”Är Algeriet ditt land? Åk hem dit då!”.

Massiv besvikelse

Och nu såg vi ett gäng unga fransk-algerier ta på sig landslagströjorna och stänga ner VM:s allra mest haussade outsider.

Belgien var trots sina tre poäng en massiv besvikelse, de joggade räddhågset runt och försökte hitta det bästa passningsalternativet, i stället för att låta bollen rotera och låta välorganiserade algerier jaga sig trötta.

Witsel sköt ett par långskott, Chadli fick ett stick från Hazard, men nära kom de aldrig.

Algeriet gjorde inga försvarsmisstag före paus. Belgien gjorde ett.

När Halilhodzic höll hov dagen före match tyckte han att han hittat en svaghet, ja, eller två då:

– Deras backar är inga Ferraris, men det är inte våra heller.

När Jan Vertonghen kom ett steg efter på ett inlägg kompenserade han det med att, totalt onödigt, dra ner Sofiane Feghouli. Feghouli rullade in straffen, och så flyttade paniken in på planen.

Återigen: Algeriet var välorganiserat och klokt, de hade en av planens bästa spelare i dunderdynamon Taïder, men de är inget stort lag – och Belgien lät dem stå stilla i sina läxlästa positioner, utan att dra upp farten.

Imponerande bredd

0–1, tjugo minuter ifrån ett fiasko som hade bombat hela den här belgiska ballongen.

Då delade Marc Wilmots om.

Om Belgien imponerade så var det inte genom att ha ett grundspel, utan genom att de i slutänden visade att de faktiskt har fler.

Går det för trögt? Då kan Wilmots skicka in nittonåringen Divock Origi som fartspelare längst fram, och Mertens som kantpumpare vid sidan om.

Saknas tyngd? Då byter han in Fellaini i hans gamla Everton-roll som straffområdesmurbräcka.

Med 4-1-4-1, De Bruyne ett steg ner och mer folk framåt, fick de till slut ner ett tappert Algeriet i brygga. Fellaini nickskarvade in 1–1, Mertens sprang in 2–1.

Ett Belgien förlorade den här matchen – ett annat kom in och såg till att de vann.

När Marc Wilmots går och lägger sig i kväll har han all anledning att vara lite orolig över hur blekt hans lag såg ut.

Sen kan han trösta sig med att hans trupp såg rätt bra ut, sluta ögonen, kanske drömma lite.

ARTIKELN HANDLAR OM