Bank: Knappt någon som inte dömde ut 08-derbyt

FOTBOLL

Ibland ska man lita på vad ögonen ser, ibland får man lyssna till vad man känner.

Jo, jag såg en bra fotbollsmatch.

Synd bara på derbyt.

Så gick en Solnakväll ifrån oss och kom aldrig åter.

Djurgårdsläktaren hoppade till ”inget SM-guld för AIK”, Nabil Bahoui gick av planen med en blomsterkvast och ett ton frustration, och på jumbotronen kunde man läsa en uppmaning om att komma och ”krama Gnagis”.

Det känns ju inte som att en vecka när Malmö FF gått från att leda allsvenskan med nio poäng till att leda den med en poäng till att leda den med sex och en halv är rätt tidpunkt att slå fast vare sig det ena eller det andra om tabeller och guld.

Allsvenskan är ett röj- och rövarpartaj, vi får vänta tills röken lagt sig.

Alla dömde ut matchen

Men just nu?

– Malmö vänder 0–2 till 3–2… det får man ge dom. Just nu känns sex poäng som mycket, sa Per Karlsson i går.

Det fanns ju en anledning till att alla ville prata med just den AIK-backen efter den här matchen, jag får återkomma till det.

Först kan vi väl reda ut skillnaden mellan en bra match och ett bra derby. Det fanns knappt en människa i Stockholms län som inte dömde ut den här matchen efteråt. AIK:arna var förbannade på att de inte bänt loss matchen ur tvångströjorna, djurgårdarna tyckte att de borde kunnat vårda bollen bättre och vågat lite mer.

Jag håller med, men slängde jag upp alltihop på ritbordet så tyckte jag också att det var en väl genomförd match på väldigt många sätt

Pelle Olsson spelade modigt och smart, stoppade ner Amadou Jawo på vänsterkanten och lät Prijovic och Sebastian Andersson (bäst på plan första kvarten) slita ihop längst fram. De stod i sina spikraka 4–4–2-rader, jagade inte ihjäl sig mot bollsäkra AIK:are, och försökte hitta rätt lägen att ställa om snabbt och långt mot anfallarna.

AIK byggde tålmodigt, lät Ibrahim Moro kliva fram och vända spel i sidled medan Celso Borges låg tjugo meter längre bak och vände i djupled.

Två lag maximerade sina chanser taktiskt, i ett derby som var ovanligt präktigt och kontrollerat för att vara ett derby.

Få fel men för lite rätt

Jag har sett så många derbyn de senaste åren som skenat ur åt alla håll, som börjat med 22 rusande kaninhjärtan, gula kort och kaos tills bara ett lag står kvar med armarna i luften.

Det här var något annat.

Det här blev en match mellan två lag som gjort alla sina läxor utan att få alla rätt på provet.

Den bultande, brutala intensiteten stannade på läktarna. Nere på planen fick vi se spelare som gjorde väldigt få fel men för lite rätt.

På sätt och vis var det en avbild av tränarnas kvalitéer som taktiker. Intelligent, ordnat, smart. Pelle Olsson satte sin struktur, men hade spelare som var för bollstressade (Faltsetas, ytterbackarna, faktiskt även Prijovic) eller för defensivt överambitiösa (Jawo, Tibbling) för att klara av att lugna ner spelet.

Andreas Alms lag var metodiskt, hade bollinnehav och kontroll och tog fram bollen till anfallszon på ett bra sätt. Men när de väl kom dit tråcklade de konstant in sig i Dif:s organisation, utan att hitta vare sig Henok Goitoms genifotsnycklar eller Nabil Bahouis uppenbara övertag på en kant.

Dif:s enda vassa målchans var en Per Karlsson-nick i egen stolpe. AIK:s enda pulshöjare var när Fredrik Stenman straffområdesrensade ett inlägg upp på egen armbåge (domare Lerjéus friade, korrekt).

– Det var ingen derbytemp, ingen intensitet. Jag saknar derbyglöden, suckade Andreas Alm.

Klagade på planen

AIK:s tränare spekulationskvantifierade också betydelsen av seriens sämsta gräsmatta – vaktmästarna hade lagat två små fyrkanter i målområdena, de såg ut som små fåfänga bönemattor mitt i en åker – och slog fast att på en vettig matta hade AIK ”åkt rakt igenom” till ”tre-fyra rena målchanser”.

Fan vet, men fans vet att de inte fick någon galenskap den här gången.

De fick en match som vaggade sig fram, de fick ett Dif som blev bättre i sin bollvård efterhand när Tibbling och Jawo slutade stressa, men de fick framför allt ett derby som var mer likt en serielunksmatch.

När Alm efterlyste mer puls och kaos var det ingen efterhandskonstruktion. Jag har pratat med honom om det förut, han har berättat om en spelatrupp som trivs som bäst när scheman spricker, när farten drivs upp till nivån där allsvenska agnar skiljs från vardagsvetet.

Problemet igår var att AIK var alldeles för dåliga på att bryta mönster, att de var för långsamt lättlästa i sin präktiga spelbyggnad.

Ledningsmålet var ett självlysande undantag, vägen dit startade med att Alexander Milosevic bröt mönster, klev fram och utmanade med boll och tvingade Djurgården att fatta val. Emil Bergström valde fel, och bitarna hamnade tillräckligt fel för att de skulle tappa bort både en klackande Kennedy Igboananike och den diagonallöpande derbykungen Bahoui.

När Per Karlsson kvitterade misstagskvoten med att styra in en ofarlig Jesper Arvidsson-frispark i eget mål var det en punkt på en match där misstagen avgjorde när ingen annan klarade av det.

Malmö FF vann med 3–2, Djurgården vann med 1–1.

– Det känns rent ut sagt olustigt, suckade Andreas Alm.

Han såg ut som om han förlorat ett derby. Han var mest besviken över att det inte ens hade sett ut som ett.

ARTIKELN HANDLAR OM