Hon är bäst av alla – tävlar mot sig själv

1 av 4 | Foto: Bildbyrån
FOTBOLL

BERLIN. Snabbare, starkare, slugare.

Sarah Sjöström fortsätter att tävla mot sig själv i den här sporten.

Det roliga är att hon vinner.

När hon hade kontrollsimmat sig till final på mjölksyredistansen hundra meter frisim segade sig Sarah Sjöström upp ur poolen.

Hon hängde på sin lina, gled över, tog ett par fjärilsarmtag och lät pulsen sjunka ett par slag.

Ett par minuter senare hade hon sprintat sönder en fjärilsfinal där konkurrenterna inte ens verkade tro att de kunde rubba henne.

Och nä, det kan de ju inte heller.

Sarah är ute på en skenande upptäcktsfärd dit inga kartor ännu är ritade. Det hon gav sig på i går var ett kraftprov av den där sortens om amerikansk skolsimning är byggd av: hårt, tätt, stentufft.

Inte perfekt – men solklar seger

Sarah Sjöström är inte helt förtjust i att Len, det europeiska simförbundet, lagt program som gör det nästan omöjligt att kombinera en satsning på 100 fritt och 50 fjäril. Hon håller sig till sin mentala modell att ha låga förväntningar.

Och sedan går hon ut och sätter på en motor som ingen annan har.

Finalloppet var långt ifrån perfekt. Jag har inte vevat det i repris, men visst fanns det detaljer i både start och målgång som inte satt hundraprocentigt.

Men det räckte till en solklar seger mot en fräsch regerande världsmästare som Jeanette Ottesen. Det räckte till 24,98, den tredje tiden någonsin under 25 sekunder.

Sarah Sjöström har simmat alla de där loppen. För att sätta hennes fart i perspektiv så kan vi till exempel konstatera att hennes världsrekordlopp i somras hade räckt till en rätt säker seger i amerikanska mästerskapen häromveckan.

På 50 meter frisim.

Under den senaste veckan har jag pratat med Sarah fyra-fem gånger, och hon återkommer hela tiden till det här med att hon inte längre vet vad hon ska förvänta sig eller hoppas på. Målsättningar har blivit värdelösa, eftersom hon inte längre vet vad som är möjligt.

En upptäcktsfärd

Så här sa hon till exempel innan vi åkte till Berlin:

– Jag tror aldrig att jag ska simma så snabbt som jag gör. Jag har väldigt låga förväntningar på mig sett till de resultat som jag gör. Det är ju bra. Man ska ha höga mål för att utvecklas, men jag vågar inte sätta sådana mål som matchar de resultat som jag gör. Det känns ju som att det är omöjligt, liksom.

Läs det där en gång till. ”Jag vågar inte sätta mål som matchar de resultat jag gör”.

Jo, det här är en upptäcktsfärd mer än något annat.

När Sarah Sjöström dundrade in på världsscenen för fem år sedan var det ju det här hon inte kunde. Hon hade en enorm kapacitet, men hon var närmast värdelös på det här med att starta och att gå i mål – aspekter som är avgörande på sprintdistanserna.

På längre distanser kunde hon kompensera bort de där bristerna, men på de korta skvalpade hon runt utan att hinna fram i tid.

Mer njutbar final

Nu är hon bäst i Europa, bäst i världen, bäst någonsin. Genom att satsa på sprintdistanserna har hon tvingats korrigera sina svagheter, vilket hon kommer att ha nytta av även på de längre distanserna framöver.

Hon njöt av att ha klarat kraftprovet i går, hon har en mer njutbar hundrametersfinal framför sig på onsdagskvällen.

Jag gillade hur hon simmade semifinalen, lågfrekvent och effektivt utan att vara nära att koppla på benen fullt ut. Nu får hon simma finalen fräsch, två banor från den startsnabba Femke Heemskerk.

Det lär krävas en bit under 53 sekunder för att vinna. Jag tror att Sarah Sjöström möter sig själv i den finalen också.

ARTIKELN HANDLAR OM