Bank: På den sjunde dagen vilade Malmö

FOTBOLL

På en vecka vände Malmö FF upp och ner på himmel och jord.

På den sjunde dagen vilade de.

Om MFF undrat hur de kan förlora ett guld så vet de nu. Jag tror inte att de kommer att göra det.

Det var ju inte särskilt svårt att se signalerna.

Direkt efter slutsignalen, medan Djurgården firade med sina faktiskt fenomenala fans, stegade Åge Hareide rakt ut mot Malmös uppresta klack och applåderade dem. Han klappade om alla sina spelare, satte sig på presskonferensen, öppnade en burk mineralvatten och log moldemilt.

– Hade ni sagt före säsongen att vi skulle ha fyra poängs försprång hade jag tagit det direkt.

Lugnt och fint. Inga kriskreatur på isen.

Redan före avspark kändes det här som den absolut värsta uppgift Malmö FF kunde få just nu. Ett avslappnat, Pelle Olsson-organiserat Djurgården, med hög anfallskapacitet där fram, fanatiska fans i ryggen, konstgräs under sig.

Det här var helt enkelt en inverterad Salzburg-uppgift. Inga ytor att kontra på, inget stråk av naivitet att utnyttja, bara ett bra fotbollslag som stod lågt i raka 4-4-2 och tvingade dem att försöka flytta blocken med fartfotboll och kreativitet.

Och de där egenskaperna orkade inte MFF kräma ur kroppen ett par dagar efter Champions League-kvalet.

Billiga defensiva missar

Målen som sänkte mästarna var inte särskilt representativa för matchbilden. Robin Olsen gav Emil Bergström chansen att nicka ner en hörna till Haris Radetinac före 1–0, Filip Helander var trög i ryggen på kvalitetsköpet Sebastian Andersson, som vände in 2–0. Två billiga defensiva missar mot två av mina favoritspelare i årets Dif.

Men det var kontringarna som borde straffat MFF, det var där som Djurgården forsade fram på enorma bakytor och väldigt ofta mest var felaktiga Broberg-beslut eller svaga sista-petningar ifrån att glida fram till mål.

Pelle Olsson sa att det är den här sortens uppgifter som ”kramar ut det mesta ur företeelsen Djurgården” eftersom det ett mittlag känner att ”nu jävlar är det en riktig match”. Det märktes. Mot ett starkt, haussat fotbollslag slarvade de inte, de sjönk hem och stod rätt, arbetade hårt, var medvetna och duktiga.

I MFF blev det tydligt hur mycket de i saknade en kreativ mittfältsmotor. I Europaspelet klarar de sig fint med (framför allt) Markus Halstis och Enock Kofi Adus kämpande konkretion. Här var de tvungna att försöka utmana med boll, röra spel från kant till kant eller leta efter begåvade djupledspassningar mot en begränsad bakyta.

Och det klarade de inte.

De hade kanske gjort det med Simon Therns kloka fötter, och de lyckades göra det på slutet när Isaac Kiese Thelin kom in med sin tyngd i anfallet och Magnus Eriksson flyttade ner och flyttade boll.

Det var för lite, för sent.

De vet om det

Emil Forsberg hotade av och till med mönsterbrytande diagonallöpningar, men annars var det för ont om rörelser/motrörelser och intelligent spel bakifrån. Simon Kroon var endimensionell, Markus Rosenberg fick lite för få chanser för att kunna räkna med att göra de där målen som hade behövts.

De mötte en dundrande hemmapublik, de sprang in i en tandlös målvaktstiger, de fick smällarna rakt i ansiktet.

Så här ser utmaningen ut för Malmö FF i höst. De måste klara att växla mellan kontringsspelet ute på kontinenten och att dyrka upp lågt spelande allsvenska motståndare. Jag tror att den problematiken på sätt och vis är tuffare än den fysiska.

Champions League är stort. Men allsvenskan är inte så liten den heller. Och för Malmös framtid är det viktigare att vinna allsvenskan igen än att plocka bonuspoäng i en Champions League-grupp.

Ingen vet om de klarar det. Jag tror verkligen att de gör det, att de blir mästare igen. Framför allt har jag svårt att se en bättre lämpad tränare än Åge Hareide för en grupp som ska försöka dubbeldansa utan att hamna i otakt.

När Malmö FF vaknade i morse hade de ett bra avstånd till AIK och ett tufft program framför sig. När de går och lägger sig hade de fortfarande ett bra avstånd till AIK och ett tufft program framför sig.

De har en tillräckligt bra trupp för att lösa det, de vet om det.

Nu vet de också exakt hur det känns när de inte orkar göra jobbet fullt ut.

ARTIKELN HANDLAR OM