Bank: Hammarby har ett lag som kommit längre än AIK

1 av 5
FOTBOLL

Stockholm skakade, Solna sjöng, en säsong skulle till att börja – och någon var ju till slut tvungen att skilja kris från tillförsikt.

AIK letade efter svar.

Hammarby? De räckte upp handen.

Bajen fick vänta i fem långa år på allsvensk fotboll, de fick längta i fem långa efter att spela ett derby som det här.

Hur var det kändes nu igen? Hur smakar derbyn? Hur doftar den här sortens ångestmöten?

I tio minuter blev Hammarby i alla fall påmint om hur de kan låta:

– Tjalalala tjalalala hey-heeeyey AIK!

Hamnade snett från början

När det officiella programbladet öppnar med en välkomsttext om ”slakt”, ”kross” och att ”stampa ner allt grönt och vitt i skolästen” är det lätt att glömma att det är vuxna, ansvarstagande klubbar som ska spela fotboll. Och med 40 000 furiösa fotbollsfans i ryggen är det lätt att glömma att det bara är mars och försäsong, med allt vad det innebär av ofärdiga lagbyggen och halva ansatser.

Derbyn lämnar liksom ingen respit.

Nanne Bergstrands holländsk-hareidska 5-3-2 hade bara fått ett träningspass på sig att sätta sig, och det hann hamna både två och tre steg snett från början.

Vingbackarna blev passivt defensiva, AIK:s 4-3-3 kunde vända spel som de ville och Hammarbys backlinje hamnade under press. De svarta började på en egen fysisk nivå, vann närkamper och gungade matchen från kant till kant med den försäsongströge Dickson Etuhu som ankare, Ebenezer Ofori som flytande playmaker och Johan Blomberg i något slags nummer tio-roll.

Det fungerade finfint i en kvart.

Så enkel är inte marsfotboll

Henok Goitom sprang in 1–0 direkt, Etuhu sa att det kändes som att AIK skulle vinna med tre-fyra mål då, och jag säger inte emot.

Men när Etuhu pratade var matchen slut, han hade precis lärt sig hur det känns att förlora ett stockholmsderby och han gillade det inte alls.

Den där första kvarten hade en opressad Etuhu sett ut som en mittfältsgeneral, så långt kunde Bahoui och Brustad forsa fram med bollen vid sina fötter.

Men så stadigt är inte laget Gnaget. Så enkel är inte marsfotboll.

Hammarby vände och vann, som så ofta i fjol, och det går att spalta upp förklaringar lite som man vill.

Tillfälligheterna är enklast att klara av. Domaren Michael Lerjéus fick en lika hackig match som spelarna eftersom delar av publiken prioriterade bengaleldande och rökbomber före flöde och flyt, och även om han fattade fler riktiga beslut än felaktiga så gjorde han ett obegripligt och avgörande misstag.

Det handlade om uppsträckta händer.

Trefaldig stjärnsmäll

Nabil Bahouis blackout-hands före paus bestraffades med straff, Kennedy Bakircioglü kvitterade och gav Hammarby ro och tro.

Johan Perssons blackout-hands efter paus bestraffades inte alls, Persson själv dunkade senare in 2–1 från distans och gav Hammarby segern.

De där situationerna säger väldigt mycket om varför Bajen gick vidare i cupen, men väldigt lite om hur säsongen ska se ut.

Vill vi veta det får vi lyfta annat.

Andreas Alm sa att förlusten var en trefaldig stjärnsmäll; en förlorad hemmamatch, ett förlorat derby, en förlorad titelchans. Framför allt innebär den ett klubbrekord i tidig AIK-kris – de brukar normalt dröja en bit in i april.

Matchen visade glimtar av en enorm anfallspotential, med kantfart, en glittrande Goitom, en vuxen Ofori och Mohamed Bangura på väg in. Men den satte också frågetecken för det tidiga anfallsspelet, spelbyggnaden bakifrån rasade ihop i samma ögonblick som Hammarby var organiserat och modigt nog för att kliva fram i press.

Haukur Hauksson imponerade inte som spelstartare, och Ofori fick för stort ansvar för att dra igång maskinen, särskilt som han utgår från en position en bit utanför centrum.

Så länge som AIK tilläts hitta fram med bollar till Blombergs, Goitoms eller Brustads fötter såg det spännande ut. Sedan såg det inte ut som något alls.

I Hammarby såg vi de defensiva kvalitetsbristerna och ett lag som är byggt för att sätta ihop passningssekvenser och kontra med fart. Kennedy Bakircioglü var bäst på planen, med sitt livsnödvändiga lugn med bollen. Linus Hallenius visade grundkvalité, Måns Söderqvist visade att han ä l s k a r maxlöpningar lika mycket som tonårstjejer älskar Justin Bieber.

Och Nanne Bergstrand visade sina verktyg.

Firade som om de vunnit CL

Medan Andreas Alm och hans AIK letade efter ett fungerande spelsätt luftade Bergstrand tre.

Hammarby inledde med ett svajigt 5-3-2, de stabiliserade med ett tryggt 4-4-1-1, och avslutade med sitt gamla vanliga 4-2-3-1. Det såg som bäst ut när Erik Israelsson och Johan Persson fick ligga tätt ihop och kliva i synkroniserad press.

– Taktisk flexibilitet tror jag är jätteviktigt, sen måste man ha ett grundspel också, muttrade Nanne, innan han sprang ut i Södermalmskvällen för att fåfängt spreja taglajnen ”LÅNGSIKTIGHET” på stadsdelens alla väggar.

Ebenezer Ofori sparkade iväg bollen när slutsignalen gick, Erik Israelsson rusade rakt ut till klacken medan hans lagkamrater firade som om de vunnit Champions League. Nu vet vi att AIK har en trupp som kan nå långt, men att Hammarby har ett lag som kommit längre.

Pressade guldjägare 1, nyfrälsta nykomlingar 2.

Derbyt är slut, men säsongen har bara börjat.

ARTIKELN HANDLAR OM