Bank: Besluten fattas av de som dyker upp

...och i svensk fotboll är de väldigt få

FOTBOLL

Hundra timmar för en läktarkoreografi? Halva veckolönen för en bortamatch? Ett halvt liv för en klubb?

Inga problem.

Det är när det gäller att lägga en timme på årsmötet som engagemanget tryter.

Och ja, det är ett problem.

Saker som är fullt möjliga att göra på en normal svensexa:

Klä ut brudgummen till kanin.

Hoppa bungyjump.

Dricka för mycket sprit.

Lösa medlemskort i Gefle IF, knalla in på ett årsmöte, ta över makten över tiotals miljoner kronor och en klassisk klubbs hela framtid.

Det sägs att det var president Truman som en gång summerade demokratins grundpelare med frasen ”Decisions are made by those who show up” (”Beslut fattas av dem som dyker upp”), och i svensk fotboll är det uppenbart att väldigt få faktiskt dyker upp när besluten fattas.

Hundratals ideella timmar

Svensk elitfotboll fick en helt ny diskussionspartner när supporterrörelsen skaffade sig en vuxen röst, och det räcker att slinka in på vilket derby som helst för att förstå vilken enorm kraft som finns i fotbollsrörelsen. Väldigt många lägger väldigt mycket tid på att vara delaktiga i en aktiv samhällskraft; Elfsborgs supportrar öppnar sina läktare för intergrationsprojekt, HIF-fans bjuder in ensamkommande flyktingar, de flesta stora klubbar deltar i sociala projekt, och tiotusentals aktiva supportrar lägger hundratals ideella timmar på att bygga upp en rörelse.

Men när de stora, strategiska besluten fattas hittar de sällan in genom dörren.

Det är årsmötestid, och att grotta ner sig i protokoll är att ställas inför en ekande, sorglig bild av tystnad.

Häcken, Halmstads BK, Falkenberg, Gefle, Åtvidaberg… till deras årsmöten inkom totalt noll motioner från medlemmarna.

Beror det på att engagemang saknas? Eller beror det på att de demokratiska processerna stelnat?

Jag vet vad jag tror, och jag tror att jag vet.

Demokrati har blivit något som finns, inte något man gör, och på sikt är det en ödesfråga för en fotboll som vill vara medlemsägd istället för affärsverksamhet.

När Sofia B Karlsson hatades och hotades bort från sin anställning i AIK var det uppenbart för alla att ett slags fascism hotade den demokratiska ordningen. När Johan Segui la ytterligare en tung post under sig (som ordförande i bolaget AIK) kritiseras det enbart av hans motståndare inom klubben, inte av alla som gillar det arbete han utfört.

Det är ju mest en logisk följd.

Svenska fotbollsklubbar har genom historien styrts av starka män som tillåtits ha alldeles för stor exekutiv makt. För att det är bekvämt, och för att ingen upplever det som ett problem så länge som de verkar verka för klubbens bästa.

”Inte demokrati – elitstyre”

Johan Segui, för att ta ett exempel, har förstås förtjänat sitt förtroende genom sitt arbete. Det betyder inte att det är vettigt att makten blir oinskränkt.

Som demokratiutredaren Olle Wästberg sammanfattar saken:

– De demokratiska organisationerna måste se till att demokratin är tillräckligt förankrad, i annat fall är det inte längre demokrati utan ett elitstyre.

Måste förändra sättet att arbeta

Deltagande demokrati måste växa i vardagen om den inte ska hamna i knäet på de få eller de våldsamma. De senaste årens stora ödesfrågor (51-procentfrågan är den tydligaste) fick supportrarna att engagera sig, men det finns en vardag även bortom de långtgående strategierna.

Om klubbarna vill försvara sin roll i folkrörelsen fotboll måste både föreningar och förbund förändra sitt sätt att arbeta.

Omröstningar via nätet är en lösning, men de handlar mer om symptomen än om orsakerna. Om klubbarna blir bättre på att öppna sig, att föra ett samtal och öppna dörren till styrelserummen, kommer de att få medlemmar som både känner sig delaktiga och vill delta.

Demokrati är en känsla, en vana som byggs i vardagen.

Nu har jag inga konkreta planer på att ta över Gefle IF och börja bolla med miljonerna och människorna som finns i den föreningen.

Men om jag hade det? Vad skulle ni göra åt saken?

ARTIKELN HANDLAR OM