Bank: Vill ha revolution – fotboll funkar inte så

FOTBOLL

Svensk fotboll öppnade säsongsdörren med ett stålhotell och en Solna-kväll.

Visst vill vi ha revolution, men fotboll funkar sällan så.

Vi ska till Moldavien. Det är bäst att skynda långsamt.

Sportbladets Simon Bank.

I helgen kom nyhetsrapporter om att ett schweiziskt laboratorium börjat närma sig ett genombrott med det här att hitta luckor till ett parallellt universum.

Men ni vet vad man säger:

Vad schweizare kan göra med en partikelaccelerator kan Zlatan göra med en apelsin.

I går var det måndag, och svensk fotboll hälsade välkommen till dubbla upptakter, och den som letade efter skilda dimensioner behövde alltså inte ta sig till Schweiz. Det räckte fint att ta en taxi från Upplands Väsby till Solna.

I ett iskallt hotellkomplex utanför Stockholm tog förbund, Sef och de allsvenska klubbarna emot för att sälja in vad de har att sälja. Det är inte lite. MFF:s Markus Rosenberg var kaxigast, ÅFF:s Daniel Hallingström finast, domaren Michael Lerjéus och bengalbasen Tony Ernst höll varsitt doktor King-tal (vi kan väl säga att Ernst lyckades bäst), Karl-Erik Nilsson och Lars-Christer Olsson eldade på massorna och alla allsvenska drömmar levde och sjöng.

Svensk klubbfotboll mår bättre än på evigheter.

I en annan dimension rullade a-lands­laget igång en säsong helt utan sång.

Hoppas på explosioner och genvägar

Som läget ser ut finns ju ingen anledning att dramatisera situationen, alla vet hur den ser ut. Landslaget tränar i rymdskeppet Friends Arena som är ett rött streck i förbundets kassabok, de kommer från ett 2014 med två vinstmatcher (Estland och Liechtenstein), och i väntan på nästa generation står de alltjämt och pekar på Zlatan Ibrahimovic så fort som något kallar Sverige ett skitland.

Det regnade isgrått över Stockholm, det här laget är på väg till Moldavien och behöver all värme det kan få.

Det är därför alla hoppas på vulkanutbrott och explosioner, på genombrott och genvägar.

Det var roligt att prata om Palermos långsiktighet med Robin Quaison eller om Venturas taktikmanglande med Pontus Jansson, inte minst för att känna att det finns talanger som är på väg någonstans.

Jag tror bara inte att det är så enkelt.

Fotboll handlar väldigt lite om genidrag och snabba lösningar (Åge Hareide i går: ”Allt är svårt i fotboll”). När Nanne Bergstrand testar fembackslinje i Hammarby eller Peter Gerhardsson sjösätter en trebackslinje på Hisingen så är det experiment, men klubbarna har lärt sig den hårda vägen att de kan utveckla svensk fotboll genom att utveckla den långsamt.

Det är därför Henrik Larsson pratar om realism, det är därför Janne Andersson mässar om att veta sin plats i näringskedjan, det är därför Mattias Bjärsmyr säger att IFK Göteborg måste ta steg med sitt eget spel.

Landslaget? De stretchade lite, de spelade kvadraten i en doft av vårgräs, de körde spelövningar med Erik Johansson som mittbacksvikarie bredvid Andreas Granqvist och avslutsövningar med målmaskinen Marcus Berg som anfallspartner bredvid Zlatan.

Det krävs tre poäng

Erik Hamrén är en bättre förbundskapten nu än för ett par år sedan, mer realistisk, mer inriktad på det långsamma byggandet än det vildsinta testandet, och jag är övertygad om att det är en bättre väg att gå.

Han har ju till och med stått vid Johan Elmanders sida, trots att alla världens opinionvindar blåser åt andra håll.

Elmander är ett alternativ om han väljer att spela 4-5-1 i Chisinau, men jag både tror och hoppas att ett 4-4-2 med Marcus Berg ligger närmare till hands. Det pratas också om målvaktsfrågan, men alla med långt minne vet att Andreas Isaksson i princip aldrig gjort en dålig landskamp och alla med kort minne vet att han var Sveriges bäste spelare i den sista höstmatchen mot Frankrike. Att Robin Olsen utmanar är utmärkt, men det ska mer än så till för att byta målvaktsryggrad i ett lag som svajar på så många andra punkter.

Men alldeles oavsett så krävs tre poäng.

Det krävs för att blåsa liv i 2015, det krävs för att bredda vägen till EM, och det krävs inte minst för att Karl-Erik Nilsson ska kunna sova om nätterna utan att drömma mardrömmar om Friends Arenas alla minuskonton.

Jag har varit i Chisinau när snön låg meterdjup och Marcus Allbäck sköt Sverige mot VM 2002, jag har varit i Chisinau och sett Johan Elmander surfa Sverige mot EM 2012, och den här gången ska vi dit och se Sverige vinna.

Om Sverige svajar så är Moldavien ett moras. De är ett lag som tar poäng borta i Ryssland och förlorar hemma mot Liechtenstein, de är ett land där republiker som Transnistrien och Gagauzien drar sig mot Ryssland, och de har en förbundskapten som ägnat vintern åt att ta ut spelare (Igor Bugajov) som inte ens har moldaviskt pass.

De har inte en aning.

Sverige har en klubbfotboll som rör sig, ett landslag som är bättre och en lagkapten som heter Zlatan Ibrahimovic.

Det räcker inte för att känna sig särskilt trygg i en tid som är en lindans över gapande bråddjup, men det måste räcka mot Moldavien.

För att det borde. Och för att alternativet är en vår som är gråare och kallare än den här.