Bank: ”Överraskande att det gick så lätt”

1 av 3
FOTBOLL

Fem år i dödsskuggans dal, ett par månaders försäsong och sedan tjugo minuters karneval.

– Vi är tillbaka, sjöng Hammarbys klack.

De måste ju undrat: Var det inte svårare än så här?

Han sköt SM-guldet till dem 2001. Han sköt deras sista mål på Söderstadion 2013. Han sköt dem tillbaka till allsvenskan 2014.

Kennedy Bakircioglu sköt Hammarbys första mål i allsvenskan 2015, och det kan inte ha kommit som en överraskning för någon.

Det var bara överraskande att det gick så lätt.

Dels, förstås, för att straffen som Mohammed Al-Hakim hittade i en närkamp mellan Linus Hallenius och en svagt försvarande Emil Wahlström var snäll som socker, men framför allt för att Häcken lät det hända.

Alla grönvita som ätit frukost i Björns Trädgård, samlats på Medborgarplatsen och tågat söderut gjorde det för att få en första mätning, ett första test.

De fick mest en fest.

”De underskattade oss”

Hammarby tränas fortfarande av en farbror som heter Nanne Bergstrand, som har vit stickad tröja, vitt hår och glasögon i ett gubbsnöre om halsen. Han vet ett och annat, han vet hur han vill att Hammarby ska fungera och han vet hur Häcken spelar när de fungerar.

Och han lät det inte hända.

Hammarby klev in med aggressivitet och presspel, lät Linus Hallenius och Måns Söderqvist trycka ner en ung backlinje (Joel Andersson är 18, Leonard Zuta 22, Simon Sandberg 21), och gav Nahir Besara nycklarna till en hektarstor yta i hålet bakom Häckens mittfält.

Martin Ericsson klev fram så där fanns bara Momo Abubakari, och det räckte inte alls. Inte för att Abubakari var dålig, det är han nästan aldrig, utan för att han var så väldigt ensam.

Häcken spelade Häcken-fotboll, försökte såga sig fram mot felvända spelare i mitten, hotade knappt i djupet och blottade sig för konstanta kontringar.

 – Jag tror att de underskattade oss lite, sa Nahir Besara. De vill spela lite tiki-taka, lite fint, och då kunde vi kontra. De spelade in mot mitten, och det är där vi vill ha dem.

Jo, Häcken gick dit Hammarby ville ha dem.

Den allsvenska premiären visade därmed både vilket lag Hammarby försöker bli och vilket lag Häcken tror att de är.

Balanserade perfekt på gränsen

Med 30 000 tungsjungande supportrar i ryggen samlade mittfältskungen Johan Persson upp det som skulle samlas upp, och matade Besara, som matade springmaskinen Söderqvist, rytmspelaren Bakircioglu och den lojallöpande Hallenius. Hammarby var 4-4-2-kompakt och aggressivt bakåt, 4-2-1-3-snabbt och sprudlande framåt, och bäst av alla var han med nycklarna (eller ”nycklen” som Nanne Bergstrand säger).

Nahir Besara rullade fram Måns Söderqvist till två frilägen, som gav ett mål, och så hade Bajen gjort 2–0 på 39 minuter.

Om Hammarby ska göra avtryck på de allsvenska planerna, och inte bara på läktarna, måste de vara just så här.

Lojala nog att göra jobbet, modiga nog att ösa på framåt, kloka nog att veta skillnaden.

I premiären balanserade de perfekt på den där gränsen, efter paus tryckte de upp backlinjen och stramade åt defensiven mot ett lag som konsekvent vägrade att spela längre och bakom.

Det är ju omöjligt att inte gilla Häcken, ett lag som bygger långsiktigt och vill mycket, men om jag varit en av deras hundra uppresta supportrar hade jag undrat om de verkligen vill vara så här sympatiska även för lagen de möter.

På Tele2 Arena spelade de utvecklingsfotboll, men ibland måste man faktiskt spela för att vinna fotbollsmatcher också.

Vill man det kan man inte konstant söka kortpassningsspel i tre-fyra led mitt i plan.

Vill man det kan man inte enbart lita till mjuka fötter.

Vill man det kan man inte vara så odistinkt att nio av tio anfall aldrig avslutas.

Tveklöst förbli ett allsvenskt lag

Det är klart att det går att förklara 0–2 i Stockholm med defensiva misstag (Emil Wahlströms första halvlek var mardrömslik) eller individuellt svaga insatser, men det leder ingenstans.

Ofta slås det fast att Häcken kan arbeta långsiktigt tack vare att de inte har en stor och krävande supporterskara eller en elak mediakår som eldar på. Ibland undrar jag om det inte är en förbannelse.

Ett lag med press på sig skulle inte acceptera att bollar som seglar i ett par sekunder får landa utan att toppspelare som Martin Ericsson eller supertalanger som Simon Gustafson ens går in i en närkamp för att vinna dem. Ett lag med resultatkrav på sig fortsätter inte att försöka klacka och skarva utan antydan till plan B.

Häcken är ett fint fotbollslag, fortsätter de så här kommer de att vara fina att möta också. Hammarby är ett allsvenskt fotbollslag, fortsätter de så här kommer de tveklöst att förbli det.

– Vi får njuta idag, imorgon ska vi fokusera på nästa match, sa Nanne Bergstrand i sin vita tröja.

Och de njöt.

När en svinkall påskafton gick mot kväll åkte 30 000 hammarbyare hem och firade med att göra vad de gillar bäst. Någon tog en öl, någon hängde med vännerna, och jag antar att Måns Söderqvist sprang hela vägen hem så snabbt han bara kunde för att hinna med ett par intervaller innan nattens intervallpass.

De är tillbaka. De hade längtat länge efter det.

ARTIKELN HANDLAR OM