Bank: Fotboll bör vara mycket enklare än så här, AIK

Det krävs ett helt annat spel

Goitom och Alm. Foto: Lasse Allard
FOTBOLL

Säsongen börjar se ut som en säsong, Gefle börjar se ut som Gefle.

Vi såg AIK slita och skramla ihop 3–1.

Men de börjar se ut som ett helt fotbollslag.

Ibland är organisation farligt i fotboll.

Gefle IF gick ut på Friends Arena som serieledare, medvetna om vad de är och vad de inte är, och det var inte svårt att förstå vad de sagt till varandra före avspark:

Lugn och ro. Ordning och reda. Inga dumheter. Ligg rätt.

– Vi tryckte på att vara noggranna från start, så är det alltid på bortaplan, sa Gefle-tränaren Roger Sandberg.

Så började matchen, de tog det lugnt, var noggranna, gick inte bort sig. De gick ingenstans alls – och innan de räknat till en minut låg bollen i mål.

Johan Blomberg gled in framför backlinjen så där som han älskar att göra, AIK spelade upp bollen snabbt, Panos Dimitriadis stack fram bollen till Blomberg, och Blomberg Romario-avslutade med en tåpaj från 20 meter.

Ägna sig åt tålamod

Om det där hundratalet himmelsblå som kurade högt uppe vid taket tänkt sväva iväg så åkte de ner på marken på 48 sekunder. Organisation utan aggressivitet räcker ingenstans.

Gefle erbjöd mer än något annat ett lackmustest för AIK:s ambitioner, det var som att se en taktisk träning mot ett rasande rakt uppställt 4-4-2-motstånd som lovat att inte ställa till med för mycket besvär. För AIK var det å ena sidan tredje matchen på sju dagar, å andra sidan ett perfekt tillfälle att lägga till en del på sitt lagbygge. Mot Halmstad i premiären fick de ägna sig åt tålamod, mot Malmö FF senast fick de testa sin defensiv och sitt kontringsspel.

Nu pusslade de ihop bitarna.

Mot ett rent 4-4-2, utan någon droppande anfallare, fick Nils-Eric Johansson och Haukur Hauksson större utrymme att förstärka fram på kanterna. Med lite sämre presspel mot sig kunde Panos Dimitriadis fortsätta där han slutade i Malmö, med ännu mer offensiva alternativ i sitt passningsspel. Och en bit fram kunde Mohamed Bangura och Johan Blomberg söka sig inåt och ge spelvägar både till höger och vänster.

Skadeproblem på Oremo

Det var strävsamt men hyfsat snabbt, tålmodigt men tillräckligt spetsigt för att motivera en trygg väg mot tre poäng. Serieledar-Gefle är konstruerat för ett enkelt spel, med två garantianfallare som kommer att ge dem de där poängen de behöver för att överleva, men även om Johan Oremo var smått lysande som targetspelare så var de inte nära att få ihop något anfallsspel, och det blev ännu svårare när Oremo byttes ut med ömma ljumskar i paus.

De hade inte ett avslut på mål i första halvlek, bara ett enda avslut över huvud taget. Vi satt och sa till varandra att om det skulle hända något framåt så krävdes det en fast situation där de kunde flytta fram och utnyttja sitt fysiska övertag.

När de till slut gjorde det var det på ett fint frisparksinlägg från Jonas Lantto som David Fällman (kaptenen som Andreas Alm en gång lyfte upp i Citys juniorlag hemma i Eskilstuna) nickade in framför en passiv Sauli Väisänen.

Fram till målet hade sprickorna i AIK inte synts alls, ingen hade behövt sakna det som saknades eftersom det funnits så mycket annat.

Efter 1–1 var det annorlunda.

Ett lag som tänker slåss i toppen utan att köra över sina motståndare kommer alltid vara beroende av det där svåra som kallas ”enkla mål”. Och för AIK har det sett svårare ut än för de flesta andra.

Att Fällmans 1–1-nick kom på Gefles första avslut på mål är en sak. Minst lika talande var att det kom på matchens första avslut i straffområdet över huvud taget.

AIK må vara duktigt på att överbelasta på kanterna, att få upp sina ytterbackar, att hitta in med Blomberg eller Bangura eller för all del en droppande Henok Goitom – men vill de rada upp segrar måste de dessutom hitta en annan sorts löpningar, en annan sorts avslut, en annan sorts spel.

I fotboll görs någonstans mellan två tredjedelar och 80 procent av alla mål inne i straffområdet. För AIK:s del är det ett problem att så väldigt få spelar efter den statistiken. Andreas Alm räknade till 4–2 i målchanser mot Gefle, i en match de dominerade stort ute på planen. De flesta chanserna kom när Gefle blev lite mer ambitiöst offensivt och AIK skiftade till 4-3-3.

– Vi har valt att spela med mer bollinnehav, men det påverkar oss i vårt anfallsspel, erkände Alm. Vi har inte för få avslut, men för få öppna lägen.

Bättre i straffområdet

Henok Goitom tryckte till slut in en kaoshörna förbi sex försvarande Gefle-spelare, innan Mohamed Bangura prickade in 3–1 ribba-in efter en situation där Sam Lundholm hands-spelare fram bollen, och det var rättvisande i en match där AIK gjorde mer och bättre saker.

För att vara en problematisk match var det till slut ganska problemfritt. Mot begränsat motstånd på hemmaplan räcker med bra försvar och rörligt anfallsspel, men framöver måste de hitta en annan sorts rörelser. Om nu Henok Goitom drar sig hemåt måste Fredrik Brustad vara både oftare och bättre inne i straffområdet. Mot Gefle var han varken där eller bra.

De svåra grunderna finns där nu. Nu ska de bara vilja göra enkla mål också.