Bank: Malmö FF har sin egen historia att skriva

1 av 2
FOTBOLL

MALMÖ. Det finns mirakel i fotboll, det finns kvällar då det som inte ska kunna hända faktiskt händer.

Men allra oftast är det ju just så här.

Real Madrid är bättre än Malmö, Cristiano Ronaldo är bäst av alla. Och Europa League är en dröm som räcker mer än väl.

Det finns inte en svensk klubb som inte längtat efter att höra Champions League-hymnen, men ibland är det både större och snyggare att höra när den inte hörs.

Det pompösa pumpades ut över Stadion, men den dränktes av en arena som hoppade för att de älskade Malmö.

Efter en vecka som den här, när alla med svenskt pass sagt sitt om supporterkultur, ville Malmö säga sitt.

Visst, det är fint med Champions League-cirkusen, men stoltheten handlar inte om det utan om de som stått sida vid sida med varandra på vägen dit, och om att en framtidsstjärna som Franz Brorsson kan vara bäst på plan när juniorerna spöar Real Madrid. När andra räknar pengar räknas sådant också.

Cristiano Ronaldo i stan? Det är diplomet på andra sidan.

Real Madrid? Det är helt enkelt något helt annat.

Dansades en del

Det är det hur man än möter, hur man än springer, och det är det minsann hur man än spelar också.

När Varanes sammetsfot svepte iväg ett uppspel mot Cristiano Ronaldo och Anton Tinnerholm vann duellen skrek MFF-publiken som om den vunnit halva matchen. Då hade det gått tio sekunder.

Alla i hela världen vet hur stor skillnaden är och ska vara mellan de här två lagen, och Åge Hareide rätade in sig i ledet. 4-5-1 defensivt, alltid två löpare på topp när de vann boll, snabba kontringsbollar från backlinjen eller Johan Wiland för den minimala möjlighet att man skulle kunna få lägen två mot två eller så.

Det tog tio minuter, kanske en kvart, innan Madrid fått ordning på sin rytm.

Och jo, då dansades det en del.

Uefa hade som bekant tvingat MFF att kapa två meter av planbredden, om de kapat femtio meter till hade det här blivit jämnt. Nu blev det rondo, spanskt kvadraten-spel, mest hela tiden. Casemiro samlade upp, Kroos, Kovacic och Isco rullade runt, och det såg väl ut som det ofta gjort med Madrid den här hösten: Mycket boll, lite hockey. Benitez har balanserat om laget en del, har två mer samlande centrala mittfältare, och både lag och lagkapten letar fortfarande efter formen.

En skånsk optimist kunde påpeka att det alltjämt bara är två av spelarna i den här elvan som gjort mål den här säsongen.

En skånsk realist kunde invända att om spelarna heter Benzema och Ronaldo räcker det en bit på vägen ändå.

De himmelsblå var bara för trötta

I helgen spelade Real Madrid 0–0 mot ett tiomanna-Málaga. Det är bara det att Málaga har spelare som är lite mer tekniskt bolltrygga än de svenska mästarna. Malmö sjönk hem, de slog ifrån sig, de försökte kontra sig till en öppning, och det var inte det att inte öppningarna fanns.

De himmelsblå var bara för trötta när de väl fick dem.

De hade jagat, de hade flyttat sig tio varv, och sedan skulle de hitta fram till löpande anfallare innan Real Madrid hann in i press.

Då kom de billiga misstagen, de anmärkningsvärda felpassningarna, de tekniska klumpigheterna. Den ende i MFF som utstrålade trygghet, som mötte och visade att han faktiskt var säker nog för att spela på, var Nikola Djurdjic.

Malmö sprattlade så gott de kunde, men kunde inte bryta bojorna, och förr eller senare kommer alltid fel sorts misstag i fel sorts situation.  

Malmö flyttade upp för ett offensivt inkast nere vid hörnflaggan, fick chansen att andas lite och tappade koncentrationen. Det visade halsen, och två sekvenser senare hade Kovacic och Isco huggit dem rakt i halsen.

Det var ett strategiskt juniormisstag av MFF, Ronaldo gick höger och Benzema vänster, och det fanns inga backar kvar där Johan Wiland behövde dem.

0–1 av en lipizzanertrippande Cristiano Ronaldo, hans femhundrade mål som professionell fotbollsspelare.

Malmö stod där med moralen, det var vad de hade kvar, och de visade det i 90 minuter.

Johan Wiland gjorde utrusningarna som krävdes, räddningarna han skulle och ett par till. En bit in på andra halvlek skyfflade Hareide om en del, Djurdjic länkspelade lite bättre och Lewicki lyfte sig efter en hemsk första halvlek.

Visade Europa att vi har häxkittlar att vara stolta över

Malmö FF gjorde vad vi kan kräva, både med elva spelare och tio (Yoshi Yotún fick rött kort på slutet), och det var så här långt det räckte.

Inte till att hota Real Madrid, men till att hålla hoppet levande hela vägen in på stopptid.

Ståplats hoppade, de älskade Malmö. De fick en kväll till då de fick visa Europa att vi har häxkittlar att vara stolta över här också.

Ronaldo trippade in ett mål till, Real Madrid åkte hem med två mål och tre poäng. Champions League är deras verklighet och deras hemmaplan. I vår verklighet ska MFF åka till Solna för en stormatch på söndag, för att sedan försöka skrälla sig till en plats i Europa League 2016.

Nu börjar resan för att ta sig tillbaka hit, och nu vet MFF i alla fall hur lång resan är. Cristiano Ronaldo kom till Malmö och skrev historia, och det var väl roligt. Men Malmö FF har sin egen historia att skriva.

Det är inte samma sak, men det är inte så illa det heller.