Bank: Måste förstå vad ett slutspel är

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

Det bästa sättet att lära sig undvika misstag är att göra misstag. Det bästa sättet att vinna en strid är att välja rätt krig.

En nyckel för alla slutspel:

Förstå vad ett slutspel är.

Sportbladets Simon Bank.

Så här kan det också vara.

Först en fin träning på Stadion, åtta mot fyra i straffområdet, spel ur press med en imponerande reservinsats av Muamer Tankovic. Sju mot sju med målvakter med John Guidettis smattersvada som kuliss (han är för landslaget vad Thomas Müller är för FC Bayern: ”Radio Guidetti”).

På det en eftermiddag på en uteservering i Stockholm, spelare som kommer och går, avslappnade samtal i skuggan med fotbollsspelare som inte har så mycket att prata om än säsonger som gått och en oskriven dröm.

Vet ännu mindre

Det enda vi vet är att vi inte vet något än. Och att vissa vet ännu mindre.

– När man kommer upp från U21 tror man att man vet allt, men det gör man inte. Man vet ingenting, sa Andreas Granqvist.

Vi står ju här med en ganska delad EM-trupp, med en grupp spelare som svänger in i karriärens sista sväng med ryggsäckar fulla av rutin och en grupp som kommer som det nya, fräscha, U21-parfymerade, med ett guld i packningen.

Det är inte första gången. Det var ungefär likadant för fyra år sedan, med en U21-generation som inte brydde sig om att knacka på dörrar, utan helt enkelt ville ta dörrarna med sig in.

Jag pratade med Mikael Lustig om det. Han har gjort resan som alla landslagsspelare har att göra. Först är de det unga, fräscha, det som alla vill snacka in i laget – sedan blir de plötsligt de etablerade som ska bort, eftersom det kommer någon annan, ung och fräsch.

– När vi var i U21 – hade vi åkt ut i gruppen eller gjort något misstag hade det inte blåsts upp på samma sätt. Här blir det… allt betyder så mycket, det är så mycket fans, det är en otroligt stor grej för hela landet. Det försökte folk säga till oss också, men det är svårt att veta hur det är.

Lärde sig hårda vägen

För Lustig räckte det med att flytta sig en decimeter från en stolpe på en ukrainsk hörna (det var inte ens ett misstag) för att gå från uppskattad ungdom till driftkucku.

Han fick lära sig den hårda vägen, det finns inga andra vägar.

Nu sitter vi här med en generationsväxling som varvat upp, med Oscar Hiljemark som redan pratar som en 30-åring som sett och gjort allt, med Victor Nilsson Lindelöf som medieplaceras i alla jordens stora klubbar, med John Guidetti som lärt sig en del om både hausse och baisse utan att någonsin sluta prata som John Guidetti.

De behöver skaffa sig erfarenheter, helst utan att göra de där erfarenheterna. De behöver bli kloka utan att förlora den där tsunamienergin som de badade i förra sommaren.

Alltså måste de lyssna på alla som varit med förut, och det finns ju i alla fall en som alla lyssnar på.

Jag vet inte hur mycket som skrivits om vad Zlatan Ibrahimovics bok betytt för unga människor i Sverige, och det allra mesta har varit helt sant.

Däremot har det inte skrivits särskilt mycket om vad den där skrivandeprocessen betydde för Zlatan själv.

Jag tror ju att den förändrade en hel del.

Lärde sig kontrollera

När han satte sig ner för att beskriva allt han varit med om fick han också en chans att reflektera kring sig själv, kring vem han varit och blivit och varför. I mer än tio års tid hade jag skrivit om hans behov av att utkämpa strider, både verkliga och inbillade. Att det var en grundkraft som hela hans karriär vilade på.

När han väl formulerat den tanken så var det som att han själv lärde sig att kontrollera sina energiflöden. Han lärde sig när striderna var en tillgång och när de blev en begränsning, förstod vilka krig som var nyttiga för honom och vilka som mest åt upp honom inifrån.

Ibland mår man bäst av att slappna av och sluta sig, ibland är det bara att kasta bensin på elden och åka med när explosionen kommer.

Ett exempel:

John Guidetti spårade ur efter EM-semifinalen mot Danmark förra sommaren, han gick för långt när han skrek om att danskarna skulle åka hem, men det där visade också att de faktiskt haft nytta av att hitta på en tydlig motståndare.

Ett exempel till:

När Sverige säkrat sin EM-biljett ställde sig Mikael Lustig framför tv-kamerorna och skrek ut sin ilska mot en mediekår som tvivlat, att nu hade de minsann fått vad de förtjänade för allt sitt skitsnack.

”Kändes jävligt skönt”

De hade målat upp en fiende och slagit den på käften. De hade fått ut lite extra energi av att hitta någon att slåss mot.

Nu ser han mest generad ut när han pratar om det.

– Just där och då kändes det jävligt skönt att säga någonting. Vi var ju inte nöjda med kvalet, det var inte många matcher som var bra. Men om det är någon som säger att man är dålig så vill man fan visa att de har fel.

Ett EM- eller VM-slutspel är en sluten värld, en sinnessjuk bubbla med en hel värld som står och knytnävsknackar utanför. Den som vänder taggarna utåt i fem veckor kommer att implodera, den som lallar runt och är harmonisk i fem veckor kommer att förlora. Det gäller spelare, det gäller ledare, det gäller kanske mest av allt en förbundskapten som borde kunna njuta av ett sista, stort, svenskt äventyr.

En av de viktigaste egenskaper en trupp kan ha är att hitta sin av- och påknapp, att slappna av och släppa på, att inte ta några som helst strider som inte kan vinnas.

Det var en fin, lugn tisdag med landslaget. Det kommer att komma andra dagar också.

Det är, om vi ska vara ärliga, kanske det enda vi kan veta helt säkert.