Bank: De gamla höll, de nya knackade på
Inte svaret på alla böner, men vi kan tro igen
Tre framåt, noll bakåt, om man vill tycka att ett svajigt Wales var ett prov utan värde får man göra det.
Särskilt prövat blev ju Sverige inte. Men det betyder sannerligen inte att det inte var något värt.
Vi önskade oss ett lag till EM. Nu åker vi dit med en trupp.
Jag vet inte exakt när uttrycket att ”ställa frågor” smög sig in i fotbollsterminologin, men jag antar att trav-Tomma Söderberg hade något med saken att göra.
Det betyder att man utmanar ett försvar: ”är ni beredda i djupled?”, ”klarar ni av det här hotet i luften?”. Men det finns ju olika sorters frågor i fotboll.
När det gäller Sveriges landslag har frågorna de senaste åren allra oftast handlat om vad vi är utan Zlatan Ibrahimovic, hur långt avståndet mellan talang och färdig seniorprodukt är, om den ekonomiska ravinen under Friends-bygget och om hur man snyggast knäpper en tredelad kostym utan att förlora omgivningens respekt.
Men strunt i det.
Nu ska det spelas EM, nu skiner solen, och om ett par timmar åker ett svenskt landslag till Frankrike med helt andra frågor.
Är i färd att vända blad
Inför matchen mot Wales radade tre stora, svenska landslagsspelare upp sig på rad för lagfotot före sin förmodat sista landskamp på svensk mark. Där stod Andreas Isaksson, 34, där log Kim Källström, 33, där kisade Zlatan Ibrahimovic, 34.
En halvtimme senare skickade Erik Hamrén ut Oscar Hiljemark, 23, John Guidetti, 24, och Victor Nilsson Lindelöf, 21, för att värma upp vid sidlinjen.
För ett år sedan satt vi här och mässade om mörka kapitel i den svenska landslagshistorien. Sommaren 2016 är svensk fotboll i färd med att vända blad, och vi gör det med både framtidstro och nyfikenhet.
Frågorna då var hur illa det kan bli.
Frågorna nu är vilka av alla alternativ som ska in på planen.
Den här Wales-matchen bjöd inte på några Brolin-genombrott som för 26 år sen, men den bjöd på tillräckligt mycket för att blåsa vind under de där blågula vingarna som styr mot Atlantkusten på onsdag.
De första tio minuterna var strålande, med en flytande Emil Forsberg som var allt, överallt, ett tryggt och fint passningsspel, med klok-Kim Källström, en värderat hemåtvändande Ibrahimovic och anfall som vällde in i våg efter våg.
Blekare efterhand
Det blev blekare efter hand, när väl Wales kommit iväg i ett par hotande (ställde frågor, gjorde de) kontringar hackade Sverige lite. Onödiga bolltapp, mindre distinkt passningsspel, en Zlatan som stod långt ner i stället för att välja sina tillfällen.
– You’re just a shit Gareth Bale, sjöng den uppresta lilla Wales-armén på läktarna.
Sedan tog skit-Bale emot ett långt Martin Olsson-uppspel, väntade in en lysande förstalöpning från Sebastian Larsson och gav Forsberg fritt fram att prickskjuta in 1–0.
Det där var två svar i ett: Lill-Foppa ÄR och förblir en absolut nyckel för det svenska anfallsspelet i EM, och det ÄR ingen slump att han sett sylvass ut i sina avslut under lägret i Båstad i veckan.
– Jag håller med: han är en bra avslutare, och ni har sett på träningarna att han nöter mycket på det. Jag har fått säga till honom att hålla igen, förklarade Erik Hamrén efteråt.
Efter sex byten, ett skrämselskott från Andreas Isaksson (enligt de första rapporterna är det ingen fara med hans skada ”i gluteus maximus, som de säger på latin – i röven, som vi säger på svenska” enligt Hamrén), lite synthpantomim från Mikael Lustig och ett efterlängtat mål av John Guidetti satt vi här med 3–0 och rätt sorters frågor.
Martin Olsson eller Ludwig Augustinsson som vänsterback? Olsson var okej, Augustinsson mer än så.
Erik Johansson eller Victor Nilsson Lindelöf? Johansson inledde svagt, men spelade upp sig – och VNL är ett finfint alternativ.
Oscar Lewicki eller Albin Ekdal? Båda verkar ganska färdiga för matchspel.
Sebastian Larsson eller Jimmy Durmaz? Larsson visade att han är frisk nog för sitt nödvändiga tvåvägsjobb.
Berg eller Guidetti? Berg kan försvarsspelet, Guidetti tryckte äntligen in sitt första landslagsmål.
Finns flexibilitet
Det finns möjligheter här, det finns alternativ och flexibilitet, och även om vi ska dämpa jubelskriken efter en match mot ett begränsat och förvånansvärt mesigt Wales kan vi konstatera att grunderna satt ungefär som de skulle.
Erik Hamréns största applåd under kvällen kom inte efter något mål, utan när backlinjen synkroniserade offsidelinjen. I EM kommer det ena att vara lika viktigt som det andra, det fungerande kollektivet lika viktigt som de individuella prestationerna.
Visst, vi såg ju också hur mycket spelbygget gnisslade när man inte längre hade fyrbåken Ibrahimovic att orientera sig efter, vi fick inga egentliga besked om hur två centrala mittfältare klarar sig när det smäller på nästa svårighetsnivå, och vi fick en del skönhetsfläckar mitt i flytet.
Men det mesta vi såg var bra, det mesta spelarna kände var skönt, och mer än så begär jag faktiskt inte av ett genrep.
De gamla höll, de nya knackade på. John Guidetti lyfte en boll över Ashley Williams och klämde in ett klassavslut bakom Danny Ward, innan han kysste landslagsemblemet, klappade sig för hjärtat och stoppade in bollen som en gravidmage. När slutsignalen gick gjorde Guidetti korstecknet och kysste gräset.
Nej, det här var inte svaret på alla våra böner, men vi kan i alla fall tro på något igen.
Vi har ett lag, vi har en trupp och nu har vi faktiskt ett EM att åka till.