Bank: Sverige svek allt man byggt upp

Foto: PONTUS ORRE
FOTBOLL

PARIS. Det finns inget skäl att gnälla över en poäng, men det finns all anledning att ifrågasätta vägen dit.

Ibland tar det sju månader att få rätt sorts känsla inför ett mästerskap.

Ibland tar det bara en halvlek att svika allt man byggt.

Sportbladets Simon Bank.

Det finns förstås en fråga som helt enkelt inte går att komma runt:

Vilken inställning var det som Sverige tog med sig hit?

Dagen före matchen gjorde ju Erik Hamrén en poäng av att lyfta en speciell nyckel inför sin allra sista EM-premiär:

– De första 20 minuterna är alltid viktiga, sa han. Man vill känna att man är med.

Man vill, fortsatte han, hellre få ett ”psykologiskt övertag än ett, eh… undertag”.

Var en av lärdomarna

Sverige har förberett sig för den här stunden, den här kvällen, i sju månader. De har pratat om att en av lärdomarna från Ukraina för fyra år sedan var att man inte får bli för försiktig och passiv.

Det var med den insikten de gick ut inför tiotusentals svenska supportrar som flugit när inga flyg gick, som hade grundat på barer, vandrat längs med boulevarder, målat halva Saint-Denis gult och blått.

De som kommit tidigt ut till Stade de France fick se när spelarna kom in för att känna på gräset. De såg kanske när Oscar Lewicki bet ihop, hur Victor Nilsson Lindelöf ställde sig mitt på planen och kisade.

Senast de var på en EM-arena var de både kungar och europamästare.

Nu tog John Guidetti upp sin smartphone för att filma läktarna. Här skulle det fyllas på med nya minnen.

Och sedan vet jag inte om jag minns något mer alls.

Jo, förresten!

Irlands val av uppladdningsmusik var den magnifika Fields of Athenry, en folkballad om kärlek, offer och prövningar under den stora svälten. Sverige? De pumpade igång sig med Markoolio, en låt om att göra väldigt många mål.

Undertag.

Tydlig irländsk idé

För att göra en rättvis bedömning av hur Sverige lyckades gräva sig själva en grop ska man kanske börja med att beskriva vad det var för lag de mötte.

Irland hade en tydlig idé med sitt spel. Offensivt handlade den om att låta Jeff Hendrick bygga anfall, skicka ut bollen på två skenande ytterbackar (Robbie Brady oftast) och jaga livet ur sig på inlägg och andrabollar. Defensivt byggde den på solidariskt, välorganiserat presspel och på att ge Glenn Whelan uppdraget att skära av varenda tidig passningsväg fram till en blek Zlatan Ibrahimovic.

Sverige är inget världslag, inget lag med stora individuella kvalitéer. De måste vara tydliga, smarta och modiga för att överträffa sig själva.

Det är trist att de varken var det första, andra eller tredje.

Det är smått obegripligt att de inte ens verkade försöka.

Defensivt fungerade det hyfsat att kompensera det numerära underläget på mittfältet med en snabbt centrerande Emil Forsberg, även om presspelet var mer individuellt än kollektivt funktionellt. Offensivt fick vi se ett enda stort ingenting.

Vill man bygga spel bakifrån med två centrala mittfältare måste man vara modig och konkret – släpp bollen på markerad spelare, ett tillslag ut på ytterback, ta det därifrån.

Välkommen til PL, Zlatan

Vill man slå långt måste man ha spelare som arbetar synkroniserat och som vinner sina fysiska dueller (välkommen till Premier League, Zlatan Ibrahimovic).

Zlatan pratade om brist på kvalité efteråt. Och jo, ja, men det är inget nytt. Det här handlade om något annat, om spelare som gömde sig, om ett lag som inte var ett lag.

Länge och väl såg det ut som att allt som rimligen kunde gå fel också gjorde det. Zlatan vandrade hemåt utan effekt, truppens ende naturlige högerback (Mikael Lustig) skadade ljumsken, Kim Källström såg trög ut, Oscar Lewicki såg ut som en mellanstadiegrabb som släppts in på vuxendisco och vad den hysteriskt isolerade Marcus Berg såg ut som vet ingen.

Den här sortens passivitet blir så mycket värre när den syns hos ett lag som leds av en tränare som pratat mer om mod än någon annan levande människa.

Sverige gav sig chansen att vinna först när allt verkade förlorat.

Wes Hoolahan tryckte in en halvvolley direkt efter paus, Sverige fick en form av desperationstryck med ett par hörnor och frisparkar, och något hände.

Erik Johansson kom in med konstruktiva uppspel, Kim Källström började spela med rätt sorts beslutsfattande, Emil Forsberg och Zlatan Ibrahimovic började öppna vägar för Martin Olsson ute på vänsterkanten, och när John Guidetti kom in med sitt konkreta rörelsemönster blev det enklare att flytta upp laget.

Född i England

Resten löste Ciaran Clark.

Han är född i England, fostrad i Aston Villa, och det är förstås hysteriskt underhållande att det var Richard Dunne, av alla, som låg på för att få honom att välja Irlands landslag.

Ingen i hela Premier Leagues historia har gjort fler självmål än Dunne. Och ingen i EM-historien har försökt göra lika många självmål i en match som Ciaran Clark.

Efter att ha varit nära två gånger om avslutade han Sveriges bästa anfall i matchen med att nicka in 1–1 i eget mål.

Tjugotusen gula tröjor släntrade ner för läktarna, Mikael Lustig haltade in och applåderade dem och Sebastian Larsson gav Clark en kram.

I sju månader har de förberett sig för det här, men när det väl började var de inte fullt ut beredda. Erik Hamrén var mer besviken på den första halvleken än han var nöjd med en poäng, och vad skulle han annars säga.

Det finns fortfarande en väg fram genom EM, men den lär gå via en vinst mot Italien eller Belgien.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag kände vibbarna.

ZOOM: Var du på plats? Hitta dig själv eller vännerna i publikhavet