Bank: Iskall tallrik revansch i ansiktet

FOTBOLL

TOULOUSE. I tolv år har Italien pratat om en gammal oförrätt, en uppgjord match att ta revansch för.

De rullade tummarna i 87 minuter.

Sedan skickade de en iskall tallrik hämnd rakt i ansiktet på oss.

Sportbladets Simon Bank.

Det känns så fel eftersom det kändes så rätt.

När en svensk fotbollsklack börjar sjunga Verdi för Italien vet man att livet är fint, och den här gula kurvan hade kunnat gunga igång i lugn och ro. De hade sett ett svenskt lag som fick en match och tog en match, och nu tyckte gultröjorna där att det var dags för lite operahån.

– Var är Italien? Var är Italien? mässade de, till la donna è mobile.

Italien?

De stod precis där Antonio Conte ställt dem. Här fanns inte tillstymmelse till överraskningsmoment, bara ett fotbollskollektiv som försökte göra vad de gjorde mot Belgien, utan att alls ha samma förutsättningar.

Sverige kom till Toulouse med skinkorna randiga efter premiären i Paris, men det här var verkligen något annat.

Det här var ett fotbollslag.

Packat i 4-4-2 över 20 meter runt mittlinjen, fysiskt med i matchen, kontrollerade och organiserade. Albin Ekdal vann närkamper och förde fram boll (den stora skillnaden mot Lewicki-balansen), Kim Källström fick tid på sig för sin vänsterfot, Martin Olsson började väl i stort sett där han slutade mot Irland.

”Dölja svagheterna”

Före avspark stod den gamle italienske tränarräven Alberto Zaccheroni framför Skys tv-kameror och pratade om vad som är en tränares främsta uppgift.

Han sammanfattade den i en mening:

– Att dölja sina spelares svagheter och förstärka deras kvalitéer.

Just så. Man behöver inte gå över Garonne efter vatten, det duger bra att sköta sitt ABC.

För svensk del innebär det att hålla ihop trupperna, minimera misstagen, ta vara på det man får.

Jag skrev före matchen att det här på sätt och vis kunde bli en tacksammare match än att möta ett blodhundsjagande Irland. Och det blev ju det. På 50 minuter mot Irland klarade inte Sverige att sätta ihop ett enda vettigt anfall.

Här tog det två minuter. Det var inte ens särskilt svårt.

En Guidetti-löpning i djupet, en Ibrahimovic som mötte, en vändning ut på vänster, Olsson utmanar, Forsberg samlar upp, Kim Källström lyfter in ett inlägg, Ibrahimovic tar nickduellen framför mål.

Mitt team.

Italien hade alltså laddat för det här i tolv år, ända sedan det där vi kallar bragd och de ”biscotto” – ”en kaka”, en uppgjord match – 2–2-matchen i Portugal.

När Italien mötte Danmark i Parken 2013 (2–2, efter en slutsekundskvittering; Gud är poet) syntes en banderoll med texten ”Never forget, never forgive the biscuit”. Den var med här också, mitt i den italienska klacken: ”Euro 2004, we don’t forget”.

Gigi Buffon slöt ögonen och skrek ut Fratelli d’Italia – men all den där brinnande revanschlusten låg inkapslad i kontroll när de väl kom ut på planen.

Försökte spela som mot Belgien

Italien stod i 3-5-2, var slappa i sitt presspel på mittfältet och evighetsomständliga när de skulle vända spel för att flytta på Sverige.

De försökte spela som mot Belgien, med djupledsbollar direkt från backlinjen, men det var hopplöst mot ett samlat svenskt försvar.

Italien klev in och var Teddy Lucic, ett reaktivt lag som kan slå ut Mike Tyson men gå tolv ronder mot Teletubbies utan att få in en högerkrok.

Matchbilden kunde inte blivit bättre, matchen låg där klar att vinnas.

Två lag delade på bollen, det ena anföll med Graziano Pellè och Éder, det andra med Zlatan Ibrahimovic.

Bra jäkla odds.

För Sverige återstod egentligen bara ett problem – utöver att Emil Forsberg var likblek matchen igenom – och det var att Zlatan inte var där.

Italien lät dem spela sig fram, de hade inga större problem med att få in bollar i farliga zoner, men det var väldigt sällan som lagkaptenen, den ende spelare som Italien är riktigt rädda för, fanns där han borde.

Typexempel: precis före paus etablerade de anfall på vänsterkanten, och efter ett tillbakaspel skickade Kim Källström in ett fint inlägg framför mål.

Det stod ett stort, eldrött Z på den där bollen – men Zlatan Ibrahimovic befann sig trettio meter därifrån, ute på kanten.

Det är inte omöjligt för Zlatan att göra mål därifrån (han är Zlatan), men det är väldigt, väldigt svårt.

Mot Irland fanns det en logik i de där vandringarna hemåt och utåt. Sverige klarade inte att spela upp bollen utan honom.

Mot Italien var det inte så.

Inte där han behövdes

Bollarna kom, chanserna fanns, men lika ofta som inte så var han inte där inne där han behövdes.

Det är klart att vi kan förbanna alla omilda marginaler, det är klart att vi kan svära över ett sent motståndarmål eller vara upprörda över en tröjdragning i straffområdet i slutsekunderna – men ett lag som inte skjutit ett enda skott på mål under tre timmars EM-spel har faktiskt ingen rätt att gnälla.

Då kan man halka på slutet.

Då räcker det att Chiellini kastar ett snabbt inkast, att Erik Johansson går 50-50 i en närkamp och att den dittills oduglige Éder får fart under fötterna och borrar in bollen i bortre burgaveln.

Det kommer att bli tufft nu.

Jag är långtifrån säker på att Italien kommer att ge allt de har mot Irland i sista omgången, de vill väldigt gärna slippa att möta Kroatien eller Spanien i åttondelen, och jag är inte särskilt optimistisk inför Sveriges match mot Belgien.

När jag skriver det här kastar Antonio Conte slängkyssar mot läktaren medan tusentals gula sloktröjor alltjämt sitter kvar med chocken.

Ibland tar det 88 minuter innan smällen kommer, ibland dröjer det tolv år, och just nu är det förstås ingen tröst alls att Sverige gick under som ett fungerande fotbollslag.

Så här smakar kakan. Det är inte gott.