Bank: Kan inte slita blicken från dem nu

FOTBOLL

BORDEAUX. De är verkligen inte världens bästa fotbollsspelare, men ibland behövs det inte heller.

Wales är Wales.

De har precis slagit ut några av världens bästa fotbollsspelare.

Sportbladets Simon Bank.

Det finns olika sätt att ta sig till EM.

I tio år har Wales pratat om sin gyllene generation, den som skulle ta dem till ett stort mästerskap för första gången sedan 1958, som skulle göra allt det där som Ryan Giggs, Mark Hughes och Ian Rush aldrig klarade av.

Och när de väl lyckades grät de.

Wales slog Andorra hemma i Cardiff, mässingsorkestern spelade ”Can’t take my eyes off you”, och varenda en av de 33 000 på läktaren visste ju precis varför just den låten blivit ett slags inofficiell kampsång för landslaget.

– There’s only one Gary Speed, skanderade publiken, och mitt bland dem gick Roger Speed sönder.

Det där var ju hans grabbs favoritlåt.

Gary Speed la grunden till det här laget innan han, deprimerad och tom, lade ett rep om halsen för fyra år sedan.

Vuxit samman av tragedin

Hans barndomskompis Chris Coleman tog över en trupp och en generation som vuxit samman genom en tragedi, och även om ni redan känner till allt det där så förtjänar det att upprepas just i kväll:

Let’s not forget Gary Speed, he wore his heart upon his sleeve. And if he’s looking down, then our love is all around.

Det här var kvällen när ett litet hörn av Storbritannien färgade Europa rött, och de gjorde det tillsammans.

Folk hade satt sig i tåg, i bilar, i vad som helst som kunde ta dem till Lille.

Ett strandat tåg i kanaltunneln gjorde att flera hundra av dem blev stående, utan att veta om de skulle hinna fram eller inte. Uefa tillfrågades om de kunde tänka sig att skjuta på matchstart, men sa nej.

Med ett par timmar kvar till Wales största match någonsin fick förbundskaptenen Chris Coleman slita sig från förberedelsena för att försöka lugna sitt folk.

– Vi vet att många av er har gjort allt för att komma hit, ert stöd är väldigt uppskattat. Vi vet att vi kommer att ha er bakom oss i kväll.

Jag vet inte hur många som hann fram i tid, men jag hoppas att varenda en kom hit.

De hade blivit stolta.

Wales tog ju fyra poäng av sex mot Belgien i kvalet (1–0, 0–0), men efter en kvart i ösregnet uppe i norr var det svårt att förstå hur i hela världen det gått till.

Fladdrade runt

Belgien stormade fram med all sin fart, all sin teknik, all sin oöverträffade talang, och Wales hela lag fladdrade runt som en docka på en rodeotjur.

De tog varningar till höger och vänster, de räddade skott, de blockade skot, de fläkte sig för att freda sig – och när de klarat av en anfallsvåg kom nästa och nästa.

Eden Hazard flöt runt med sin låga tyngdpunkt, Kevin De Bruyne tekniktrippade i djupled, Romelu Lukaku fick övertag på Wales mittbackar.

Efter tretton minuter stoppade Ninja Nainggolan upp bollen i krysset från 25 meter, och så var det väl inte mer med det?

Det här var i överljudsfart på väg att bli en enda stor återvändarfest för Eden Hazard. Han var bara elva år när han flyttade hit ner, över gränsen, för att bli fotbollsspelare i Lille. Nu var han tillbaka, nu sjöng de hans namn på läktarna, nu rullade han fram sin fjärde målgivande passning i detta EM.

Det var teknisk knockout, det var över, alla såg det.

Det var bara det att Belgien såg det också.

Den där gyllene generationen talanger som de spottat ur sig de senaste åren har inte bara dragits med förväntningar, de har också slagits mot en annan sorts stämplar.

Länge kallades de för Louis Vuitton-generationen, sågs som unga miljonärer som brydde sig mer om sina märkesväskor än om att göra ett gott dagsverke.

Marc Wilmots är inte den sorts tränare som tillåter divalater, men han är inte heller den sorts taktiker som ger sina spelare en vettig struktur att spela fotboll i.

Europas ömtåligaste genier

När Europas ömtåligaste genier kände sig bekväma blev de bekväma. De sjönk lågt utan att presspela, kladdade med bollen när de vann den, och lät Wales spela sig in i matchen.

Och de kan inte försvara.

Ett bra fotbollslag står inte förlamade i sina zoner och låter Ashley Williams nicka in 1–1 på hörna.

Ett vettigt fotbollslag går inte bort sig med tre spelare när Hal Robson-Kanu (tre mål på 21 matcher med Reading) Cruyffvänder i straffområdet och skickar in 2–1.

Wales vinst var lika mycket ett tappert kompisgängs bragd som det var moralens seger över dumheten. Marc Wilmots försökte gräva fram en kvittering genom att skicka upp sina tunga spelare i straffområdet, men de förtjänade inte den här kvällen.

Wales förtjänade den.

Miljardmannen Gareth Bale, som spelade som en i gänget. Ledaren Ashley Williams, som grät som ett barn efteråt. Robson-Kanu, som fick chansen och tog den. Bjässen Sam Vokes, som kom in och skallade in det avgörande målet. Och Chris Coleman, tränaren som blev ett skämt i Real Sociedad efter att ha supit bort en presskonferens och skyllt på en trasig diskmaskin.

Hjältar. EM-räddare. Beviset för att fotboll alltjämt är världens bästa sport.

Nu ska de spela semifinal, de ska göra det med Ramsey och Ben Davies avstängda.

Men det är då, nu är nu, och i Lille står två röda läktare och sjunger ”are you watching, England?” så det hörs hela vägen över kanalen.

Det går inte att slita blicken från dem.

ARTIKELN HANDLAR OM