Bank: Frankrike – nu väntar ångesten

1 av 2
FOTBOLL

PARIS. Efter en månads sagoskrivande knackade verkligheten på.

Island får flyga hela vägen hem till Reykjavik för att tas emot som hjältar.

Frankrike ska åka till Sevilla.

Sportbladets Simon Bank.

Saint-Denis var blött som en isländsk segeltur, alla islänningar som över huvud taget kunde gå eller stå – och ganska många som inte lärt sig än – hade rest hit för att bara vara här.

Om de trodde?

Ja, på Island tror man.

Häromåret fick Island stor internationell uppmärksamhet när ett planerat vägbygge stoppades efter stora protester. De som protesterade hävdade att vägen kunde störa huldufólk, älvorna, som bodde där.

Det var inget skämt.

En enkät för tio år sedan visade att mer än hälften av islänningarna alltjämt menar att det är möjligt, troligt eller helt säkert att de där osynliga älorna verkligen finns på ön.

Bor sagoväsen på ön

Det här är sommaren då hela Europa fått se att det verkligen bor sagoväsen på den där ön, att fantasin är gränslös och att det som är omöjligt idag kan bli verkligt imorgon.

Det sägs att 99,8 procent av Islands tv-apparater visade fotboll när Island slog England, jag antar att siffran var dubbelt så hög nu – de hade ju redan visat att matematik inte spelar någon som helst roll.

Men till slut kom alltså verkligheten tillbaka och tog revansch.

Jag trodde bara inte att det skulle se ut riktigt så här.

Före EM tyckte tre av fyra fransoser att minst en semifinalplats krävs för att turneringen ska kunna ses som en framgång. Men den som trodde att de tog lätt på det här, att de tagit ut segern i förskott, hade helt enkelt fel.

Då hade inte Patrice Evra stått framför sina lagkamrater med tusen eldar i ögonen och skrikit.

Då hade inte Didier Deschamps skickat ut Moussa Sissoko på högerkanten för att ha koll på Islands något vassare vänsterkant.

Då hade de inte heller varit så noggranna med detaljerna att de lät Griezmann slå avsparken direkt till landslagsdebutanten Samuel Umititi, bara för att han skulle få känna på bollen.

Frankrike har sina svagheter. De är lite ömtåliga defensivt, har inga ytterbackar i världsklass, och de brukar alltid inleda matcherna uselt.

Men säg inte det till Island.

En blå bergvägg

De kom hit som en av den moderna fotbollens största sagor, men sprang med huvudet före rakt in i en blå bergvägg.

De visste om sitt enorma tekniska underläge, men så mycket större anledning då att inte göra den sortens misstag de inte har råd att göra.

Här prickade de av dem ett efter ett., misstag som måste gjort magister Lagerbäck rasande:

De stod samlat och organiserat, men slarvade med pressen och lät Frankrike slå in bollar bakom backlinjen. De förlorade dueller på hörnor. Deras skickligaste bollspelare, Gylfi Sigurdsson, tappade boll i fel läge. De tappade koncentrationen när första halvlek nästan var slut.

Pang, bom, tjoff, krasch. Giroud, Pogba, Payet, Griezmann. 4–0 i paus.

Det sa oss egentligen ingenting nytt om Frankrikes slagstyrka, att de kan straffa svagare lag som slarvar visste vi redan.

Men det betydde ändå allt.

Frankrike har ju inget okomplicerat förhållande till sitt fotbollslandslag. De hatar dem lika ofta som de älskar dem, för mindre än ett år sedan – i samband med sexvideoskandalen kring Benzema – var de inte vatten värda.

Men nu forsade vattnet ner, medan ett fullsatt Stade de France jublade in fem franska mål, när de lekte fotboll och fick betongen att gunga för varje allez, när trikoloren vajade och marseljäsen ekade mellan läktarna.

De ska åka till Marseille och möta Tyskland nu, de tar all den där kärleken med sig.

När det här landet listar sina definierande matcher brukar inte EM-finalen från 1984 hamna högst. Inte VM-finalen 1998 heller.

Låg kvar i duschen

De minns en förlust, de minns Sevilla.

1982 förlorade de mot Västtyskland i den grymmaste fotbollsstund de någonsin upplevt. De älskade det där laget – det gjorde jag också – men de rasade ihop och förlorade på straffar. Efteråt låg flera av spelarna kvar i duschen med matchkläderna på, oförmögna att resa sig.

– Ingen film i världen, ingen teaterpjäs, kan någonsin förmedla så många olika känslor som semifinalen i Sevilla, har Michel Platini sagt.

På torsdag spelar Frankrike semifinal mot Tyskland igen, de kommer dit med en Pogba som hamrar in mål med huvudet, med en Griezmann som lyfter in läckerbitar, med ett lag som uppträder som ett lag och med allt det självförtroende som en vinst med 5–2 ger.

Den bästa berättelse om självförtroende jag känner till handlar om Bear Bryant, legendarisk coach i amerikansk fotboll. Bryant var ute med en kollega och jagade änder, när han tog upp geväret, fick sikte och lossade av – bara för att se anden flyga vidare.

– Titta! sa en förvånad Bryant. Där flyger en död and.

I dag börjar Frankrike förbereda sig för att göra upp med 34 års ångesthistoria, medan Island åker hem till sin fantastiska ö för att ta emot alla de hyllningar de förtjänar.

De fick femtontusen fans med sig hit, de gjorde Europa förtjust och förälskat, och även om regnet öser ner så står ett stolt litet folk från en stolt liten ö och tackar sina spelare för äventyret.

De hade inte en chans, det blev ingen mach, det blev kross och förnedring.

Sagan är slut.

Men korpen flyger.

ARTIKELN HANDLAR OM