Bank: Hon har burit den fanan i 20 år

1 av 2
FOTBOLL

RIO DE JANEIRO. När avslöjandet kommer blir jag först lite rörd, sedan mest väldigt nöjd över att allt fallit på plats.

Therese Alshammar som svensk fanbärare är inte ens en nyhet.

Hon har burit den där flaggan i tjugo år redan.

Det är inte idrott om det inte känns, om man inte bryr sig, om det inte är på riktigt. Under det kvartssekel jag jobbat som sportjournalist tror jag inte att det funnits någon annan svensk idrottare som sprängt igenom min professionella sköld som Therese Alshammar gjort.

Jag tror att det berott på två saker.

Dels har hon själv alltid haft tunn hud, ett nervöst drag, en konstnärssjäl som gjort det tydligt att hon på en och samma gång varit hundra procent människa och hundra procent världsidrottare.

Dels har jag alltid tyckt så ofantligt mycket om henne.

Varit mer Miles än Chet

Ända från de där tidiga åren med den maximalt halvsanna mediebilden av en kaxig stockholmsbrud i lyxförpackning (en sådan som tatuerade sig, som gillade mode, som klippte av ärmarna på OS-kostymen i Atlanta), via världsrekorden och mästerskapsmedaljerna, fram till återkomsten, kampen, det nya livet som mamma… det enda som varit okomplicerat med Therese är hur lätt det varit att känna med henne, för henne.

På morgonen före Champions League-finalen i våras köpte jag en fin liten italiensk tankebok om Chet Baker och Miles Davis. Författaren beskriver skillnaden mellan Chet, som alltid blev vansinnig när han spelade en not fel, att det var något som bröt logiken. Miles, däremot, var ofta som starkast just när han spelade fel i sina solon.

– Det finns inga fel toner i jazz, sa han. Det finns bara toner som spelas på fel plats.

Therese Alshammar är ett superproffs, men hon har alltid varit mer Miles än Chet.

Hon gick sina egna vägar

Nu gör hon sitt sjätte och sista OS, och om någon hade sagt till mig för femton år sedan att hon skulle bära en invigningsfana, gå längst fram för en hel trupp, så hade jag inte trott på det.

Therese var liksom inte typen som gick i takt, lagramarna har av och till varit alldeles för trånga för att rymma henne. Hon gick sina egna vägar, letade världen runt för att hitta Den Rätta Känslan, och under sina största år i landslaget var hon och Lasse Frölander en egen liten enklav i laggemenskapen.

Tessan och Lasse, en världsmedborgare och en blyg Borlängegrabb. Lady och Lufsen.

Frölander vann ett guld i Sydney och bar fanan i Aten, Alshammar förlorade ett guld i Sydney och bär fanan i Rio.

Det finns ingen i den svenska truppen som är i närheten av att vara ett lika bra val.

Hon älskar sin simning

Det är ju inte bara det att Alshammar öppnade dörren till simsporten för tiotusentals unga – en del av det ser vi resultaten av i dag – hon har också visat hur det är att välja att leva med och för sin sport.

Något självklart val var det ju inte.

Relationen till simningen har varit som ett passionerat, stormigt äktenskap, men till slut landade Therese Alshammar i känslan att de där två, hon och simsporten, faktiskt var menade för varandra.

Jag tror att hon älskar sin simning mer i dag än hon gjorde för tjugo år sedan, jag tror att hon älskar den mer än hon någonsin gjort.

I Sydney var det hon som var lite över tjugo år och guldfavorit, den här gången är det Sarah Sjöström som är det. Therese gör sitt sjätte OS, det finns ingen jag unnat ett guld mer än henne, men det blev för sent.

Hon får förmodligen aldrig vinna något OS, men hon får i alla fall leda hela sitt land in i ett.

Det gör mig väldigt glad att det blev så till slut.

ARTIKELN HANDLAR OM