Bank: Hatälskar den sortens invigningar

Ingen skillnad på Rio och världen när det gäller problemen man brottas med

1 av 14 | Foto: PETER WIXTRÖM
FOTBOLL

RIO DE JANEIRO. Presidenten är inspärrad, folket är rasande, miljön är i kris, terrorn skrämmer och ojämlikheten är en bomb.

Välkommen till Rio, världen.

Välkommen till världen, Rio.

Olympiska spel är en eld, nu brinner den här.

Man kan samlas runt den, värma sig vid den, berätta fantastiska berättelser vid den.

Och man kan bränna halva sitt folk.

Fredagen hann knappt börja innan vi hörde oväsen från Copacabana, där tusentals samlats i en vänsterdemonstration mot den tillförordnade presidenten Michel Temer och till stöd för den avsatta presidenten Dilma Rousseff som sitter kvar i presidentpalatset i Brasilia.

– Fora Temer! ropade de. Ut med Temer! Vi vill avställa Temer och få våra rättigheter. Vi vill inte ha OS.

Det har gått två år sedan jag satt på just den här arenan och såg Brasilien tacka för ett VM som spridit samma strukturella stank som OS, med idrottsledare som fällts för korruption och jagats bort.

Folket OS-motståndare

Fartblindheten i uppgången för världens sjätte största ekonomi, de tjugo miljoner människorna som rest sig från extrem fattigdom och tagit steget upp i medelklassen, festen som skulle komma hit – allt det där slutade med en bekräftelse på att vad de sålde var en konserverad gröt från en korrumperad, brutaliserad elit.

Två tredjedelar av brasilianarna tror att OS kommer att påverka landet negativt, varannan är motståndare till att ens arrangera spelen. Nitton arbetare har dött i direkt relation till VM- och OS-projekten.

Ve det folk som inte tuktar sina styresmän.

Jag hatälskar den här sortens pompösa invigningar intensivt. Båda delar hänger ihop med att de visar exakt vad ett land och en tid vill säga om sig själv.

I England för fyra år sedan berättade Danny Boyle briljant om den brittiska arbetarklassens historia. I Rio de Janeiro i natt var det regissören och producenten Fernando Meirelles (han slog igenom med den grymma, fina Guds stad) som målade sitt Brasilien.

– Jag hoppas att invigningen blir en medicin mot depressionen i Brasilien, sa han. Brasilianarna kan titta på den och säga att ”i är ett coolt folk, med olika etniska grupper som lever tillsammans. Vi har aldrig varit i krig, vi vet hur man njuter av livet och vi brukar vara glada”.

Häromåret regisserade Meirelles filmatiseringen av José Saramagos roman Blindheten. Jag har inte sett filmen men boken är en allegorisk samhällskritik som handlar om en epidemi som gör alla medborgare utom en blinda, och om all död, krig, smuts, allt moraliskt förfall som följer efter.

Han kunde visat den här också, men det gjorde han förstås inte.

Visuellt och lekfullt

Budgeten för spektaklet kapades med hälften när Brasilien störtdök in i recession, möjligen är det ett välbehövligt trendbrott för de här överdimensionerade osmakligheterna. Meirelles sa att temat för invigningen var framtid snarare än historia.

För att vara storslaget var det småskaligt, en betraktelse över historien med regnskogen, kolonialiseringen, slaveriet, dagens diversifierade och toleranta Brasilien, och så lite glädje och generositet på toppen. Bossa Nova och the Gisele from Ipanema, favelorna och Fritz Lang-metropolis.

Det var visuellt snarare än filmiskt, det var lekfullt, geometriskt estetiskt, och jag inbillar mig att de klarade balansen mellan att göra ett spektakel både för tv-rutor och arenapublik.

Bäst var Amazonas-sekvenserna och de visuella mosaikerna. Sämst var en handfull mediokra musiknummer, den skolsalspräktiga miljöpredikan och en andra halva som var så seg att jag övervägde att skära upp mina handleder med ackrediteringsbrickan.

Det här är Sydamerikas första OS, och det är ingen skillnad på Rio och världen när det gäller problemen man brottas med, de ser bara lite annorlunda ut.

Miljökrisens konsekvenser på sikt, flyktingkrisen, den skenande ojämlikheten, utsugningen, bristen på moraliskt ledarskap, terrorismen, gentrifieringen, murarna, de många som slutat se någon anledning att lita till och följa de få, och populistiska, antihumanistiska politiker som hittat rätt sorts strängar att spela på.

Ex-presidenterna Lula och Dilma tog hit mästerskapen, men de var inte ens här i natt. Flera av de stora världsledarna var inte heller här, i något slags misstroförklaring mot kuppmakaren Michel Temer. Barack Obama fyllde 55, och skickade utrikesministern John Kerry. Theresa May har annat att tänka på. Putin är inte den ende ryss som stannar hemma.

Och så säger de att idrott inte hör ihop med politik.

OS har i modern tid aldrig varit annat än massiva förlustaffärer, där vinnarna vinner, fattiga förlorar och folket betalar.

– En ny värld föds idag, sa Rios organisationsgeneral Carlos Nuzman.

Han försökte få Brasilien att tro att det här är någon form av revansch. IOK-presidenten Thomas Bach var å sin sida både modig och stark när han lyfte fram flyktingarna som en inspiration för alla.

Men om sport är drömmen vi drömmer medan verkligheten går åt helvete så ställs allt högre krav på den.  

Ändå: Här är vi. Under tre veckor tar det generösa, vackra brasilianska folket och den här otroliga staden emot beundransvärda idrottare som längtat efter det här i hela sina liv. 

Shut-up-snygg klänning

Det var så fint att se dem studsa in här med sina leenden och drömmar och smartphones, i fall det skulle visa sig att invigningen inte fanns på film i tv.

Jag ser Michael Phelps komma in i Ralph Lauren, med självlysande U-S-A på ryggen, jag ser tyvärr Kubas trupp vagga in i träningskläder snarare än sina syndsnygga Louboutin-kavajaer, italienare i Armani, brexit-britter i Stella McCartney och Sverige komma in alldeles före Sydsudans minitrupp (för fyra år sedan gick Sverige precis före Syrien).

Den underbara Therese Alshammar gick först med flaggan och en shut-up-snygg klänning som gjorde henne till Sveriges enda välklädda och hela balunsets strålande superstjärna.

Det finns fortfarande mycket att älska med att olympiska spel börjar, men det finns också anledning att minnas vem som betalar för festen.

Maratonlöparen Vanderlei Cordeiro de Lima fick tända – den miljömedvetet småskaliga – elden till slut. För två år sedan buades Dilma Rousseff ut under VM-matcherna. Den här gången presenterades aldrig hennes efterträdare Michel Temer.

Det hade kunnat förstöra den goda stämningen.

ARTIKELN HANDLAR OM