Bank: En helt unik svensk världsartist

FOTBOLL

RIO DE JANEIRO. Var ni vakna eller drömde ni, eller har ni fortfarande svårt att avgöra riktigt vilket?

Sarah Sjöström hämtade sitt OS-guld.

Hon var bäst när hon var liten, nu är hon bäst och störst av alla.

Sportbladets Simon Bank.

När hon fick sin guldmedalj hade hon familjen precis bakom sig.

Förstås.

Det är så det alltid har varit, oavsett, en villkorslös kärlek och stöttning, och nu stod hon där och hade nått hela vägen fram till regnbågens slut. Sarah Sjöström knöt vänsternäven och log ett busungeleende, och det var så fint att det kändes hela vägen in i hjärtat.

Det var precis så här det var tänkt. Från genombrottet i Rom, via smärtan i London och hit.

– Det första jag såg var min familj, pappa bara skrek och lillebror stod och vinkade. Man kan liksom inte smälta det här på en gång, berättade hon.

Olympic champion, lane number four: Sarah Sjoestroem.

Flög in i parallellt universum

Finaldagen hade börjat med lite grått över alla de där gröna kullarna, fortsatt med fukt i luften, eskalerat genom hela dagen för att till slut svepa till slut in hela Rio de Janeiro i en ödesmättad hinna av grått och vått.

Ovädret som avslutade OS första helg tog tag i allt och alla, till och med exteriören på simhallen fick en reva.

Det var en dag och en natt då man sökte en konstant att hålla sig i, en tyngd som såg till att man inte tappade fotfästet.

Vi fick en 22-åring från Haninge.

Hon höll sig för sig själv i last call room, lyssnade på musik för ovanlighetens skull och daskade sig på lår, rumpa och mage så det hördes i hela hallen innan hon dök i.

Sedan jagade hon en fyra år gammal dröm, och kom ikapp och förbi.

Starten kanske inte var perfekt, men resten av loppet var en utklassning av allt och alla. Hon hade greppet efter tjugofem meter, hon hade avgjort med monsteröppningen 26,01 – och när hon kopplade på slutkicken flög hon in i ett parallellt universum.

55,48. En sekund till tvåan. Världsrekord med sexton hundradelar. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är mest oerhört, det sensationella som Sarah Sjöström just gjort, eller hur totalt förväntat det blivit.

”Var vaken i tre dygn”

Den som inför finalen fick för sig att satsa en hundralapp på att hon skulle vinna OS-guld kunde hämta ut 103 kronor efteråt, så överlägsen favorit var hon rankad som av spelbolagen.

Det är lätt att få för sig att det skulle göra prestationen mindre, men det är ju precis tvärtom.

När Sarah Sjöström slår handen i kaklet, när hon ser tiden och ler, när hon slår i vattnet medan pappa Göran står och hoppar på läktaren, när hon skrattar, när Emma McKeon är först fram och gratulerar, när hon tar sig upp på bassängkanten och utan att flåsa eller flämta pumpar med armarna i luften – ja, då är det en bekräftelse på att Sverige inte bara fått en världsartist som är bäst, utan att vi fått en idrottskvinna som är fullkomligt unik, solitär, ensam i sitt slag.

Jag pratar då inte bara om armtagsfrekvens och benspark, jag pratar inte om prestationen i en världssport med mästare på fem kontinenter – jag pratar nästan inte alls om det när jag tänker efter.

Allt det där är en sak, och den är intressant nog, men det är ju inte det som gör henne speciell.

Det är hennes förhållningssätt till allt det här.

Hon har drömt om det här guldet och det här loppet i hela sitt vuxna simmarliv, och när hon väl kom hit stod hon inför alternativen att vinna OS-guld eller misslyckas.

Hur klarar man det? Jag tror inte att Sarah ens förstår frågan.

När jag ska försöka beskriva skillnaden mellan hennes mentala talang och den hos nästan alla andra kommer jag att tänka på när Dustin Hoffman och Laurence Olivier pratade om skådespeleri.

Hoffman skulle göra ett rollporträtt av en man som var vaken oavbrutet i tre dygn, och Olivier frågade hur han gjorde det.

– Jag var vaken i tre dygn, sa Hoffman.

Sir Laurence Olivier höjde ögonbrynen, svarade avmätt:

– Hm. Du har inte funderat på att testa skådespeleri istället?

Krånglar inte till det

När andra brottas med demoner och hjärnspöken, när de letar efter knep och trix, så gör Sarah Sjöström ingenting märkvärdigare än det är.

Prestationsångest? Förlamande nervositet? Psykiska krascher?

Hm. Har de aldrig funderat på att bara simma?

Sarah och hennes tränare Carl Jenner har byggt upp hennes karriär över ett årtionde, de har tagit steg för steg för att ta henne dit hon är i dag. Vässat en valpig teknik, byggt på muskler, jobbat med sprintfarten, sett över programmet för att hon ska hålla över en tuff mästerskapsvecka.

Jag har sett mängder av otroliga simtalanger, hundratals fysiska praktexemplar, tekniska fenomen och arbetshästar som är beredda att offra allt för ett OS-guld.

Men Sarah Sjöströms unika egenskap är att hon inte krånglar till det med sitt huvud.

Det spelar ingen roll om alla i världen har sina förväntningar, om läktarna är fulla av skrik och stress, om konkurrenterna är 28-åriga mästarmammor som Dana Vollmer eller sextonåriga underbarn som Penny Oleksiak.

Sarah simmar, och så är det inte mer med det.

Det här är en seger för stöttande föräldrar som inte ställer förlamande krav, för tränare Jenner som aldrig stressat, för träningsgruppen i Stockholm och landslagstruppens generösa miljö.

Har tio år till framför sig

Jag satt i Rom och såg henne bli världsmästare som femtonåring, jag såg henne gråta i London och vinna i Kazan, och nu sitter jag i Rio och ser henne  fira ett guld som aldrig kunde bli något annat än hennes.

Hon har ett par guldchanser till här i Rio (200 fritt kommer att bli en av hela OS idrottsliga höjdpunkter), och hon har tio år till framför sig om hon vill och orkar.

Sarah Sjöström är en mästare för att hon hittat leken i det som alla andra försöker döda med allvar, för att hon aldrig krånglar till det som inte behöver krånglas till.

När Sarah kommer ut som olympisk mästare förklarar hon för oss vad hon tänkte vid startpallen: ”det är bara en bassäng, två längder fram och tillbaka, precis som vanligt”.

Nu står hon här med sin medalj, och det är så tydligt att det finns en stor hemlighet som gör henne speciell på riktigt:

Hon har roligt för att hon vinner, men hon vinner för att hon har roligt.