Bank: En 170 år gammal folkmelodi betyder inget

FOTBOLL

RIO DE JANEIRO. Janne Anderssons första meddelande som svensk förbunskapten:

Jag vet inte allt.

Det är en bra början, jag tycker verkligen det.

Det kan ha berott på hans sätt att sätta ihop en låtlista, men på alla andra sätt är det lite trist att det skulle krävas ett förbundskaptensjobb för att Jan Olof Andersson från Halmstad skulle få breda ut sig halvannan timme i riksradion.

Han gillar ju att prata, han tycker om att uppträda, han är från en familj där man inte har något emot att ställa sig på scenen och visa upp sig.

Men det finns ju olika sorters teater.

Andersson är inte typen som klär ut sig eller spelar roller. Han är den han är, han bottnar i sin övertygelse, och han är medveten om vilka gränser som finns både för honom själv och för hans fotbollslag.

Det ena är mer självklart

Det kan låta banalt, men den som följt svensk landslagsfotboll de senaste åren vet att det verkligen inte är något man kan ta för givet.

Han är verbal, han är klar, han har en grundtanke kring sin verksamhet som vilar i den halländska mylla som gett den moderna svenska fotbollen så oerhört mycket.

Anderssons radioprat var ett radioprogram snarare än en programförklaring, men det fanns alltså ändå två stora nyheter att vaska fram för den som lyssnade:

Han väljer att ta in Lars Lagerbäck som bollplank till en början.

Han tycker att det är viktigt att en landslagsspelare sjunger nationalsången före match.

I min värld är det ena självklarare än det andra.

Kan bolla med Lagerbäck

Att Lars Lagerbäck får en roll i landslagsorganisationen är alldeles utmärkt. Redan när Erik Hamrén var på väg ut ryktades det om att Lagerbäck var aktuell för en mentorsroll för Henrik Larsson som ny landslagstränare.

Nu blev det inte så, och jag vet inte exakt hur nära det var, men det säger ändå en del om både Janne Andersson och Lasse Lagerbäck att det blir så nu.

För Andersson kommer fotbollen i första, andra och tredje hand. Han har respekt för utmaningen han står inför, ödmjukhet inför erfarenheten han saknar. När han går in för att göra vad han aldrig gjort förut vill han kunna bolla frågor med någon som gjort det hundra gånger förut.

Lasse är en lagspelare

Hur hanterar man en landslagssamling? Hur skiljer sig gruppdynamiken mellan landslag och klubblag? Hur är det att spela en VM-premiär? Ska man prioritera fasta situationer eller organisationen i presspelet om man har fyra dagar på sig inför en mästerskapsmatch mot England?

Andersson måste lära sig, Lagerbäck vet redan.

Det hade kunnat bli problematiskt om någon av dem var lite mindre prestigelös, men det finns absolut ingenting i Lars Lagerbäcks person som får mig att tvivla på hans lämplighet att stå ett steg bakom och hjälpa till.

Det är klart att han är stolt över sina fem mästerskap med Sverige, över att vara isländsk president in absentia eller att ha lett landslag i sju slutspel. Men Lasse Lager är en lagspelare. Han brinner för utbildning och vetande, han brinner inte för sig själv. Behövs det bäras koner bär han koner, behöver du ett bollplank är han bollplank. Behöver de någon som kan koka kaffe på förbundet så kan han väl veckla upp ett melittafilter och ta fram skopan.

Är en symbolfråga

Erik Hamrén använde Marcus Allbäcks spelarerfarenhet som bollplank, Janne Andersson lutar sig mot Peter Wettergren och Lars Lagerbäck.

Det är ingen garant för framgång, men det är en garant för ett något stabilare hus.

Det andra rubrikvänliga som sipprade ut handlade om musik.

I Janne Anderssons landslag sjunger man nationalsången, förklarade han. Det är en symbolfråga som gör att jag måste lämna in mina mejlprogram på ett schweiziskt sanatorium varje gång jag närmar mig den.

Varför är det viktigt att sjunga Du gamla, du fria?

Det långa svaret är jag övertygad om att den nye förbundskaptenen bottnar helt och fullt i. Det handlar om att vara ett lag, ett land, att visa att man står tillsammans för Sverige genom en symbolhandling.

Sången betyder ingenting

Det är häftigt när Italien skriker ut Fratelli d’Italia, det är vackert när Patrice Evra gråter till marseljäsen, och jag är övertygad om att det kommer att se fint när ett helt svenskt landslag sjunger Du gamla, du fria.

Men varför är det viktigt?

Det korta svaret är att det är det inte alls.

Lagkänslan är viktig, känslan av gemenskap med supportrar, landsmän och landskvinnor är viktig, upplevelsen att man står enade mot världen är viktig, det är till och med viktigt att ett landslag manifesterar sin kärlek till det som är gemensamt.

Men att manifestera det med en 170 år gammal folkmelodi om himlar och höga fjäll betyder ingenting.

Kan finnas hundra skäl att inte sjunga

Häromåret skrev jag en text om Adem Ljajic och Serbien för att förklara varför. Dåvarande serbiske förbundskaptenen Sinisa Mihajlovic krävde att alla hans spelare skulle sjunga nationalsången, men Ljajic vägrade och sparkades ut.

Ljajic är muslim från Novi Pazar, han älskade sitt landslag, men just den där sången hade en annan betydelse för honom än den hade för Mihajlovic. Han ville inte sjunga med.

– Om du inte respekterar dig själv kommer ingen annan att respektera dig heller, förklarade han.

Bara en komplett idiot skulle få för sig att svensk nationalism har samma konnotationer som serbisk, att det är ens en tusendel lika komplext eller laddat här. Men grunden är densamma:

Jag kräver att en landslagsspelare älskar sitt landslag, att han manifesterar det på alla sätt den kan. Men det kan finnas hundra skäl till att han inte känner sig bekväm med att sjunga nationalsången inför en match.

I min värld handlar respekt och stolthet inte särskilt mycket om att respektera en nationalistisk sång. Det handlar också om att vara stolt över att respektera den som inte vill sjunga med.

ARTIKELN HANDLAR OM