Det finns ingen större saga än den om Phelps

Bank: En prestation bortom det ofattbara

Foto: TT
FOTBOLL

RIO DE JANEIRO. Mamma Debbie grät på läktaren, en hel simhall ställde sig upp och applåderade.

Det är speciellt när sagor tar slut.

Och i OS finns ingen större saga än den om Michael Phelps.

Jag tror inte att vi kunde fått ett bättre slut, men framför allt vet jag att Michael Phelps inte kunde fått en bättre start på sitt slut.

När en lagkompis öppnar med att slå världsrekord (Ryan Murphy simmade ryggsimmet på 51,85) är det liksom bara att hänga på.

USA var pressat en bit på vägen, men när allt var över och allt var färdigt så fanns det bara ett lag på banan i herrarnas medleylagkapp.

Ett par minuter tidigare hade damerna tagit USA:s tusende OS-guld genom tiderna, men det där är en OS-historisk notering som kommer att hamna i skuggan just idag.

Michael Phelps har just simmat sitt livs sista OS-final, och vunnit sin tjugotredje guldmedalj.

Han gjorde 50,33 på sin fjärilsträcka, britten Adam Peaty krossade allt i börstsimmet Nathan Adrian gled ifrån med sitt avslutande frisim, och så var det inte mer med det.

Elvis has left the building.

Phelps familj i tårar på läktaren. Foto: TT

■ ■ ■

Michael Phelps såg trött ut efteråt, han la armarna om Ryan Murphy och Cody Miller, lyfte händerna i en segergest, klappade om Adrian. Det dröjde ett par sekunder innan han orkade ta in ögonblicket.

Till slut var han ensam, nedanför en publik som reste sig upp och applåderade den störste olympier vi någonsin haft. Det blev 23 OS-guld innan han nu åker hem och… vad vet jag, käkar pizza, leker med lillgrabben Boomer och kollar på amerikansk fotboll?

Jag har sett vartenda ett av hans 23 guldlopp, precis som jag såg hans allra första världsmästarlopp i Fukuoka för femton år sedan. Jag har sett de överlägsna vinsterna i medley, kamperna med Ryan Lochte, Chad le Clos och Laszlo Cseh, millimeterkampen mot Milo Cavic i Peking, Jason Lezaks livräddning i en lagkapp.

En blyg liten kille blev en världsvan entertainer, en märkligt perfekt simmarkropp fick muskler, men det har funnits ett par konstanter längs med resan.

Mamma Debbie har alltid funnits där, som hon alltid funnits där. Hon grät tillsammans med hans fästmö Nicole efter finalen i natt. Extrapappan, tränaren Bob Bowman har följt honom på vägen. Och oavsett hur långt bort Michael Phelps själv hamnat, med skandaler och sabbatsperioder, så har han alltid kommit tillbaka.

Nu står han här inför en publik och en hel värld som applåderar honom. När vi summerar epoken Phelps är det kanske på sin plats att förklara exakt vad det är som gör honom till en egen galax i OS universum.

28 medaljer och 23 guld är en sak, men fastna inte för mängden.

Tänk lite på längden.

Simning är en fruktansvärd sport på många sätt, den kräver precis lika mycket av psyket som av fysiken. Man kan inte simma på låtsas, det går inte att satsa halvvägs.

Prestation bortom det fattbara

Michael Phelps har vunnit monsterdistansen 400 medley i fyra raka olympiska spel. Han har varit bäst i tolv år. Det är tolv år av försakelser, fakirträning, total dedikation.

Det är en prestation bortom det fattbara.

Hans åtta guld på en vecka i Peking kommer förstås alltid att bli ihågkomna som hans Nessun Dorma, hans mästerverk, men själv kommer jag alltid att vara mer imponerad av att han fortsatte, att han gav simningen fyra år till och sedan fyra år till.

Det gör ont att vinna ett OS-guld. Michael Phelps har vunnit 23.

Nu tackar OS-historiens störste för sig, när jag skriver det här ska han just ta emot sin allra sista medalj.

Det är inte bara den här hallen som borde ställa sig upp och applådera.

ARTIKELN HANDLAR OM