Han kommer hem – som motståndare

Guerreiro spelar EM-final med Portugal i Paris – några meter ifrån sitt barndomshem

SPORTBLADET

PARIS. Förmodligen får vi en final med fem Paris-killar som kommer hem för att bli mästare.

Fyra av dem är favoriter. Den femte spelar för Portugal.

Raphaël Guerreiro valde med hjärtat, han valde sin pappa.

Han skulle inte ens jobbat den där kvällen.

Manuel Colaço Dias var 63 år gammal, han hade redan pensionerat sig från jobbet som busschaufför, men tog lite ströjobb här och var. Just den här fredagen hade han släppt av ett lass passagerare som skulle se Frankrike spela mot Tyskland på Stade de France.

– Han ville inte jobba den kvällen, men tog jobbet ändå, berättade hans son Michael.

Hans pappa kom aldrig hem.

Just när turen var färdig utlöste den första av tre självmordsbombare sin laddning, Manuel Dias omkom omedelbart.

Han hade kommit till Frankrike som artonåring, när hans föräldrar flydde från diktaturens Portugal i början av 70-talet. Han älskade fotboll, brann för sitt Sporting, och dog på väg till en match.

– I hans ögon var allt alltid bra. Vi blev verkligen bortskämda av honom, han älskade oss, brydde sig om oss, sa sonen Michael.

Av de 130 som avled i Paris den där tragiska kvällen var Manuel Dias den ende som dog vid Stade de France.

Hans död var ett undantag.

Hans historia var en av väldigt många.

Sju av spelarna i Frankrikes EM-trupp har vuxit upp i Paris.

Patrice Évra och Anthony Martial är från Les Ulis, Blaise Matuidi från Fontenay-sous-Bois, N’Golo Kanté från Suresnes, Paul Pogba från Roissy-en-Brie, Moussa Sissoko från Aulnay-sous-Bois, Kingsley Coman från Moissy-Cramayel.

I morgon spelar de för att göra Frankrike till europamästare, men den som föddes allra närmast Stade de France kommer inte att spela i blått.

Tagit den franska vägen

Raphaël Guerreiro kommer från Blanc-Mesnil, en joggingtur från finalarenan, och hans karriär är – med ett litet undantag – den typiska berättelsen om en fransk landslagsspelare.

Utbildningen på Clairefontaine, genombrottet i Ligue 2 med Caen, flytten till Lorient och Ligue 1, vägen upp från U21-landslaget till a-landslaget.

Men han spelar inte för Frankrike.

Guerreiros farföräldrar flyttade till Frankrike från södra Portugal när hans pappa var liten, när Raphaël växte upp fick han vare sig språket eller någon nära kontakt med Portugal.

Däremot fick han fotbollen.

– Ända sedan jag var liten har jag hållit på Portugal mer än Frankrike. I min familj är det så. Det är likadant med mina bröder. Jag pratar inte språket så bra, men jag lär mig, säger han.

– Min pappa är Benfica-supporter, det är jag också. En av mina bröder håller på Sporting, den andre på Porto… Mina kusiner håller mer på Benfica, så det funkar.

Barndomens somrar tillbringades i en bil på väg till släktens rötter nere i Algarve, men det var först när genombrottet kom som han var tvungen att fundera på vem han egentligen var. Det portugisiska förbundet hörde av sig, det gjorde det franska också.

Raphaël Guerreiro valde pappas land.

2014 debuterade han för Portugal, han gjorde det på Estádio Algarve. Ett par dagar nickade han in ett segermål mot Argentina på Old Trafford.

– Det är en enorm stolthet att få bära Portugals landslagströja. Jag hoppas få fortsätta göra det i många år, sa han.

Visade nationaliteten via fotbollen

Guerreiro har varit den här turneringens bäste vänsterback, trots att han fortfarande inte kan prata särskilt bra med sina lagkamrater. Han hankar sig fram på skolspanska, men känner sig ändå inte helt ensam.

– Jag klarar mig fint. Alla pratar med mig, och jag pratar så gott jag kan.

Dessutom kan han ju prata franska med mittfältaren Adrien Silva, som föddes i Bordeaux-trakten, eller reservmålvakten Anthony Lopes som levt hela sitt liv i Lyon.

Alla tre har franska mammor, alla tre har portugisiska pappor.

Den 10 juni, samma dag som EM började, firade Portugal sin nationaldag. I år var det lite speciellt, för första gången sköttes det officiella firandet på två platser.

Presidenten Marcelo Rebelo de Sousa och premiärministern Antonio Costa började dagen i Lissabon, men de avslutade den i Paris – i ”både det fysiska och andliga portugisiska territoriet”.

Det var ingen överdrift.

I Frankrike bor 1,2 miljoner människor med portugisiskt ursprung.

På 60- och 70-talen flyttade hundratusentals portugiser norrut, precis som Manuel Colaço Dias föräldrar gjorde.

De lämnade ett outvecklat land, en diktatur och kolonialstat i upplösning. De flyttade för att få jobb, för att slippa kallas in i krigsmakten, en del flydde för att slippa fängslas av en repressiv statsapparat.

Frankrike behövde händer som kunde arbeta, 1969 kom över hundratusen portugiser på ett år, väldigt många av dem var män.

De hamnade i fabrikerna, i industrin, de blev kvar. Robert Pirès? Portugisisk pappa. Kévin Gameiro? Portugisisk pappa.

Det fanns inte så många sätt som invandrarna kunde visa sin egenart, de smälte in och de jobbade, men det fanns ett område där de kunde visa vilka de var:

Fotboll.

Frankrike var inte särskilt bra, Portugal hade Eusebio och Benfica. De hade något att vara väldigt stolta över.

– Fransoser med portugisiskt ursprung bryr sig mer om landslaget än om landets politik. Många kan inte ens namnet på Portugals premiärminister, men de har inga problem med att rabbla startelvan från senaste landskampen, säger Victor Pereira i en intervju med fotbollsmagasinet So Foot.

Pereira är historieforskare vid Universitetet i Pau, och expert på relationen mellan portugisiska invandrare och idrott. 2012, samma år som Raphaël Guerreiro debuterade i Ligue 2, publicerade han en etnologisk studie om vad fotbollen betytt för en ”osynlig” folkgrupp i Frankrike.

I studien skrev han om stolthet, och om pappor.

Lilian Thuram har gjort fler landskamper än någon annan fransman. Han är från Guadeloupe, men hans första minnen av organiserad fotboll luktade som Portugal.

För femtio år sedan började de inflyttade portugisiska arbetarna starta fotbollsklubbar, som ett sätt att både umgås och integreras. 2009 fanns 205 franska klubbar med namn man kan knyta till Portugal.

Thuram började spela i en av dem, Portugais de Fontainebleu, sydöst om Paris.

I sina memoarer beskriver han doften:

”Portugiserna hade en väldigt festlig stämning kring matcherna. Det luktade grillade sardiner och korv, var fullt av portugisiska flaggor, de sjöng hela matcherna. Vi var i Portugal, till och med jag blev portugis i ett par timmar”.

Frankrike är ett multikulturellt land, men enligt Victor Pereira finns det en sak som särskiljer portugiserna:

De märks inte.

När algerier firar fotbollsframgångar på Paris gator eller viftar algeriska flaggor på franska landskamper diskuteras om det är ett bevis på att Frankrike är ett splittrat land. När portugisiska invandrare gör samma sak diskuteras det inte alls.

– Någon med portugisiskt ursprung som visar stolthet över Portugal ses inte som en motsats till den franska tillhörigheten, medan samma känslor ses som anti-franska om de finns hos barn eller barnbarn till algeriska invandrare eller icke-européer. De ses, ibland, som ”inre fiender”.

Det koloniala arvet lever, minnet från krigen också, medan Portugal och Frankrike inte haft några konflikter i modern tid.

De accepterades. De kom ofta från Portugals outvecklade landsbygd, var arbetare och enkla människor, men deras barn växte upp här, lärde sig franska och blev som alla andra, såg ut som andra, men hade lite annorlunda namn.

– I skolan kallar de oss ”le Portugais”, Portugisen. Omedvetet antar man den mentaliteten. Relationen till landet blir tydligare, säger Victor Pereira.

– Att hålla på Portugal i fotboll gör att man kan vända det till sin fördel. Ett barn kan svara med stolthet: Jag kommer från samma land som Ronaldo.

”Gjorde det för min pappa”

Identitet är inte enkelt, för någon.

För den som har rötter någon annanstans dyker ofta frågorna upp någonstans på vägen, oavsett hur säker man är på allt annat.

Frankrike har slagit ut Portugal i tre semifinaler (EM 1984 och 2000, VM 2006), i morgon möts de i EM-final.

Hur förhåller man sig till sitt arv? Till sina föräldrars? Till landet man levt i och landet där man har sina rötter?

– Att stötta Portugals landslag är ett sätt att visa en lojalitet med fosterlandet, både gentemot föräldrarna och sig själv. Barnen pratar inte alltid särskilt bra portugisiska, de har inte samma umgänge som sina föräldrar, men fotbollen går över generationsgränserna och får familjemedlemmar att känna sig närmare varandra.

I morgon spelar Raphaël Guerreiro EM-final på Stade de France, ett par kilometer ifrån sitt barndomshem. Han spelar i sitt land, mot sitt land och för sitt land.

Det var inget svårt val. Före EM förklarade han varför.

– Jag valde Portugal för mitt ursprungs skull. Jag gjorde det för min pappa.

Källor: Ouest-France, Le Parisien, Eurosport, So Foot, Os futebolistas invisíveis – os Portugueses em França e o futebol av Victor Pereira, the Guardian.