Bjurman: I morgon håller vi ”Alfie” i handen – hela vägen till semifinal

SPORTBLADET

Han blev hitbjuden med en armbåge och skulle på sin höjd hjälpa till lite i powerplay.

Nu är Daniel Alfredsson den forward vi tycks få hålla i handen i OS-kvarten.

Det borde man ha kunnat räkna ut.

Tre Kronors grand old legendar har alltid varit de stora ögonblickens superstar.

Pär Mårts var länge osäker på om han över huvud taget ville ha med sig Daniel Alfredsson till Sotji. Den 41-årige veteranen ingick till exempel inte i den stora bruttotrupp som samlades i Stockholm i somras – och när han efter den lyckade starten med Detroit Red Wings till slut togs ut var det som ett slags komplement.

Han skulle få begränsad istid och mest användas i powerplay, hette det.

– Men det får vi se när vi kommer dit. Det kommer säkert vara de som är hetast som får spela mest och jag är inte nöjd med att bara åka, sa han när jag pratade med honom på telefon för bara några veckor sedan och redan då fanns det en ton i rösten som antydde att Gud, som han helt anspråkslöst kallas i gamla hemstaden Ottawa, hade helt andra planer än förbundskaptenen.

Och se vad som hänt:

”Alfie” är vår bästa forward på den gnistrande OS-isen. Medan övriga anfallsvapen klickar oavbrutet i avslutningskramp och frustrerad ovana vid de stora ytorna skjuter han skarpt hela tiden.

Ingen annan är lika säker och kreativ med pucken, ingen annan gör det svårare för motståndarnas backar och framför allt – ingen gör fler mål.

Ett beslut som kan rädda hela OS

Nu flyttas den rödlätte göteborgaren upp i förstakedjan, med Alex Steen och Patrik Berglund, lagom till onsdagsmorgonens kvartsfinal och det beslutet kan rädda hela OS åt oss.

Får ”Alfie” – den ende i laget som var med i Salt Lake City 2002 och således också är synnerligen medveten om det nödvändiga i att ha huggtänderna slipade mot förment svagare motståndare – spela mycket ska vi inte kunna förlora.

Så blev det med det komplementet...

Men det borde man som sagt ha kunnat räkna ut på förhand.

Han blev inte den störste idrottsikonen i kanadensiska huvudstadens historia under sina sjutton säsonger med Ottawa Senators bara för att han var begåvad och karismatisk i största allmänhet.

Han blev det för att han alltid, alltid var som bäst, som mest angelägen om att få göra skillnad, i verkligt skarpa lägen.

Som i Stanley Cup-finalen mot Anaheim 2007. Då vek kedjekamraterna Jason Spezza och Dany Heatley ner sig i den ohyggliga pressen, men ”Alfie” spelade sitt livs hockey och hade, såg det ut som, kunnat offra vitala organ för att få vinna.

Naturligtvis stegrar en sådan stridshingst – för att nu låna uttryck från det mest oväntade håll – under en sån här turnering också.

Särskilt när han dessutom får kampera ihop med kompisen Erik Karlsson – Tre Kronors allra största OS-succé.

Ungblodet och nestorn

Det skiljer dem 20 år och karaktärsdrag nog för en hel hockey- femma åt. Ungblodet Karlsson är den klassiska gamängen som alltid väsnas och stojar och charmar sönder sin omvärld, Alfredsson en eftertänksam och intelligent nestor som uttrycker sig lika välformulerat som vänligt, men alltid säger vad han tycker och kan bli heligt förbannad om den korta stubinen brinner av.

Ändå är de, som alla kunnat konstatera som sett näpna bilder på dem ihop på konståkning och skidtävlingar och på cykelturer i Sotji, oskiljaktiga vänner.

Det går till och med att säga att artisten ”EK65” är anledningen till att ”Alfie” är här.

Han hade börjat fundera på att lägga av redan för några säsonger sedan, i Vancouver för fyra år sedan sa han till exempel till den här krönikören att han var hundraprocentigt säker på att han spelade sitt sista OS.

Men sedan kom Erik till Ottawa och då blev det, har han berättat, så fruktansvärt roligt igen, så han fortsatte av ren lust.

Nu ingår ”Alfie” i Tre Kronors första-kedja i Sotji.

Därför blir det semifinal.

ARTIKELN HANDLAR OM