Pojkdrömmarna går i uppfyllelse

Bjurman: Det här är exakt varför de en gång började spela ishockey

SPORTBLADET

SOTJI. När Nicklas Bäckström spelade landhockey på gatan utanför radhuset i Valbo.

När Erik Karlsson och hans nioåriga lagkamrater i Landsbros knattelag ­mötte rivalerna från grannbyn på den ­enda lediga ishallstiden en svinkall ­lördagmorgon i januari.

När Henrik Lundqvist låg i sitt pojkrum i Åre sent om kvällarna och kastade en sista blick mot Dominik Hasek på idol­affischen på väggen innan han somnade.

Då var det matcher som den de ska spela i dag de drömde om – de stora, oförglömliga och klassiska.

När man är mitt inne i en turnering som den i Sotji är det lätt att glömma vad som egentligen står på spel när det drar ihop sig till avslutning och final.

Man följer de inblandade lagen, ser matcherna, noterar vilka som är bra och vilka som inte är det och sen blir det slutspel och plötsligt har Tre Kronor gått h­ela vägen och det var ju roligt.

Men det handlar, i grunden, om något mycket större.

Det handlar om liv som fulländas, om mångåriga drömmar som äntligen slår in, om en chans som spelarna där nere på isen slitit i decennier för att få uppleva.

De unga män den försynte Pär Mårts samlat här i skuggan av Kaukasus väldiga sluttningar talar inte riktigt i de termerna, de är i än högre grad ”inne” i det de ska ­göra och koncentrerar sig uteslutande på att vinna en match som de i mer allmänna ordalag beskriver som en av de roligaste de någonsin spelat, men var så säker:

I efterhand, med perspektiv, kommer de att inse att det här – en OS-final mot ett Kanada i full rustning – är exakt vad de en gång började spela ishockey för.

Där började visionen ta form

När Nicklas Bäckström och hans kompisar i Valbo utanför Gävle släpade ut nödtorftigt ihopspikade målburar på gatan utanför pappa Anders och mamma Cattas garageport och spelade landhockey, då var det här fantasin. När en nioårig Erik Karlsson – säkerligen ett ständigt flinande busfrö redan då – frös under vilda pojklagsmatcher i Borohallen under de tidiga lördagmorgnar då det fanns istid för knattarna, då var det här drömmen. När Daniel Sedin och hans tvillingbror – som ju skulle varit här nu också, stackars människa! – efter en egen träning klättrade upp på läktarna i Kempehallen och såg de stora killarna i Modo ladda slagskott på Fredrik Andersson, då var det en vision om det här som började ta form. Och när Henrik Lundqvist låg i sängen i sitt pojkrum i Åre och kastade en sista blick på idol­affischen av Dominik Hasek på väggen innan han somnade, då fanns en klar bild av det här i hans unga hjärna.

– Ja, log kungen av New York efter sista träningen i Sotjis Ice Dome i går, jag hade några små bilder på andra favoriter runtom, men det var Hasek på den stora affischen och eftersom vi aldrig fick se NHL i Sverige på den tiden var det de stora mästerskapen man drömde om.

Nu är han här, Lundqvist. Vid drömmen.

Kan skriva in sig i evigheten

Niklas Hjalmarsson – den kanske störste favoriten av alla i den här spalten, smålänningen som älskar de svåraste utmaningarna och efter Finlandsmatchen berättade att han inget hellre ville än komma in och spela under det där ohyggligt svåra tre-mot-fem-läget – säger å sin sida att han inte riktigt kan minnas om OS-finaler fanns i tankarna när han rantade runt i lilla Russnäs i mitten av 90-talet.

– Men mamma har berättat att jag redan som fyra-fem-åring pratade om att jag skulle spela i NHL. Det har på något vis alltid varit självklart för mig att jag skulle dit. Det kanske låter kaxigt, men så var det.

Nej, det låter inte kaxigt. Det låter som någon man vill ha på isen i en OS-final, tycker jag.

– Just det här, fortsätter ”Yellbear”, har jag nästan inte hunnit greppa ännu. Att vi är i OS-final. Men det kanske klarnar efteråt, när man ser tillbaka på det man gjort.

Ja, det är ju det också. Det här är en av de största chanserna de här människorna någonsin får att skapa outplånliga minnen – tillsammans.

De har, tycker jag det sett ut som de sista dagarna i Sotji, vuxit ihop till en enhet nästan lika tät som kompaniet i mäktiga tv-serien ”Band of Brothers” och nu kan detta brödraskap skriva in sig i evigheten.

Som legendariske NHL-coachen Fred Shero sa till spelarna i Philadelphia Flyers innan en avgörande finalmatch 1976:

– Win tonight and walk together forever.

Och se, vill jag tillägga, de heliga pojkdrömmarna gå i uppfyllelse.

ARTIKELN HANDLAR OM