Kan bli historiens bästa turnering

Bjurman: Toronto nästa höst – det kan bli bästa turneringen i historien

Foto: Foto: Bildbyrån/Ap
Stjärnspeckat i Toronto Det blir en festhöst med stjärninramning i Air Canada Center när World Cup kommer till Toronto där spelare som Mats Zuccarello, Marian Hossa och Anze Kopitar bildar ett Team Europa. 
SPORTBLADET

NEW YORK. Som om Elvis, Sinatra, Dylan, Beatles, Michael Jackson, Madonna, AC/DC och Adele ­uppträdde på samma perfekt ­arrangerade festival.

Som om världens bästa köksmästare öppnade restaurang ihop.

Som om Ferrari, Lamborghini och Porsche gick samman för att producera tidernas sportbil.

Så, ungefär, ser jag på World Cup i Toronto kommande höst.

Det kan mycket väl bli historiens bästa hockeyturnering. Borde bli, rentav. Ska bli.

Vi har sett de allra största ­spelarna samlas för liknande uppgörelser förr – i ryska Sotji så sent som för två år sedan, till exempel –  men aldrig med de här förutsättningarna.

Till ett OS som det i Sotji flygs NHL-proffsen som bekant in två dygn före första matchen, hinner träna högst två gånger och kastas sedan, jetlaggade och eländiga, rakt in i skarpt läge.

I forna tiders Canada Cup och World Cup var det bättre på den punkten, då hann landslags­ledningarna i alla fall hålla ­gedigna träningsläger, och till och med spela träningsmatcher, innan showtime. Men i stället var själva turneringarna logistiska mardrömmar, utspridda över en hel kontinent och på slutet till och med över flera världsdelar. 

Knasigt? Bakvänt? Fel?

Nu avgörs alla matcher, på ­klassiskt VM-sätt,  i en och ­samma stad – och den staden råkar dessutom vara ett av hockeyvärldens verkliga epicentrum.

Något liknande har den här sporten faktiskt aldrig ­upplevt tidigare.

Enda frågetecknet är det, ehum, innovativa upplägget med ett Team Europe och ett nordamerikanskt U23-lag.

De bäste européerna som inte är från Ryssland, Tjeckien, Sverige ­eller Finland får ju bilda ett eget slags främlingslegion och de bästa kanadensarna och amerikanerna som är 23 år eller yngre ett eget ungdomslag.

Knasigt? Bakvänt? Fel?

Blir en attraktion

Kan man tycka, men man ska komma ihåg att World Cup inte är ett mästerskap av det traditio­nella slag de internationella förbunden arrangerar. Det är ett unikt evenemang i NHL:s och spelarfackets regi och syftet är inte i första hand att mäta styrka mellan olika ­nationer och fördela klassiska medaljer utan att exponera det ­allra finaste i världens bästa liga och – förstås – tjäna en ryslig ­massa pengar.

Själv tycker jag att den europeiska multikulti-brigaden – med bland andra slovenen Anze Kopitar, norrmannen Mats Zuccarello, schweizaren Roman Josi, dansken Nikolai Ehlers och slovaken ­Marian Hossa i uppställningen – känns som en rolig och modern idé och något säger mig att laget blir en av turneringens stora attraktioner.

En ung mans sport

Däremot är det lite knepigt med det där ungdomslaget. Det ­kommer inkludera flera ­superstars som de facto hade platsat i Kanadas och – fram­för allt – USA:s ”riktiga” landslag (Johnny Gaudreau, Alex ­Galchenyuk, Jack Eichel och ­Dylan Larkin är bara några ­amerikanska namn) och den snedfördelningen av slagkraft känns konstlad. Hockey,  som den spelas i NHL, är i dag en ung mans sport och några av de allra bästa definitivt under 23.

I vilket fall kommer vi under två sprakande ­veckor få se sensationell show  i Toronto.

Bäst av allt:

Sverige ­ställer ett ­oerhört slag­kraftigt lag på isen och kan gå mycket, ­mycket långt.

2015 – det här var...

...Årets svensk.

Erik Karlsson. Sveriges störste NHL-stjärna, vid sidan av Henrik Lundqvist, vann sin andra Norris Trophy. Ingen ”Lidas”-notering, nej. Men han bärgade den första av sina ­sammanlagt sju när han var 31. Erik är 25. Dessutom: Han säger själv att han fortfarande inte är helt återställd efter den svåra skadan för tre år sedan...

...Årets grej.

Tampas och Dallas moderna hockey. Så här i mitten av 10-talet ska hockey spelas i Formel 1-tempo, vara så ­tekniskt avancerad att själva naturlagarna sätts ur spel och gå ut på oavbruten offensiv attack. Det har NHL:s två mest bländande attraktioner till lag en gång för alla bevisat.

...Årets nej.

Konservatismen hos andra. Tråkigt nog finns det dock fortfarande gott om coacher, general managers och scouter som inte insett i vilken riktning det blåser och fortsätter leta efter ­samma gamla egenskaper som vanligt. Storlek, muskler, kraft. Det ­sinkar den oundvikliga utvecklingen.

...Årets stjärna.

Carey Price. Henrik Lundqvist i all gnistrande ära, han är en fantastisk målvakt. Men det Carey Price ­gjorde förra säsongen var övermänskligt. Montreal blev åter ett sant elitlag för att han stoppade puckar med samma orubbliga ­bestämdhet som dörrvakterna på gamla Studio 54 stoppade ohippa gäster.

...Årets förlorare.

George McPhee. Han är inte ens aktiv längre, så det kan tyckas apart att utse Washingtons förra general manager till årets förlorare. Men det var först under förra säsongen vi insåg den fullständiga vidden av det galna beslutet att trejda bort ­rättigheterna till Filip Forsberg mot, eh, Martin Erat. Oh boy.

...Årets genombrott.

Filip Forsberg. Som sagt. Forsberg. Han fick NHL att tala om ”a new Forsberg” och följde sedan upp med en VM-turnering så lysande att han blev folkkär hemma i de svenska stugorna. Och nånstans sitter George McPhee (se ovan) och undrar vad i hela friden han gjorde...

...Årets lag.

Chicago Blackhawks. Det fanns andra som bländade mer under grundserien och det fanns andra som såg ­starkare ut de första slutspelsrundorna. Men när det väl gällde blev det som ­vanligt. Hawks gick, i exakt rätt läge, in i en annan ­dimension och blev världens bästa hockeylag igen.