Rysslands svar på Maradona

SPORTBLADET

BASEL. Stort land, liten härförare.

Den ryska jätten är tillbaka i världstoppen.

Den lilla tsaren förde dem dit.

Jag kan ge er datumet.

Det var den 29 november 2007, och jag minns det av en enda anledning.

Det var första gången jag såg Andrej Arsjavin spela fotboll, livs levande.

Dagen innan hade jag fyllt år, men eftersom jag var på resa i Ryssland blev jag firad med sammanlagt noll presenter.

Efter 45 minuters match hade jag redan bestämt mig. Ner från pressläktaren, ett halvt varv runt Petrovskij-stadion och upp med en bunt rubelsedlar.

Klart och färdigt. Jag hade köpt mig min egen födelsedagspresent – en blå Zenit-tröja med nummer tio och kyrilliska bokstäver som bildade namnet Arsjavin på ryggen.

Sju månader senare. Helt annan arena, helt annan typ av match, helt annan del av Europa. Samma Arsjavin.

Jag misstänker att rätt många av er som såg honom spela för första gången i går – bortom de blågula känslorna – kände

ungefär samma saker som jag gjorde den där rysskyliga vinterdagen.

Det här är ju spelaren vi européer har saknat i flera årtionden, kanske utan att riktigt själva inse det. I Argentina har de en särskild spelartyp som de kallar för ”el pibe”, ungefär den lilla pojken.

Arsjavin en klassisk Pibe

Redan 1943 saluterades den med en alldeles egen tango: ”El sueño del Pibe”, ”Den lilla pojkens dröm”.

De sista raderna i sången är:

– Han tog tag i bollen, med ett stilla lugn. Sprang förbi alla fram till målvakten, och blev målskytt med ett hårt skott.

Diego Maradona har sjungit den här sången i argentinsk tv.

Han är det ultimata exemplet, den fullvuxna pojken som förkroppsligar allt vad begreppet om ”El Pibe” innehåller.

Har du en gång sett spelartypen så känner du igen den.

Vi pratar om en liten kille, gärna med nummer tio på ryggen, som styr och kontrollerar spelet. Han kan öppna motståndarna med en passning om han vill det, men föredrar egentligen att använda sin låga tyngdpunkt för att dribbla fram öppningarna.

Han är en sån där spelare som folk betalar för att gå och titta på.

Andrej Arsjavin är ingenting annat än en klassisk argentinsk pibe på ryska.

Professor Anatolij Zelentsov – en av männen bakom det sovjetiska landslag som gick till EM-final för prick 20 år sedan – konstaterade en gång:

– Varje bisvärm behöver sin drottning.

Det här ryska laget antydde sina kvaliteter även under de två första EM-matcherna, men saknade den där dirigenten som kunde styra ihop de olika bitarna.

Mål – och gråt

I går slog de Holland av den enkla anledningen att de spelade bättre fotboll än dem, att de rätt och slätt var ett bättre lag.

Andrej Arsjavin var det enskilt största skälet till det. Ingen annan spelare i hela EM har gjort en individuellt bättre insats än han gjorde i går, inte ens Michael Ballack.

Vi fick ju den estetiska kreatören – herrejävlar, killen är ju till och med utbildad modedesigner – men vi fick också den outtröttliga pådrivaren. Efter 90 minuter var Arsjavin så trött i ben och fötter att han slet av sig skorna under de få viloögonblicken han hade inför förlängningen.

Sedan drog han på sig bollkängorna igen. Sedan spelade han fram till ett mål och gjorde ett själv. Och sedan grät han.

När tårfloderna störtade ner för hans kinder hade han en holländsk tröja på sig. Trots förlusten var det någon av de slagna motståndarna som insåg att han varit med om något speciellt och såg till att få med sig ett minne av en historisk dag.

Jag förstår honom.

Jag känner själv igen den där känslan av att helst av allt vilja ha en tröja med det där numret och det där namnet.

Den 29 november 2007 såg jag för första gången Andrej Arsjavin spela fotboll, livs levande.

Den 21 juni 2008 såg jag honom skicka upp Det Nya Ryssland i världstoppen.

Fråga mig om 50 år, och jag kommer att komma ihåg de två datumen.

ARTIKELN HANDLAR OM