Vrickat bra, Ibra

Niva: Ett svenskt geni står för det banbrytande i Barcelonas konst

1 av 5 | Foto: AFP
”Det hade ändå inte ens hunnit gå två minuter då svensken hjälpte Sergio Busquets djupledsboll vidare in i mål med en utsideslyftning som optimerade kombinationen av effektivitet och elegans”.
SPORTBLADET

Barcelona skapar fotbollskonst av en kvalitet som knappt någonsin tidigare skådats.

Ett svenskt geni står för några av de allra mest banbrytande detaljerna.

Ändå hoppas jag att någon jäkel snart ska dundra in och göra ett ordentligt försök att sno åt sig penseln.

I journalisten Jimmy Burns bok om FC Barcelona skildras ett möte med en äldre supporter med hälsoproblem.

José hade strupcancer.

Delar av hans stämband var bortopererade, vilket fått följden att han bara kunde få ur sig några få ord varje dag.

Så han sparade sig.

Uppe på svindlande höjder

Han var tyst ända tills det blev läge att frambringa det viktigaste ordet han hade kvar att säga: ”Barça”.

Kvällar som den här kan jag nästan förstå honom.

När Barcelona spelar som de gjorde i den första halvleken mot Atlético Madrid känns det som att jag egentligen bara kommer att behöva ett enda ord om jag så ska fortsätta skriva fotboll i resten av mitt liv.

Barça.

Det räcker så.

Det går inte att komma längre.

Under knappa 45 minuter var Barcelona återigen uppe på samma svindlande höjder som de vidrörde under förra säsongen, när de gjorde 6–1 på just Atlético, när de vann med 6–2 på Bernabéu och när de spelade ut Man United i Champions League-finalen.

De var där och snuddade vid att vara det bästa fotbollslag som någonsin funnits, fullt jämförbart med Real Madrid på 50-, Ajax på 70- och Milan 90-talet.

Och den här gången var det Zlatan Ibrahimovic som vrickade bollen i rullning.

Ett nytt fack i verktygslådan

Thierry Henry hade visserligen redan hunnit ramma ribban, men det hade ändå inte ens hunnit gå två minuter då svensken hjälpte Sergio Busquets djupledsboll vidare in i mål med en utsideslyftning som optimerade kombinationen av effektivitet och elegans.

För varje insats han gör är det som om Ibrahimovic visar upp ett nytt fack av sin verktygslåda.

Först var det lojalt lagarbete – check.

Sedan demonstrerades förmågan att alltid göra premiärmål – check.

Därnäst kom det viktiga målskyttsmålet – check.

Och nu hade det alltså blivit dags för att dra upp kaninen ur hatten och bocka av trollkonsten också.

Hittills har Zlatan Ibrahimovic varit en aning fjättrad vid föreställningen om att han måste bevisa att han minsann kan tangera det jobb och de mål som Samuel Eto’o bidrog med.

Nu höjde han insatserna, och gav exempel på hur han kan tillföra dimensioner som kamerunaren inte bemästrade.

Så värst mycket mer gjorde han däremot inte.

Han bjöd på en av lyftningarna i det fantastiska förspel som ledde fram till Keitas mål, han nickade bort ett par defensiva hörnor och raggade fram ett knippe avblåsningar – men i praktiken varade hans arbetsdag i knappt två minuter.

Sedan var hans mästerverk färdigt.

Resten av Barcelona jobbade lite längre på sitt.

De höll igång Messis fart, Xavis precision och Alves kraft i nästan en hel halvlek, men med 4–0 på tavlan så släckte de ljuset utan att riktigt orka bry sig om att stänga till och låsa.

Atlético – en klubb i kris

Patético Madrid fick en gratischans att återgå till att vara Atlético Madrid, utan att riktigt kunna ta den.

Två tröstmål maskerar inte faktum.

Det här är just nu en klubb genomsyrad av kris, i allt från maktkampen om presidentposten ner till det fjantigt usla försvarsspelet.

För den spanska ligan är det dåliga nyheter.

Ett fungerande Atlético har potential att i alla fall ruska om de två bjässarna en liten aning, och är det något den här serien behöver så är det fler tuffa toppmatcher och färre ensidiga utspelningar.

Hur förföriskt vacker Barcelonas konstinstallation till offensiv än är så kan den i längden aldrig konkurrera med lite gammal hederlig idrottsdramatik.

Från den här tidpunkten ifjol gick de 20 ligamatcher och fem hela månader med ett enda kryss som protokollsplump.

De började inte tappa poäng igen förrän ligan var avgjord.

Nu tittar jag fram över spelschemat, och om jag bortser från El Clásico hittar jag en enda Barcelona-match som känns spännande under återstoden av det här året, Valencia borta om en månad.

Det är inte hälsosamt.

FC Barcelona är världens bästa lag.

Det gör inte automatiskt La Primera División till världens bästa liga.

ARTIKELN HANDLAR OM