En Zlatan i VM

Niva: Än har jag inte gett upp hoppet

Foto: Reuters
Zlatan Muslimovic skriker ut sin vrede.
SPORTBLADET

LISSABON. Är det så här det ser ut när sagor tar slut?

Bosnien har ägnat ett helt VM-kval åt att göra saker som inte borde gå att göra.

När det gällde som mest missade de chanser som inte borde gå att missa.

Även mirakel har tydligen sina begränsningar. Efter ett 14-månaderskval och en 88-minuters-mangling slet Bosnien-Hercegovinas tappra oddsvrängare till sig dubbelchansen som hade fått deras VM-dröm att lyfta nästan hela vägen till Sydafrika.

Superstjärnan Edin Dzeko från Sarajevo fick det första jätteläget. Han nickade ner i gräset, och upp i ribban.

Inhopparen Zlatan Muslimovic från Habo mötte returen framför i stort sett tomt mål. Han skickade bollen i stolpen.

Även mirakel har tydligen sina begränsningar – och just precis som den här portugisiska målramen ser de alltså ut.

Men först och främst får vi allt ta och sätta saker i perspektiv,

Vi i Sverige brukar ju gilla att spela ut vårt vi-är-ett-sånt-litet-land-kort.

Jodå. Allt är som bekant relativt.

Antalet bosnier beror ju väldigt mycket på hur man räknar, men i praktiken så hämtar det här landslaget sina spelare från en grupp på ungefär tre miljoner människor.

Alla spelare har tvingats gå igenom ett krig – på ett eller annat sätt – och har som en konsekvens skingrats över i stort sett hela världen.

Besegrat oddsen i kvalet

Vedad Ibisevic är uppvuxen i USA, Miralem Pjanic i Luxemburg och Zlatan Muslimovic på gränsen mellan Småland och Västergötland. Laget har ingen gemensam fotbollsgrund att stå på, utan soppan har fått kokas ihop allt eftersom spikarna regnat ner.

Det ska ju inte kunna gå.

Ändå har Bosnien lyckats besegra oddsen i det här VM-kvalet eftersom de lyckats göra väldigt mycket av ganska lite, fått ut maximalt av det de har.

Nere i Lissabon fungerade det inte längre.

Den bindgalne succétränaren Miroslav Blazevic hamnade fel i både laguttagning – Pjanic skulle ha startat – och taktik.

Matchen kom att spelas på Portugals villkor, och bosniernas magiska anfallstriangel försvann.

Zvjezdan Misimovic fick inget uträttat,

Vedad Ibisevic var fullständigt osynlig och Edin Dzeko var länge så bedrövlig att det gick att hålla reda på alla hans någorlunda hyfsade aktioner.

Första gången han överhuvudtaget lyckades med en bollberöring hade det gått drygt 41 minuter av matchen.

Bosnien har inte råd med det. Bosnien fungerar inte när lagets bästa spelare gör planens sämsta insatser.

Måste vinna över rimlighet

Det fanns perioder av matchen då jag befarade att de höll på att blåsa bort fullständigt, då arenatrumpetaren tutade upp Luz-grytan i extas, portugiserna rullade bollen och det andra målet bara verkade vara några få minuter bort.

I de stunderna såg Bosnien ut som just den där lilleputten till fotbollsland som de egentligen borde vara – men sedan fick vi än en gång bevis för att det inte är det de är. De höll emot.

Portugals ledning stannade vid ett mål, och när bara de sista nervpärsarna till minuter återstod var det de blåklädda underhundarna som forcerade, de fenomenala bortafansen som var på god väg att sjunga sig genom ljudvallen.

Hade bara Zlatan Muslimovic rakat in den där returen i den 89:e minuten tror jag att sensationen hade fullbordats, då är jag övertygad om att Bosnien hade tagit sig till VM.

Nu vet jag verkligen inte.

Nu måste Portugal åka till den ogästvänliga lilla industristaden Zenica och stå emot trycket – men samtidigt måste nog ett avstängningsdrabbat bosniskt försvar hålla nollan.

En förlust utan gjorda bortamål var inget bra resultat för dem.

Ska de till VM måste de nu vinna över rimlighet och realism ännu en gång.

I går kväll var det en ribba och en stolpe som utgjorde miraklets begränsningar.

På onsdag får Bosnien en ny chans att spränga dem.

ARTIKELN HANDLAR OM