Erik Niva: Klubben måste flytta fokus

SPORTBLADET

Vinner man inga matcher tar man inga guld.

Gör man inga mål vinner man inga matcher.

Skapar man inga chanser gör man inga mål.

Och det är nog där någonstans vi måste börja.

Med knappt tio minuter kvar svingade Martin Mutumba iväg en vådavolley några decimeter över.

Det var en målchans.

Vid det laget hade minst halva Råsunda hunnit glömma hur de ser ut.

AIK:s spelare tycks nämligen ha valt att glömma vad de kostar.

De verkar inte längre minnas hur man måste offra energi på avledande löpningar eller riskera en framtand för att vara först på inlägget. Hur man kan behöva trycka sig genom både motståndarförsvar, målbur och hela Norra Stå om man ska få in det där segermålet mot Hammarby.

Under i stort sett hela matchen mot Örebro uppträdde hemmalaget istället som om de tyckte att de borde få chanserna till skänks, de som är mästare och allt.

Det handlar inte om självförtroende

Visst, en 18-åring från Bosvedjan spelade center snarare än den där killen som ligger trea i den argentinska skytteligan – men nöjer man sig med att peka på skillnaden mellan Pontus Engblom och Iván Óbolo gör man det alldeles för enkelt för sig.

Från mittfält och framåt ställde AIK alldeles oavsett upp med fem erfarna spelare som vunnit SM-guld för mindre än ett halvår sedan.

De heter Antônio Flávio, Martin Mutumba, Bojan Djordjic, Jorge Ortiz och Dulee Johnson, och tillsammans skapade de så gott som ingenting alls.

Efteråt menade flera av dem att det handlade om självförtroende – ”om bara en boll studsar in så släpper allt” – men den jycken köper jag bara inte.

Är det något den här upplagan av AIK saknar så är det inte tro på sin egen förträfflighet.

Mikael Stahres svartgula lag har alltid haft hybris – men under fjolårssäsongen förtjänade de sitt storhetsvansinne.

De gjorde sig själva till Sveriges bästa lag tack vare sin nästan desperata när-vi-kör-så-kör-vi-inställning, sin maniska vilja att vinna.

Nu ser jag inte längre vare sig någon desperation eller någon mani.

Jag ser ett gäng bekväma bollspelare som verkar inbilla sig att de kan trolla fram kaniner ur sina hattar utan att behöva anstränga sig, ett lag som accepterar att förlora.

Jag ser förlorade närkamper, uteblivna löpningar och allmänt alibispel. Jag ser utslagna armar och huvudskakningar som signalerar att vems nu än ansvaret är så är det i alla fall inte mitt.

Stahre pratar ibland om en göra-rätt-för-sig-attityd som ledstjärna i sitt ledarskap.

Han måste ha hatat det han såg efter Örebros ledningsmål.

Istället för att bita ifrån sjönk hans offensiva spelare ihop ”som ledsna hundar”, som AIK-tränaren uttryckte det själv.

I den tidigare nämnda kvintetten är Bojan Djordjic den enda som kan gå in i omklädningsrummet på Karlberg med högt huvud i dag.

Utan att göra någon jättematch gjorde han i alla fall rätt för sig. Ju närmare förlusten kom, desto svartare blev den Solna-serbiska blicken och desto hårdare blev slitet.

Näsorna högt uppe i vädret

Men tomrummet var för stort. Örebro kunde kontrollera hem matchen utan större problem, och AIK kan nu summera en säsongsöppning som slår allsköns statistiska rekord i att vara misslyckade mästare.

Att peka på vilka som lämnat klubben håller inte när nyinsatte Walid Atta konsekvent är lagets bästa spelare, och 19-årige inhopparen Viktor Lundberg dess mest ambitiösa offensiva kraft.

Den usla starten handlar istället om de som blivit kvar, om attityd och perspektiv.

AIK har inlett året med SM-gulden runt halsarna och näsorna högt uppe i vädret.

Blicken har varit riktad fram mot sensommarens Champions League-kval, därefter höstens medaljceremonier.

Fokus måste flyttas nu.

Just nu är inte AIK ett lag som har råd med ambitioner om Europa eller drömmar av guld.

Just nu är AIK ett lag som borde börja med att jobba fram en målchans.

ARTIKELN HANDLAR OM