EUROPAS GIGANTER

Niva: Om Spanien vinner sitt tredje raka guld är de världens genom tiderna bästa fotbollslag

SUPERMÄSTARNA Spanien har fått jubla mycket de senaste fyra åren. Nationen är både regerande världs- och Europamästare. I kväll, i EM-finalen mot Italien, kan de bli historiska och vinna sin tredje raka stora titel.
SPORTBLADET

KIEV. Är du en sådan som åker till pyramiderna och gnäller på att en sten sitter snett? En sådan som får se Babylons trädgårdar och tycker att de inte hänger tillräckligt högt?

Tänk om.

I kväll har vi ytterligare en chans att se fotbollsvärldens just nu största underverk.

Mitt råd är att uppskatta det.

Såhär är det ju.

Ifall Spanien vinner i kväll så är diskussionen slut.

Då har de gjort något som inga andra någonsin har klarat av. Då har de rätt att kalla sig för världens genom tiderna bästa fotbollslandslag.

Man kan tycka att det är ett rätt intressant faktum. Man kan känna att det är en ganska spännande ingång till en EM-final.

Men nä.

När Iker Casillas och Xavi Hernández sätter sig för att möta världspressen såhär dagen före dagen, då får de återigen frågor om varför inte Spanien spelar roligare fotboll.

Undrar vad de egentligen tycker, långt därinne bakom de diplomatiska avväpningssvaren.

Är de trötta på att få sina prestationer värderade utifrån någon sorts märklig pöbeldiskussion?

Är de förbannade? Jo, jag tror det – och jag tror att det är väldigt bra för dem.

Kvaliteten är svindlande hög

Tecknen talade emot dem vid turneringens början.

Vissa spelare var skadade och några var slitna och de allra flesta verkade väldigt mentalt trötta efter fyra år på idrottsvärldens allra blåsigaste topp.

Skulle de verkligen kunna uppbåda tillräckligt med kraft för att orka hela vägen upp till EM-bucklan?

Utan att be om det har de nu fått flera tunnor av gratis­energi hällda över sig.

Det finns inte en idrottsman i världens som inte hämtar styrka ur viljan att visa de jävlarna, behovet att täppa till trutarna på alla de som tvivlat.

Är man regerande världs- och Europamästare kan det vara svårt att hitta fram till den sortens underhundskänslor, men osannolikt nog har ju Spanien inte ens behövt börja förlora för att bli kritiserade.

Tackar som bjuder, liksom.

Halvtimmen efter presskonferensen börjar sedan det sista spanska träningspasset inför finalen. Det inleds med en spelövning där alla truppens 20 utespelare trängs ihop på en miniplan, 30x10 meter lång.

Ytorna är så gott som obefintliga, men ändå klarar de spelförande att hålla bollen inom laget med både 15 och 20 precisa direktpassningar och nätta skarvar.

De är så oerhört skickliga på det de gör.

Kvaliteten är svindlande hög, och jag sitter där på Olympiastadions läktare och känner mig smått välsignad som får titta på.

Som ni vet har ju Spanien spelat nio slutspelsmatcher på vägen fram till sina VM- och EM-finaler de senaste fyra åren.

Jag har haft förmånen att vara på plats på åtta av dem, i allt mellan Donetsk och Durban.

Har jag haft tråkigt? Har jag suttit och svurit över målsnåla matcher? Nja, om jag säger såhär – av alla privilegier som det här jobbet har inneburit har nog detta varit det allra största.

Läge att stanna upp och tänka till

Som alla andra fotbollsintresserade ungar ur min generation så växte jag upp framför tv-sändningarna från de stora mästerskapen.

Jag romantiserade och mytologiserade de framgångsrika landslagen från Brasilien, Argentina, Italien, Holland och Västtyskland.

Ett par årtionden senare finns det nu ett lag som är bättre än dem allihopa, och jag har fått se det växa fram med mina egna ögon.

Inför den här EM-finalen tycker jag nu verkligen att det är läge för att stanna upp, tänka till och reflektera över omfattningen på det här spanska fenomenet.

Inte sedan 1930-talet har ett landslag vunnit tre mästerskap i rad, och det var på den tiden då OS rankades som den näst största fotbollsturneringen.

75 år har gått sedan dess. Ett andra världskrig har klarats av, ett kallt krig har passerat och en hel del bollar har rullat på rätt många planer.

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, och historien är den som skrivs medan vi gnäller på dem som gör det.

Om 50 år talas det ännu om det här laget

Ta tillfället i akt i kväll.

Strunta i hur ditt eget fotbollsestetiska ideal ser ut, och studera det spanska spelet utan att nödvändigtvis värdera det.

Titta på vad de gör bra, uppskatta deras kvaliteter, fundera över hur de har kommit dit de har tagit sig.

Om 50 år kommer folk fortfarande att fråga dig om det här laget. Då kan det ju vara kul att ha några vettiga svar att komma med och några ljusa minnen att återkalla.

Det är långtifrån säkert att Spanien vinner i kväll – och finalen handlar givetvis inte bara om dem – men om de lyckas så kommer i alla fall inte jag att vara killen som sitter och för statistik över hur stor andel av passningarna som gått i sidled och vilka som slagits i djupled.

I stället ska jag lyfta på hatten, håret och hela huvudet av respekt och vördnad.

Om Spanien vinner i kväll så har de fullbordat den största fotbollsprestationen jag upplevt under hela min livstid.

FAKTA

SPANIEN

Det talar för Spanien:

Världens mest etablerade och välfungerande grundspel. Ett försvar som inte släppt in ett mål på nio slutspelsmatcher (utslagsmatcher i EM och VM). En vilja att bli historiska, och täppa till näbben på alla dönickar som ägnat mästerskapet åt att kritisera laget.

Det talar mot Spanien:

Anfallsspelet fungerar fortfarande inte fullt ut, och det är ingen chimär. Vicente del Bosque litar inte på något av truppens centeralternativ, och bänder runt i systemet för att skapa alternativa anfallssätt. Paradoxalt nog spelade ju Spanien sin hittills bästa anfallsfotboll efter att Xavi klivit av senast, men den lösningen kommer aldrig Del Bosque att välja.

Världsrankning: 1

Världsmästare: 1 (2010).

Europamästare: 2 (1964, 2008).

Olympisk mästare: 1 (1992).

Mästare  för klubblag: 13, Real Madrid 9 (1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1966, 1998, 2000, 2002), Barcelona 4 (1992, 2006, 2009, 2011).

Resultat EM 2012:

Gruppspel:

Spanien–Italien 1–1

Spanien–Irland 4–0

Spanien–Kroatien 1–0

Kvartsfinal:

Spanien–Frankrike 2–0

Semifinal:

Spanien–Portugal 4–2 efter straffar

Bästa målgörare:

Fernando Torres 2 mål

Cesc Fabregas 2 mål

Xabi Alonso 2 mål