NIVA: ”Gula väggen – naturkraften som inte går att ignorera”

ERIK NIVA - om BVB:s Südtribune som gör skillnad

SPORTBLADET

DORTMUND. Har man inte det ena får man dra nytta av det andra.

Real Madrid hade Cristiano Ronaldo.

Borussia Dortmund hade ett enormt betongberg.

Erik Niva.

Jo, det här jobbet har sina fördelar.

Den här kvällen föll det sig så att jag fick tillbringa den sista halvtimmen före avspark nere vid sidlinjen, precis där den södra och östra läktaren möts på Westfalenstadion i Dortmund.

Med andra ord: omedelbart nedanför mäktiga, massiva Südtribune.

Jag har varit på arenan flera gånger tidigare, jag har hört sångskredet mullra från kortsidan förr – men aldrig tidigare har jag haft förmånen att verkligen känna den fulla kraften i den gula väggen.

Och tro mig, den känns.

När Südtribune är fullsatt väger åskådarna där ungefär lika mycket som 2 000 elefanter. Läktaren har för övrigt samma branta lutning som en backhoppa, 37 grader.

Förut förstod jag inte riktigt poängen med de där två aparta uppgifterna – som ofta cirkulerar i samband med mytologiseringen av den här läktaren – men nu gör jag det.

Ska du föreställa dig hur det känns att stå nedanför Südtribune ska du nämligen försöka tänka dig att 2 000 elefanters tyngd rullar ner mot dig med en backhoppares hastighet.

Det är liksom ingen liten bisak du bara kan ignorera.

Det är en naturkraft som påverkar hur du står, hur du går och hur du presterar.

Omöjligt att kommunicera

Själv skulle jag bara prata en smula, men inte ens det klarade jag av som normalt när det väl var dags. Trots att jag hade försökt förbereda mig märkte jag hur min röst blev ännu gnissligare än normalt, att jag plötsligt hade svårt att bara stå rätt upp och ner och fixera blicken.

Nu har jag sannerligen inte en professionell fotbollsspelares förmåga att göra mitt jobb inför tiotusentals skrålande människor, men tror du att de förhåller sig till den här arenan som vilken annan arena som helst tror du helt enkelt fel.

Borussia Dortmunds tränare Jürgen Klopp vet mer än någon annan om hur även etablerade världsspelare förändras då de ska spela här.

Snarare än att förneka faktumet har han utformat en stor del av sin arbetsmetodik för att dra nytta av den unika atmosfären.

Han jobbar mycket på att hantera och kanalisera den adrenalinrush det ofrånkomligen innebär att springa ut i sydstormen, men accepterar samtidigt att konsekvenserna inte enbart kommer att vara positiva.

Tidigare har han berättat om hur matcher på Westfalenstadion tenderar att innehålla fler oförklarliga misstag än andra. Inte nödvändigtvis för att spelarna är nervösa, utan för att de har svårt att fatta rätt beslut mitt i infernot, för att det är praktiskt omöjligt att kommunicera med varandra och för att speltempot alltid piskas upp några snäpp högre än det egentligen var tänkt.

Det här kom mycket riktigt att bli just en sådan match, en Südtribune-match.

Ingen tid och inget utrymme för eftertanke. Snabbt och tätt och en rad märkliga misstag.

Tror på den gula väggen

Pepe sjabblade med ett uppspel. Ledningsmål.

Dortmund missade att fördela ansvaret mellan försvarare och målvakt. Kvitteringsmål.

Iker Casillas försökte fuskboxa bort ett inlägg. Segermål.

Att Borussia Dortmund vann matchen är inget att säga om. De lyckades bäst med att bemästra den frenetiska matchbilden – som liksom lades över lagen som ett täcke från ovan – genom sitt kollektiva presspel och sitt sätt att hitta offensiva ytor på kanterna.

De har gjort det här förr, och det har de fördel av.

Nä, en läktare vinner inga fotbollsmatcher – men en kortsidesläktare kan faktiskt påverka spelbilden så mycket att den faktiskt blir en avgörande faktor.

Efter slutsignalen fanns det de som menade att det på något sätt var förutbestämt att det var Marcel Schmeltzer som avgjorde med sitt första mål på över ett år. Efter en månad då han utsatts för skoningslös personlig kritik av förbundskaptenen Joachim Löw var det på sin plats att fotbollsguden kompenserade honom med ett segermål mot självaste Real Madrid.

Själv såg jag ingen fotbollsgud. Däremot satt jag precis i linje med Schmelzers skott, och tyckte minsann att det såg ut att gå utanför tills en enorm kollektiv inandning från Südtribune liksom sög in bollen i mål.

På allvar? Njavars. Man ser väl det man vill se.

Jag tror inte på ödet, men jag tror väldigt intensivt på den gula väggen.