Vi spelar roulette om VM – och går all in på blågult

Niva: Systemet som besvarade alla frågor är borta

Foto: AFP
Hamrén har vänt på begreppen sedan Lagerbäcks tid.
SPORTBLADET

En gång i tiden baserade vi våra landslagsmatcher på sannolikhetslära. Nu kastar vi ut bollen på roulettebordet och låter det snurra.

All in. Allt på blågult.

Jag tänker tillbaka på det landslagsår som gått och jag tittar ut över den laguppställning jag förväntar mig och jag vet uppriktigt sagt inte vilka slutsatser jag ska dra.

Exakt var står vi i dag? Vart är vi egent­ligen på väg och hur långt har vi hunnit?

Tidigare fanns det knappt ens någon anledning att fundera på det här sättet.

Vi visste vad som gällde. Vi stod på samma punkt där vi stått i nästan ett årtionde – uppställda i rak fyrbackslinje – förberedda på att presspela oss fram mot en knapp förlust i första bästa åttondelsfinal.

Det spelade egentligen ingen roll vilka motståndare som undrade vad. Välorganiserad riskminimering var svaret, och det gav oss fri lejd förbi varenda vägspärr fram till och med den där gränsen där mästerskapen gick över i slutspelsform.

Nu har inte längre de svenska landslagsspelarna något system som besvarar frågorna åt dem. Hur löser vi de fasta situationerna? Klarar vi av de defensiva omställningarna efter bolltapp? Stänger vi verkligen de ytor som behöver stängas?

Jag har ingen aning, eftersom jag fortfarande inte har sett någon tydlig linje i hur vi hanterar de här situationerna under tre år med Erik Hamrén. Hans ledarfilosofi lämnar över väldigt mycket ansvar till spelarna. Replikerna är ganska löst repeterade, utrymmet för att improvisera är stort.

Elva frågetecken i startelvan

För tio år sedan kunde vår lagkapten och ledare bli skadad på den sista träningen före VM-premiären utan att det spelade någon större roll. Vi slängde bara in den oprövade mästerskapsdebutanten från Hansa Rostock och behövde knappt märka att Champions League-vinnaren som flyttat till Barcelona saknades.

Förberedelserna gav genomförandet, vi spelade som vi tränade. En svensk landslagsspelare var så klar över exakt vad som förväntades av honom att prestationen näst intill blev automatisk.

I dag är han i stället utlämnad till sin egen skicklighet och sin egen form.

Det kan ju låta raljant, men när jag ser en svensk start­elva nuförtiden ser jag elva frågetecken. Inte för att jag ser elva dåliga fotbollsspelare, utan för att det inte längre finns några säkerhetslinor som kan fånga upp de som kommer in fel i matchen och riskerar att falla igenom.

Tuta och kör, blanda och blunda

Känner jag mig trygg i att mittbackarna fixar kommunikationen och att ytterbackarna ligger rätt i positionerna? Är jag övertygad om att innermittfältarna får till arbetsfördelningen, att yttrarna inte blir avskurna och att anfallsduon hittar en fungerande balans mellan att möta och gå djupt?

Nej, nej, nej, nej och nej.

Jag är inte längre säker på någonting när det gäller det svenska landslaget – men jag ska samtidigt erkänna att det finns en del av mig som gillar den krypigt kittlande känslan som den osäkerheten för med sig.

En gång i tiden behövde jag knappt ens se träninglandskamperna för att analysera dem.

Jag visste precis hur vi skulle spela och kunde lugnt utgå ifrån att vi skulle prestera inom ett ganska begränsat kvalitetsspann. Ingen lagdel skulle haverera, ingen enskild spelare skulle falla ifrån. Inga djupdykningar, inte heller några seriösa toppförsök.

Ni kan peka mot hur utlämnad Alexander Östlund blev under den där vindpinade 3–0-förlusten i Dublin, men då var det den ofokuserade vänskapsmatchversionen av Sverige som spelade.

Hade det i stället varit Lars Lagerbäcks kvallandslag som mötte det Giovanni Trapattoni-fjättrade Irland på Friends så hade vi vunnit en målsnål match med uddamålet. Varken mer eller mindre.

Och nu? Tuta och kör, blanda och blunda. Det kan bli banala baklängesmål i ena änden, och det kan bli orgiastiska fyramålsorgier i den andra. Och då har jag alltså bara funderat kring den första matchkvarten.

Styrkeförhållandena lagen emellan är sådan att jag alltjämt skulle ge oss en 75-­procentig chans att vinna, men det är verkligen med skräckblandad förtjusning som jag nu väntar på att fotbollsrouletten ska börja snurra.

Vi har lagt upp vår ovärderliga Brasilien-biljett på bordet. Skulle bollen till sist stanna på det grönvita fältet så försvinner den.

Om jag är bekväm med det

hasardspelet? Nä, det kan jag verkligen inte påstå – men när kulan väl börjar rulla kommer jag inte att kunna släppa den med blicken för ett ögonblick.