Niva: Jäkligt onödigt att förlora på det här sättet

SPORTBLADET

En match, ett par ögonblick.

Några försvarsmisstag hitåt, några straffbedömningar ditåt.

Sådan är fotbollen – en sport där det är en skyldighet att undvika defensivhaverierna, men där det förblir väldigt vådligt att förlita sig på domarna.

Det ska vara svårt att vinna den här sortens matcher. Det ska kosta att göra mål i dem.

Insatserna är så höga och skillnaderna så små att upprepade koncentrationsmisstag på planens allra mest kritiska ytor helt enkelt inte ska kunna förekomma.

Så väldigt korta sekvenser kan ju förstöra så oerhört mycket. Några få sekunder kan exempelvis spoliera en hel VM-resa.

Österrike tog inte tag i den här matchen. Sverige skänkte bort den.

Till en början såg jag det inte komma.

Hemmalaget kom med sin Radetsky-marsch, sitt tolftemannentifo, sina drygt 45 000 flaggor och sin uppdämda entusiasm.

Här skulle det bli åka av. Ernst-Happel-Stadion förväntade sig en omedelbar fullfrontsforcering – men någon anstormning kom aldrig.

Misstagen var enskilda och grova

Sverige tycktes förberedda, inställda på både vad som väntade och vad som krävdes.

I stora stycken var de första 25 minuterna bra.

Den höga pressen var tät och gav effekt. Österrike pressades tillbaka, och det var inte­ för att de hade en försåtlig plan om att locka fram motståndet i banan.

Ett snabbt och långt inkast gav visserligen en öppning, men det hade mer att ­göra med bristen på vaksamhet i det svenska mittförsvaret än med ytorna bakom det.

Varningen var utfärdad. Ingen tycktes lyssna.

När slag-i-slag-målen kom förändrade de både matchen och hela kvalet, och de kom utan att Österrike hade behövt tjäna ihop till dem.

Fotboll är ett lagspel där jämna matcher ofta avgörs av individuella prestationer eller individuella misstag.

Den här gången föll vi inte på grund av att laget hamnade fel taktiskt eller för att det inte hittat rätt i sin gemensamma anspänningsnivå.

Det finns ingen kollektiv förklaring till Jonas Olssons onödiga tveksamhet som ledde till straffen. Det ligger inget systemfel bakom den passivitet och den tröghet som först Oscar Wendt och sedan Andreas Granqvist visade upp vid det andra baklängesmålet.

Misstagen var enskilda, grova och onödiga – men för den sakens skull är det ju inte så att de där systemfelen inte existerar.

För lätt att göra mål

I det stora bör vi nog ta och rannsaka hur bra vi egentligen är på försvarsspel i fotbollsnationen Sverige. I det lite mindre är ju smärtsamt nära den punkten där vi tvingas konstatera att det här mittbacksparet helt enkelt inte fungerar.

Var och en för sig är både ­Jonas Olsson och Andreas Granqvist fullgoda försvarare, men som duo blir deras gemensamma brister för avslöjande.

I stället för att kompensera för varandras svagheter förstärker de dem. Snarare än att komplettera sin partner gör de varandra sämre.

Uppspelsvägarna ser ännu smalare ut, bollmottagningarna framstår som ännu svårare, motståndaranfallarna verkar ännu rappare.

Just nu är det för enkelt att skapa målchanser på Sverige, för lätt att göra mål på oss.

Vi försätter oss själva i situationer vi aldrig borde behöva vara i. En iväghafsad långboll och ett gratisinlägg kan innebära två baklängsmål.

Ingen skam – bara jäkligt onödigt

Då har det liksom ganska marginell betydelse att de första 25 minuterna var välgenomförda. Värdet av den där beundransvärda slutanstormningen blir till sist ändå noll och intet.

Så väldigt korta ögonblick kan av­göra så oändligt mycket.

Hade italienska domaren Gianluca Rocchi blåst för någon av de där stopptidsstraffarna så hade allt givetvis varit så väldigt annorlunda, men om vi ska utgå från det vi själva kan påverka är det bara att erkänna att vi aldrig borde ha gjort oss beroende av hans slutsekundsbedömningar.

Det var ingen skam att förlora borta mot detta Österrike.

Det var bara jäkligt onödigt att göra det på det här sättet.