Ett leende, en lobb som gör att det finns hopp

Niva: Så mycket mer begär jag inte av min idrott

1 av 8
SPORTBLADET

Om du tar några av de allra grymmaste och mest tragiska delarna i den mänskliga historien och pressar ner dem i en enda match, en enda straff?

Då kan det tydligen bli såhär fint, såhär starkt.

Då kan det bli ett leende och en lobb som gör så att det känns som att det kanske finns hopp för den här världen ändå.

Och ja, så värst mycket mer begär i alla fall inte jag av min idrott.

För två månader sedan var jag på det de kallar för Det Heliga Försvarsmuséet i Teheran.

Det är nybyggt, fräscht, inbjudande – men innehållet kretsar kring ett av de allra mest blodiga och uppslitande krigen i mänsklighetens moderna historia.

Vi tillbringade några timmar där, försökte sovra bland regimpropagandan och värja oss från guidernas allra mest intensiva övertygningsoffensiver.

Jag minns hur jag stannade till lite extra länge vid en sorts tavla där en avbild av en stridande soldat skapats av prick 41 778 patronhylsor. En liten skylt fanns för att förklara konstverket, och jag citerar direkt från den:

– Våra män, våra skapare av ära som omfamnade ett krängande hav av järn och stål med enbart en uppsättning RPG-7 i sina händer. Så modiga och segerrika de var.

För de som inte vet det är RPG-7 alltså en sorts raketgevär, och retoriken var ganska typisk för hela museiupplevelsen.

Vid utgången var det en av mina iranska vänner som funderade halvt för sig själv:

– Man undrar ju hur ett sånt här museum ser ut på den irakiska sidan...

Fotbollsmatcherna inget undantag

Någon sorts slutgiltig sanning om Iran-Irak-kriget kommer vi nog aldrig att få. Dödssiffrorna på de olika sidorna varierar med sisådär någon halvmiljon beroende på vilket museum man går på och vilken sida man frågar. De verkliga förklaringarna och skildringarna kommer förmodligen alltid förbli dolda under propagandaslöjorna.

Relationerna mellan de två nationerna har såklart förbättrats under årtiondena som gått sedan krigsslutet, men de definieras fortfarande av allt det där som inte går att begrava.

Fotbollsmatcherna är inget undantag.

När Irak och Iran möttes i Asiatiska mästerskapen i början av 2000-talet gjordes det en dokumentär om hur människorna i Teheran följde matchen. På ett hem för krigsveteraner förklarade en förlamad man hur han såg matchen som en självklar förlängning av kriget.

– Nu är det idrottsmännen som ska fortsätta kampen. Jag vill att också ska gå segrande ur striden.

Den gången stötte Ali Daei in det enda målet, och det var de iranska veteranerna som fick jubla i sina rullstolar och sina sjukhussängar.

Den här gången blev det annorlunda.

Allt hände – precis allt

2015 blev kvartsfinalen öppnare, svängigare, mer sevärd och mer dramatisk – och just när vi började misstänka att det överhuvudtaget inte skulle gå att skilja lagen åt ställde sig Irak upp som segrare.

Att referera matchen på ett rättvist sätt är omöjligt.

Vad som hände i den? Allt, precis allt. Mål åt ena hållet och vändningar i andra riktningen, utvisningar och överfall, tjuvknep och dribblingsshower.

Båda lagen var uträknade både en och två gånger, men båda lagen reste sig igen och igen eftersom förlust helt enkelt inte var ett alternativ.

Strukturellt sett borde Iran vara ett starkare lag. De är en produkt av ett förhållandevis stabilt samhälle, medan Irak kommer från ett sönderslitet land i totalt och utdraget sönderfall.

Tidigare under turneringen besegrade de Jordanien i gruppspelets nyckelmatch. I Mosul satt då en grupp entusiastiskt intresserade tonåringar och följde matchen på tv.

Några timmar senare var de alla döda.

Enligt aktivistgrupper i staden hade ungdomarna tillfångatagits av företrädare för den Islamiska staten, radats upp mot en vägg och skjutits ihjäl med maskingevär.

Innan de avrättades hade domen förkunnats med megafon; enligt bödlarna hade de 13 tonåringarna brutit mot sharialagarna med att titta på fotboll.

I Mellanöstern kommer ett krig dessvärre sällan ensamt. De kollektivt minnena från 1980-talet har inte ens hunnit blekna, men delvis ändå blivit undanknuffade av nya trauman.

Gjorde samma Panenka-straff – igen

Bara det senaste året har flera av spelarna i det här irakiska landslaget förlorat anhöriga i det nya inbördeskriget, och förbundsföreträdare har också pratat om hur fotbollarna ska rulla i Mosul igen så snart IS slagits tillbaka.

För åtta år sedan ledde anfallaren Younis Mahmoud sitt Irak till en osannolik triumf då de vann hela Asiatiska mästerskapen.

I en tid då irakiska hjältar kan vara väldigt svåra att hitta är han kanske den största och tydligaste av dem alla.

För bara två veckor sedan möttes Irak och Iran i en träningsmatch inför mästerskapen. Då försökte sig Mahmoud på en Panenka-straff, men lättade bollen över.

Irak förlorade den matchen.

Nu stod han där igen, tvungen att göra mål i ett skede av straffläggningen då en enda miss skulle innebära att Irak var ute ur turneringen.

Han log mot domaren, gjorde precis samma sorts våghalsiga Panenka-straff igen – och log ännu bredare då han såg att bollen seglade in i mål den här gången.

Just nu är det både jubel och dans och glädjetårar i Bagdad. Fotboll kommer inte att rädda världen, men för en enda eftermiddag ser världen rätt okej ut, även för de som tittar på den från Irak.

Så länge faran går att skratta åt verkar den inte lika avskräckande. Så länge det går att lobba sig fram till mästerskapssemifinaler återstår i alla fall någon form av hopp.

ARTIKELN HANDLAR OM