”Nu har pendeln svängt för Barça”

Niva: Inte Xavis lag längre – återstår att se hur bra den här upplagan kan bli

SPORTBLADET

Många av spelarna är kvar, grund­modellen ligger fast, den största stjärnan är densamma.

Ändå är det ett nytt Barcelona vi ser.

Den förra upplagan nådde höjder som knappt något annat fotbollslag någonsin nått förut.

Nu har det blivit dags för det här laget att verkligen ta avstamp.

När Xavi sprang in på planen i lördags applåderade till och med motståndar­fansen.

Det var liksom inte läge att låta bli.

För den lilla mittfältsmaestron innebär den här avskedssäsongen ett sorts utdraget ärevarv, och när han hoppade in uppe i ­Eibar jubilerade han med sin 750:e match för FC Barcelonas a-lag.

Han sprang fram till Leo Messi för att hämta den utlånade kaptensbindeln, för att sedan ta tag i passningsmetronomen på samma självklara sätt som han alltid gjort.

Alltjämt är det ett privilegium att se en hel generations allra främsta mittfältare i aktion – men samtidigt är det också något bitterljuvt med att se Xavi spela för ­Barcelona numera.

Det här är ju inte hans lag längre.

Egentligen är det inget konstigt med det. Tiden har sin gång, kretsloppet sin bana och ända sedan Pep Guardiola försvann för snart tre år sedan har de blåröda famlat ­efter en uppdaterad identitet.

Då var de laget som kretsade kring sitt hemvävda mittfält, nu är de laget som ­startar med sina sydamerikanska super­anfallare – och det finns något nästan ­förutbestämt med det.

Ända sedan fotbollen internationaliserades har det här varit de två polerna som FC Barcelonas världsbild utgått ifrån.

Baserades på La Masía

Å ena sidan har de alltid varit den katalanskt närproducerande utvecklingsföreningen, å andra ­sidan har de samtidigt också varit den globalt lyskraftiga stjärn­magneten.

För varje Guardiola, ­Puyol och Xavi har det också funnits en Romário, en Stoitjkov och en ­Rivaldo. I osedvanligt hög utsträckning tenderar de egna att ­vara bollsäkra spelbyggare, medan de inköpta oftast är spektakulära anfallare.

Som regel innehåller ett Barcelonalag ­båda spelarsorterna, men sisådär vart ­femte år välter ändå tyngdpunkten tydligt över från den ena sidan till den andra. Från ihopvärvat till egenutvecklat till ihop­värvat igen.

Innan Pep Guardiola tog över sommaren 2008 definierades också laget av sina ­utländska forwardsfenomen, av försöken att hitta en formel som gav utrymme åt både Ronaldinho, Eto’o, Henry och ­Messi.

Sedan följde åren då allt baserades på passningstrianglar från La Masía. Både Xavi och Iniesta var bänkade i ­Champions Leaguefinalen 2006, men titlarna 2009 och 2011 ­utgick sedan från dem i ­ännu högre utsträckning än de ­utgick från Leo Messi.

Och nu har alltså pendeln svängt tillbaka igen.

När Barcelona ­springer in för att slå ut Manchester ­City i kväll kommer inte Xavi att finnas med i start­elvan. Sergio Busquets missar matchen på grund av skada. Och Andrés Iniesta ­kommer från en La Liga-säsong där han sammanlagt producerat prick noll mål och noll assist.

Det är okej. Det finns andra att luta sig mot.

Kanske det bästa klubblaget

Barcelona är fortfarande Barcelona, ­bara ett lite omkalibrerat Barcelona. Bollinnehavet förblir prioriterat, men tydligare ­inriktat på att snabbt nå upp med bollen till anfallstrojkan.

Att det går att bygga lag runt en ­inspirerad Neymar, en offervillig Suárez och en revitaliserad Messi är inte direkt chockerande, men ett nybygge blir ­oundvikligen lite extra skärskådat när förlagan varit så fenomenalt fram­gångsrikt.

Kanske var det förra Barcelona – Xavis lag – det allra bästa klubblag som någonsin spelat fotboll.

Hur höga förväntningar kan vi ­egentligen ha på den här upplagan?

Manchester City i kväll, Real Madrid på söndag.

Två matcher, fem dagar – sedan vet vi nog rätt mycket om vad vi kan hoppas på ­framöver.