Niva: Magi som ägde rum vid Zlatans mål

En turlig slump? En boll som bara träffade honom i huvudet? Alls icke

1 av 2
SPORTBLADET

CHISINAU. Vi tar de resultat vi får och vi gör de mål vi gör.

Alla sätt är bra, utom de dåliga.

Alla segrar räknas, inklusive de tråkiga.

Om det var meningen?

Det är klart som tusan att det var meningen. På ett fullständigt självklart sätt har ju Zlatan Ibrahimovic byggt ihop till en omvänd bevisbörda genom åren.

Finns det minsta sniff av magi i luften, då var det också magi som ägde rum. En turlig slump? En boll som bara träffade honom i huvudet? Alls icke. Så länge inte motsatsen kan bevisas bortom allt rimligt tvivel så var det genialitet som utfördes, och så var det slutsnackat om den saken.

Och tja, det är ju tur att vi i alla fall hade det där enda ögonblicket att bryta upp matchen, för det var sannerligen inte så att vi staplade chanser på hög innan det.

Från första minut radade moldaverna upp sig framför det egna straffområdet, och det går inte direkt att hävda att det kom som en överraskning.

Under hela landslagsveckan har den svenska campen upprepat en och samma upplysning, den om hur Moldavien minsann inte släppt in ett enda spelmål under kvalspelet.

Räckte den här kvällen

Då trodde jag att handlade om ett faktum som vi skulle försöka förändra, snarare än något vi i första hand hade för avsikt att beundra på avstånd.

Efter den första halvleken var jag inte längre så säker på den saken.

Om nu motståndet är samlat så är det väl läge att försöka dra isär dem? Om de drar ner på tempot kanske det kan vara en poäng att själva sätta fart på bollen? Och om de har byggt sin defensiv på sina nickstarka stänglar kan man väl fundera på att anfalla på ett annat sätt än att söka harmlösa inläggslyror?

Det fanns gott om skäl att ifrågasätta den svenska förstahalvan, men det blev däremot aldrig anledning att stressa upp sig.

En tanklös målvaktsrensning och en instinktiv huvudknyckning räckte den här kvällen.

Matchens innehöll bara en enda fråga, och det var huruvida Sverige skulle få in en förstaboll eller inte. När den väl var i nät så var tillställningen också avgjord.

Moldavien försökte knappt ens kvittera.

Det enda som hände var att de flyttade upp några positioner marginellt, och blottade sig på ett sätt som gjorde det betydligt enklare för villiga löpare att springa in i chanser.

Skulle det bli en djupledslöpande Marcus Berg som hoppade in och bultade in andrabollen? Eller skulle det bli en trummande Emil Forsberg som definitivt punkterade matchen?

Om målet var meningen?

På sätt och vis. Forsberg virvlade fram en straff, Zlatan Ibrahimovic bultade dit 2-0-spiken och så var det bra med det.

Ingen större dramatik, och ibland kan det vara nog så skönt. Vi tvingades konstatera en onödig utvisning i 93:e minuten, okej, men till skillnad från vissa andra i den här gruppen behövde vi i alla fall förhålla oss till en målvakt som skickades till sjukhus efter att ha fått en bengal i nacken.

Erik Johansson var stabil i sin debut, Isaac Kiese Thelin stångades tappert i sin första tävlingsmatch på den här nivån.

Visst kan vi ändå hitta en hel del att gnata på med insatsen, men samtidigt är vi inte längre i position att gå in i den här sortens matcher med särskilt uppvridna förväntningar.

Kan vi åka till Chisinau och bärga med oss ett 2-0-resultat ska vi vara både nöjda och belåtna. Kan vi därtill få ett mål värt att diskutera i några år framöver ska vi väl vara smått själaglada.

Om matchen var så värst bra? Nä, det vet jag väl inte.

Men om målet var meningen? Japp, det är jag helt övertygad om.