"Palestina är annat än krig och terror"

Niva-dokument: Mahmoud från Nyköping spelar för Palestina: Mött massor av kärlek

SPORTBLADET

Vissa har krupit ut genom tunnlarna från Gaza, andra har kommit från ett fritids i Nyköping.

Nu är i alla fall det palestinska landslaget i Australien.

Dels ska de spela de största matcherna i sitt lands historia – dels ska de övertyga omvärlden om att det faktiskt är ett land de representerar.

Stranden i Gaza har alltid fungerat som en sorts frizon från verkligheten innanför den. Där nere vid vattenbrynet går det att glömma bort murarna, vaktposteringarna och blockaden för några ögonblick.

Tänker man bort ett par krigsfartyg ser havet och horisonten ut på samma sätt här som någon annanstans i världen, och på något sätt är det alltjämt en utsikt som ger både förtröstan och hopp.

Vid de sällsynta tillfällen då det finns något att fira i Gaza är det på stranden man gör det, och en kväll i början av förra sommaren var det faktiskt rena karnevalen där.

För första gången någonsin hade det palestinska fotbollslandslaget kvalificerat sig för Asiatiska mästerskapen. Festen och fyrverkerierna framför storbildsskärmarna räckte hela natten.

En dryg månad senare spelade fyra pojkar fotboll på samma strand.

Kusinerna Bakr var mellan nio och elva år gamla. Den yngsta – Ismail – var på väg för att hämta en förlupen boll när han träffades av den första artillerigranaten. Han dog omedelbart.

De tre andra försökte då springa från stranden, men hann inte undan innan de träffades av det israeliska krigsfartygets nästa salva.

Sammanlagt kostade det korta Gazakriget sommaren 2014 mer än 2000 palestinska liv, men Bakr-pojkarna kom att bli några av de starkaste symbolerna för konfliktens oskyldiga offer.

Just i det fallet fanns faktiskt inga gråzoner. I ena ögonblicket hade fyra oskyldiga pojkar spelat fotboll, i nästa hade de dödats av en riktad artilleriattack.

Kort efter krigsslutet samlades sedan släktingar, vänner och sympatisörer nere på stranden för en sorgetyngd minnesmatch. Arrangören Bayan al-Zumaili förklarade:

– Pojkarnas match blev aldrig färdig. Vi bestämde oss för att spela klart den.

Medan det senaste Gazakriget rasade gick 21-årige Mahmoud Eid till jobbet som fritidsledare på Fokusskolan i Nyköping.

Fotbollskarriären stod och vägde. Tiden som ungdomsspelare i Hammarby hade inte blivit riktigt som han tänkt sig, så Eid hade återvänt till moderklubben Nyköpings BIS i Division 1 för att samla kraft och skjuta fart. Proffsdrömmen levde fortfarande, men tills vidare behövdes pengarna från deltidsjobbet för att få ihop vardagen.

"Enkelt att bestämma sig"

Allt tog sedan en ny riktning en dag i höstas. Det var då Mahmoud Eid fick ett erbjudande han helt enkelt inte kunde säga nej till.

– Jag hade haft en del kontakt med det palestinska förbundet tidigare, men haft svårt att välja bort chansen att spela för Sverige. Men när de hörde av sig och verkligen ville ha med mig till Asiatiska mästerskapen så var det ganska enkelt att bestämma sig. Jag vet ju vilken otroligt stor sak det här är.

Själv har Mahmoud Eid överhuvudtaget aldrig ens varit i Palestina. Hans föräldrar kom till Sverige från Ramallah på Västbanken 1992, året innan han föddes, och genom uppväxten hade han närmare till Runtuna än till Rafah både bildligt och bokstavligt.

– Det var väl egentligen först i 15-årsåldern som jag verkligen började intressera mig för allt med Palestina, men nu har det blivit ett av målen med hela min fotbollskarriär att visa att landet är något annat än terror, krig och bomber. Jag har fortfarande kvar massor av släktingar i Palestina, och min familj har alltid skickat ner pengar till folket där. Att representera landslaget är mitt sätt att hjälpa till.

Det är givetvis fullständigt omöjligt att särskilja det palestinska fotbollslandslaget från realiteterna det kommer ifrån, och det är inte heller så värst många som ens försöker.

Förbundsordföranden Jibril Rajoub är en av Palestinas mest välkända politiska figurer. Han dömdes till livstids fängelse redan som 17-åring efter att ha kastat en granat mot en israelisk militärbuss, och avtjänade drygt 15 år av straffet.

Efter en lång tid som ledare för den palestinska säkerhetstjänsten säger han sig numera tro på en kamp med fredliga metoder, och har identifierat fotbollen som en av de allra mest effektiva.

Han blev inte förbundsordförande för att han gillar sporten, utan för att han var anförtrodd med att maximera fotbollens politiska potential.

– Inom fotbollen är vi en nation bland andra. I och med att vi är Fifa-medlemmar har vi fullvärdiga rättigheter och skyldigheter, och det är ett bevis för att ett fullständigt internationellt erkännande av vår självständighet är möjligt.

Även på andra sidan stridslinjerna tycks analysen vara densamma. Ett synligt landslag är en oerhört kraftfull symbolbärare, och i arabvärlden har det länge hävdats att att de israeliska myndigheterna därför medvetet försöker krossa den palestinska fotbollen.

Alla reserestriktioner gör det näst intill omöjligt att organisera ett seriespel eller samla ett landslag, och det senaste årtiondet har även oproportionerligt många välkända fotbollsspelare gripits eller dödats.

Under den så kallade Operation gjutet bly för fem år sedan dog exempelvis tre landslagsmeriterade spelare – Ayman Alkurd, Shadi Sbakhe och Wajeh Moshtahe – i olika bombraider.

26 elitidrottare dog

Några månader senare greps en annan landslagsman – Mahmoud Sarsak – anklagad för att vara medlem i Islamiska jihad. Han blev sedan internationellt känd då han genomförde en tre månader lång hungerstrejk som protest mot att han hölls fängslad utan formell rättegång.

Under den senaste Gazakriget blev den gamle landslagsspelaren och medieprofilen Ahed Zaqout ett av offren, och enligt det palestinska fotbollsförbundet dog dessutom ytterligare 26 elitidrottare i samband med offensiven, samtidigt som 70 procent av fotbollens infrastruktur förstördes.

För bara en dryg månad sedan genomförde israelisk militär en sorts razzia mot fotbollsförbundets högkvarter, vilket fick stridbare ordföranden Jibril Rajoub att helt slänga det diplomatiska språkbrukets slöja.

– Det är en bekräftelse och ett bevis för Israels systematiska försök att radera den palestinska fotbollen, att förstöra alla dess möjligheter att spridas och utvecklas genom dagliga attacker på våra idrottsmän. Något liknande har aldrig hänt i mänsklighetens historia, inte ens på Hitlers tid. Inte ens nazisterna gav sig på sporten på det här sättet.

När jag pratar med Mahmoud Eid är det bara några dagar kvar tills Palestina spelar sin historiska premiärmatch i Asiatiska mästerskapen, och då har han alldeles nyss fått beskedet att viktiga mittbacken Haytham Dheeb inte kommer att kunna delta.

– Vid sidan av fotbollen är han lärare i en skola i Israel, och tydligen släpper de inte ut honom ur landet nu. Israel försöker verkligen göra allt för att hindra oss från att lyckas. Det är trakasserier, manipulationer och diskriminering på hög nivå gentemot det här landslaget.

Det är ett brokigt gäng som tagit sig till Australien för att spela fotboll. Å ena sidan representerar truppen det palestinska folket på ett nästan symmetriskt sätt – med spelare från både Gaza, Västbanken, Israel och den internationella diasporan – å andra sidan är det en kraftigt decimerad skara.

Flera nyckelpersoner har redan försvunnit från gruppen som kvalade in till mästerskapen. Förbundskaptenen Jamal Mahmoud hoppade av efter att hans hus bombats sönder, och yttern Sameh Mar'aba anklagades för att vara kurir åt Hamas och fängslades.

Det är en annan typ av fotbollslag som Mahmoud Eid har hamnat i. Vissa av hans lagkamrater började spela fotboll mellan bråten i flyktinglägren, andra har krupit genom de långa smugglingstunnlarna mot Egypten för att överhuvudtaget kunna komma till matcherna.

– Jag har ju pratat med de andra, och det är klart att jag kommer från en annan sorts bakgrund än dem... Egentligen är det helt sjukt vad det här laget har gått igenom, men på ett sätt gör det oss bara starkare. Det är helt otroligt hur mycket hjärta som finns här, jag har aldrig varit med om något liknande. Alla är verkligen beredda göra allt, att fullt ut kriga för sitt folk.

För Palestina slutade 2014 på sämsta tänkbara sätt. Med en enda rösts marginal avslog FN:s säkerhetsråd en resolution om att avsluta den israeliska ockupationen inom tre år.

USA var det ena landet som röstade emot, Australien det andra.

Väntan på det politiska erkännandet går vidare, men kanske kan den bli lite kortare för de som spelar fotboll under tiden. Kanske kan ett stort kliv bakåt kompenseras av några rejäla djupledslöpningar i andra riktningen.

Inom den så kallade fotbollsfamiljen är Palestina ett land bland andra länder, Australien en mästerskapsarrangör snarare än en politisk motståndare – och för den som tittar från läktartaket på Hunter Stadium ser havet där nedanför likadant ut som havet utanför Gaza.

"Ge människorna en gåva"

Det här är några veckor då det går att se både bakåt och framåt utan att det gör riktigt lika ont.

– Det betyder så oerhört mycket att vår nationalsång spelas och att vår flagga hissas upp inför världen. Inför mästerskapen har jag rest med landslaget till Kina, Vietnam, Saudiarabien, Dubai och nu Australien – och överallt vi kommer så tas vi emot av massor av fans som vill göra precis allt för oss. Det ger mig gåshud bara att prata om kärleken vi har mött.

Mahmoud Eid avslutade den svenska säsongen med en match mot Vasalund inför 541 åskådare på Rosvalla IP, sedan tog han farväl av ungdomarna och kollegorna på Fokusskolan.

På måndag spelar han mot Keisuke Honda från Milan och Shinji Kagawa från Borussia Dortmund. Palestina möter Japan, och de gör det på lika villkor.

– Det som fascinerat mig mest med det här laget är att vi inte är rädda för några motståndare. Jag tror på allvar att vi har chansen att vinna, att ge alla människorna i Palestina ytterligare en gåva.

Nyss var du fritidsledare i Nyköping och nu det här... Känns det inte lite overkligt allting?

– Vad ska jag säga...? Det kan gå riktigt fort i fotboll. Man kan önska att det skulle kunna gå lika fort i politiken.

FAKTA

Niva rankar lagen

1. Japan

2. Sydkorea

3. Australien

4. Iran

5. Uzbekistan

6. För. Arabemiraten

7. Irak

8. Saudiarabien

9. Kina

10. Qatar

11. Jordanien

12. Nordkorea

13. Oman

14. Bahrain

15. Palestina

16. Kuwait

ARTIKELN HANDLAR OM