”När jag blir stor? Då ska jag förändra världen”

SPORTBLADET

Under en VM­sommar fick han Marseljäsen att bli en dånande påminnelse om fotbollens förenande kraft.

Världen har förändrats sedan dess, Frankrike har fallit isär.

Men Lilian Thuram sjunger fortfarande.

Våren 2008 spelade Lilian Thuram fortfarande tillsammans med Leo Messi, Andrés Iniesta, Xavi, Ronaldinho och de andra superstjärnorna i Barcelona.

Han var mer meriterad än någon av dem. Fotbollskarriären hade innehållit både VM­guld och EM-titlar, men i Lilian Thurams egna ögon räckte den ändå inte som livsverk.

En kväll var han inbjuden till en middag på det franska konsulatet i Barcelona. Han hamnade bredvid en äldre spansk herre på skämthumör.

– Vad ska du göra när du blir stor då?

Lilian Thuram var 36 år gammal vid det laget, några månader ifrån att avsluta sin aktiva karriär.

Han visste vad han skulle svara.

– När jag blir stor? Då ska jag förändra världen.

■ ■ ■

Att träffa Lilian Thuram såhär sju år senare är lite som att prata med en politiker mitt under en valspurt som aldrig tar slut.

Det tar sitt tag att förändra världen, det kräver sin uppoffring. När vi slår oss ner för att prata är det omedelbart efter ett anförande för EU­kommissionen, strax före ett besök på franska ambassaden.

Veckan i Sverige – den andra på lika många år – innehåller besök på både förortsskolor och litteraturfestivaler, samtal med både sportjournalister och universitetsdekaner.

En rätt vanlig vecka i en väldigt ovanlig fotbollsspelares nya liv. En enda lång möjlighet att prata om den stiftelsen han grundat, att lyfta fram arbetet mot rasism och diskriminering.

– Min tid som fotbollsspelare har givit mig en möjlighet att bli hörd som många andra saknar.

Hade jag inte utnyttjat den förmånen tror jag att jag skulle ha ångrat mig väldigt mycket i slutet av mitt liv.

Positionen är ganska lätt att attackera. När Thuram kritiserade den förra franske presidenten Nicolas Sarkozy avfärdade politikern honom som ”stor som spelare, liten som intellektuell”. När han ifrågasatte dåvarande landslagskaptenen Patrice Evra fräste den sistnämnde ifrån.

– Bara för att du har hatt, glasögon och några böcker om slaveriet gör inte det dig till Malcolm X.

Lilian Thuram skrattar till och rycker på axlarna.

– Evra visste i alla fall vem Malcolm X var... Det är alltid något.

Dispyten mellan de två gamla landslagskaptenerna uppstod efter VM 2010, det så kallade myteriet i Knysna då de franska spelarna helt enkelt gick ut i strejk mitt under pågående turnering.

Thuram hade dragit sig tillbaka vid det laget, men det han såg var en ledarlös samling som avsade sig sitt ansvar och som förvärrade en redan inflammerad samhällssituation.

– De franska fotbollslandslagen har alltid analyserats politiskt – och utnyttjats politiskt. Det är något enormt stort, starkt och symbolladdat att bära det franska fotbollslandslagets tröja. Unga spelare förstår inte alltid hur noga deras beteende studeras, hur mycket det kan påverka. De behöver någon som förklarar sådant för dem. Jag tycker inte att en kapten som tillåter sina spelare att strejka under ett VM förtjänar att bära bindeln.

Har framgångsrika fotbollsspelare ett socialt ansvar?

– Jag tycker att alla har ett ansvar för att arbeta för en bättre, mer rättvis värld. Och populära fotbollsspelare har unika möjligheter att lyckas med det.

■ ■ ■

Det har gått ett par årtionden sedan Lilian Thuram själv verkligen insåg styrkan i fotbollens sociala kraft. I samband med VM 1998 gick det liksom inte att undgå.

Historien om hur ett regnbågsfärgat landslag enade en splittrad nation under en förtrollad guldsommar har visserligen bleknat när den ställts mot en allt svartare verklighet, men den har ändå inte tappat sin relevans.

– För att kunna skapa enighet i en grupp måste man ha ett gemensamt mål. När man har det blir man sammanlänkade. Viktigast i fotboll är att man kan ge av sig själv till sina medspelare, och vi vann VM­guld eftersom vi fanns där för varandra. Våra fans hade lätt att spegla sig i den här viljan att finnas där för varandra, och de hade lätt att identifiera sig i oss eftersom vårt lag var representativt för befolkningen. Folk på gatorna upplevde att laget tillhörde dem – att de tillhörde laget – och den här känslan av samhörighet är oerhört viktig. Då människor känner sig älskade och accepterade i en grupp skapas en kraftfull energi som ofta leder till bättre självkänsla. Medan

samhällen som bygger upp ett vi­mot­dem genererar inte självkänsla, utan skapar istället ilska och vrede.

Drygt tre år efter VM­guldet nådde den franska fotbollen den andra änden av samhällsskalan. En landskamp mot Algeriet bröts efter att hundratals åskådare stormat planen på nationalarenan. De allra flesta av dem var unga fransmän med algeriska rötter, människor som fortfarande kände sig som ovälkomna gäster i sitt eget hemland.

En uppriven Lilian Thuram stormade av planen utan att prata med någon. När han lugnat ner sig pratade han om hur han befarade att allt han någonsin trott på och kämpat för var fel, att ett harmoniskt Frankrike kanske skulle vara omöjligt att uppnå.

– Det här var bara några månader efter 11 september, och det var så viktigt att dämpa alla ilskna känslor som var i rörelse. Istället blev den här matchen något extremt negativt, något som förstärkte fördomarna och splittringen som redan fanns i Frankrike. Fotbollen i sig är vare sig ond eller god. Det krävs att kloka och ansvarstagande människor ger den ett positivt innehåll, annars kommer den gå att utnyttja för att förvärra slitningarna i samhället.

■ ■ ■

Ingen som sett Lilian Thuram vråla fram den franska nationalsången för full hals kommer någonsin att glömma det. I hans strupe är Marseljäsen inte längre en blodig krigssång, utan en kraftfull hyllning till ett land där alla är välkomna och där frihet, jämlikhet, broderskap och systerskap fortfarande existerar.

Då tog han tillbaka nationalsången. Nu är han lite orolig för att den är på väg att tas ifrån honom igen.

– När man ifrågasätter någons relation till Frankrike ber man dem ofta sjunga Marseljäsen, för att få någon sorts bevis för sin tes – och de som blir ifrågasatta är alltid de färgade. Om en svensk fotbollsspelare med blont hår och blåa ögon inte sjunger nationalsången är det inte någon som kommer att säga något. Men om en spelare med invandrarbakgrund gör samma val...

Säg Zlatan Ibrahimovic...

– Precis, då blir det en helt annan sak. Folk utgår ifrån sin egen misstanke om att någon inte är en fullvärdig medborgare – och då kan man undra var problemet egentligen ligger. Bara för att man är idrottsman på hög nivå finns det inget obligatorium att sjunga nationalsången, att vara nationalist.

Men själv sjunger du den fortfarande?

– Själv sjunger jag den fortfarande. Jag kan inte sluta.

För en person vars hela livssyn utgår ifrån drömmen om ett harmoniskt Frankrike är det prövande tider. Det var länge sedan det gick att få plats med hela den nationella idén i en enda inkluderande VM­sommar.

Vad är egentligen Frankrike idag? Förortskravallernas land? Marine Le Pens land? Landet där karikatyrtecknare mördas, landet som ungdomarna lämnar för att kriga i Mellanöstern?

Nej, trots allt vägrar Lilian Thuram att acceptera det.

– Majoriteten av fransmännen röstar inte på Front National, majoriteten av fransmännen är inte jihadister. Det är viktigt att komma ihåg det, och det är viktigt att inte vara tysta när extremerna låter högre än majoriteten.

■ ■ ■

Under ett av seminarierna med Lilian Thuram reser sig en kvinna för att ställa en fråga, eller snarare be honom att reflektera kring hennes berättelse.

Hon är mamma till tre fotbollsspelande pojkar – pojkar med mörkare hudfärg än många andra svenskar – i ett land där Sverigedemokraterna är tredje största parti. Hon har hört dem prata om hur de måste kämpa hårdare än andra för att bli sedda, vara flerdubbelt bättre än andra för att bli uttagna.

Vart är allt på väg egentligen, undrar hon. Vad ska det bli av det här landet, den här världen?

Lilian Thuram lyssnar noga, tar in och funderar.

– Det här är inte sanningen, men det här är min upplevelse, min tro...

Först brasklappen, sedan brandtalet.

– Jag tror att det svenska samhället kommer att vara lättare att leva i för barn än det har varit för er.

Varför? Jag tänker på min egen historia. Min morfar föddes 1908, bara 60 år efter avskaffandet av slaveriet. Min mamma föddes 1947, då USA fortfarande var helt segregerat och den europeiska koloniseringen pågick. Själv föddes jag 1972, under Sydafrikas apartheid. Den historiska processen mot jämställdhet är fortfarande ganska ny, och jag tror att det fanns mycket mer rasism tidigare än idag. Nu är det upp till oss att hjälpa våra barn att skapa morgondagens samhälle. Vi måste få dem att aldrig döma människor efter hudfärg, kön, sexualitet eller religion – men vi måste också lära våra barn att inte bli offer. Psykosociala studier visar att den som tror sig vara diskriminerad också blir det, de hamnar i situationer där de redan har förlorat. Men en sak som är bra med fotboll är att det faktiskt är väldigt sällsynt att hudfärgen får betydelse ifall du är tillräckligt duktig. Tränaren vill alltid vinna. Om du växer upp i favelan kommer du aldrig att kunna bli president i Brasilien. Däremot kan du faktiskt bli bäst i hela världen på fotboll.

Lilian Thuram tar en andningspaus, dricker en klunk vatten. Det tar sitt lilla tag att förändra världen, det kräver sin uppoffring.

En gång i tiden var det här mannen som fick en hel nation att skandera ”Thuram president” efter två semifinalmål mot Kroatien. Eller ja, han är fortfarande den mannen. Det är bara det att han pratar med munnen istället för med fötterna nuförtiden.

– Jag är övertygad om att världen blir bättre, att liven blir lättare. Det finns människor som vill bevara orättvisor, men finns många gånga fler personer som har goda avsikter. Det går åt rätt håll.

Vi kommer att vinna.