”Nu springer vi för Klas”

Erik Niva mötte ”Generation Ingesson” - så förvandlade ”Klabbe” Elfsborg

1 av 8 | Foto: Anders Deros
Simon Hedlund, Arber Zeneli, Marcus Rohdén, Viktor Claesson, Adam Lundqvist och Sebastian Holmén (klicka för större version).
SPORTBLADET

Smärtan och saknaden finns kvar, och kommer knappast någonsin att försvinna.

En sörjande fotbollsklubb måste göra något av känslorna, ge dem en riktning.

Elfsborg går nu in i den allsvenska säsongen med ett av elitfotbollens allra yngsta lag.

”Generation Ingesson” har tvingats bli redo för prövningar som det egentligen är för tidigt för att möta.

På ett litet bord inne i spelarrummet på Borås Arena står ett porträtt av Klas Ingesson, och Simon Hedlund blir tyst i några sekunder när han tittar på det.

– Det gör fortfarande ont. Det är svårt att hitta orden.

I vissa situationer kan ord vara svåra både att hitta och att se, och om inte Hedlund visste det för ett år sedan så vet han det nu. Några dagar tidigare försökte han sig på att läsa Klas Ingessons självbiografi, utan att komma riktigt hela vägen till slutet.

– När det var dags för honom att börja säga farväl märkte jag att jag inte kunde se bokstäverna längre. Jag såg bara tårar, så då stängde jag igen boken. Då sa jag till mig själv att jag skulle läsa klart dagen efter, men det kändes fortfarande för tungt i kroppen när jag tänkte på det. Jag får läsa någon dag då jag känner mig redo, någon dag då solen skiner...

Vet vad Klas hade sagt

Det här är inte den dagen. Det är måndag morgon, regnet smattrar och Borås skiftar i femtio nyanser av grått.

Foto: Anders Deros
Simon Hedlund, Arber Zeneli, Marcus Rohdén, Viktor Claesson, Adam Lundqvist och Sebastian Holmén (klicka för större version).

Vi är ensamma i spelardelen inne på Borås Arena, och det är inte bara för att det är tidigt som det är så tomt. En hel handfull unga Elfsborgs-spelare är iväg på olika svenska landslagsuppdrag.

Marcus Rhodén har fått chansen i a-landslaget. Sebastian Holmén och Viktor Claesson är iväg med det äldre U21-landslaget, Adam Lundqvist och Arber Zeneli har åkt med det yngre.

Det är Simon Hedlunds gäng, Simon Hedlunds kompisar. Själv var han den som blev kvar den här gången, han som fick stanna i Borås medan alla andra drog ut i Europa.

– Klart att det är lite deppigt, men nu är det verkligheten. Då får man träna på här istället och försöka bli en bättre fotbollsspelare.

Jag behöver inte ens ställa frågan. Hedlund svarar på den ändå.

– Hade jag bara kunnat prata med Klas vet jag ju exakt vad han hade sagt: ”Det finns inget att välja på. Om du inte är med nu så kör du fan stenhårt och ser till så att du kommer med nästa gång istället”.

Arvet efter Klas Ingesson i sin allra mest konkreta fotbollsform. En knuten näve i fickan vid motgång. Ett extra träningspass fast det blåser snålt.

– Vi hade jävligt dåligt väder här för några veckor sedan också. Då var det en massa snö på planen, så vi kunde inte köra några spelövningar. Istället ropade fystränaren att det skulle bli löpträning, och då var ju min första tanke: ”Äh, fy fan vad tråkigt”. Vi var några som gnällde lite, men då var det en av de andra killarna som sa: ”Håll käften och sluta klaga. Nu springer vi för Klas”. Mer behövdes inte.

”Var som en extrafarsa”

Några dörrar bort ligger Elfsborgs styrketräningsrum. Det är där en stor väggmålning visar Klas Ingessons ansikte, bredvid parollen ”Keep the Faith”. Hedlund nickar.

– Det räcker ofta med att bara nämna Klas namn. Bara man hör det blir man mer positiv, då skiter man i om det är tråkigt eller om det gör ont. Då blir man starkare.

Klas Ingesson började som juniortränare i Elfsborg för fem vintrar sedan. Bland det allra första han såg var hur en rasande liten kille som hette Simon Hedlund stormade bort från U19-lagets träning.

– Jag var så jävla arg, tyckte att alla andra var så dåliga. Jag skrek att de var helt värdelösa, och så gick jag bara ut. Då sprang Klas efter mig och frågade vad jag höll på med. Jag svarade bara: ”Men du ser ju, de kan inte ens passa en boll. Fan, jag vill inte vara kvar här”. Då sa han: ”Men kan inte jag få träna dig? Det är min första dag här, och jag tror att vi kan komma någonstans”.

Foto: Bildbyrån
Simon Hedlund.

Ingesson nådde fram dit andra inte trängt igenom. Efter nästan varje träning stod de två och tränade defensivarbete tillsammans, gnuggade på att springa rätt in i presspel. Sedan pratade de. Om fotbollen, om livet, om allt som det överhuvudtaget fanns något att säga om.

– Han var verkligen som en extrafarsa för mig, och mådde jag dåligt var det ofta honom jag ringde. Ibland berättade han om sin sjukdom, men för det mesta var han mer intresserad av att snacka om hur jag hade det. Det var viktigare för honom att andra mådde bra än att han själv gjorde det, och det beundrar jag honom enormt för.

Det har alltid varit uppenbart att Simon Hedlund haft talang, men för många framstod han tidigare som en rätt självupptagen kille som bara ville spela på sina egna villkor. Själv håller han med. Det är bara det att det som gällde för ett par år sedan inte gäller längre.

– Jag var en liten skitunge tills jag träffade Klas. Han har gjort mig till en bättre fotbollsspelare, men framförallt till en bättre människa.

För att träffa Elfsborgs ordförande Bosse Johansson får jag knalla ner till en imposant stenbyggnad inne i centrum. Som de flesta vet är Johansson egentligen bankdirektör. Hans vardagar ser annorlunda ut jämfört med andra klubbledares, hans blick är delvis av en annan sort.

– När jag först flyttade ner hit från Östersund slog det mig att det var väldigt viktigt med fina bilar och påkostade frisyrer för att vara en stad med 100 000 invånare i Sveriges inland. Men yta är viktigt i Borås, eftersom yta alltid är det vi tjänat våra pengar på. Vi har tjänat pengar på att sälja kläder och på att vara handelsmän, och handelsmän måste vara lite såhär trevliga ”Tjena-tjena-hur-är-läget”-typer.

Fjärde bäst i Europa

Det är inga skogshuggare.

– Nej, vi är inte en industristad. Vi är en stad där det viktigaste är att Gina Tricot, 8848, JC, Ellos och Didrikson kan sälja sina kläder. Och håller man till i en region som bygger på att få kunder att köpa mode, då blir både entreprenörerna och fotbollsspelarna i någon mån den typen av människor. De blir inte skogshuggarsorten.

Dagen före har Bosse Johansson och klubbchefen Stefan Andreasson kommit tillbaka till Borås från årsmötet för de europeiska klubbarnas centralorganisation, ECA.

De tycker att det är lite extra roligt med den sortens sammankomster numera, nu när de har siffror i ryggen som visar att deras talangutveckling tillhör hela kontinentens allra djärvaste. Elfsborg är fjärde bäst i Europa på att släppa fram egna ungdomar, enligt en fransk undersökning.

– Men det är en sak att släppa fram dem, en annan att verkligen lyckas på det sättet. Vi vill ju inte kämpa i botten med våra ungdomar, utan vår ambition är att de ska ta oss till toppen. Och det ställer andra krav på dem.

Foto: Anders Deros
Elfsborgs ordförande Bosse Johansson i samspråk med Erik Niva.

Stefan Andreasson har levt hela sitt liv med Elfsborg. Han kan dra de långa linjerna, identifiera de avgörande vändpunkterna.

En sådan var dagen då Klas Ingesson för första gången tränade med laget. Han vara bara 33 år gammal då, fortfarande kontrakterad till Olympique Marseille och en spelartyp som Borås aldrig tidigare sett maken till.

Ingesson dominerade totalt

– Jag kommer ihåg första träningen i Sjuhäradshallen, strax före jul 2001. Han tog över allt på fem minuter. Han skällde ut alla, tacklade Kristoffer Arvhage genom väggen, satte 80-meters halvvolleypassningar på bröstet på medspelaren, tio av tio. En makalös fotbollsspelare, en ännu större vinnare och ledartyp. Vi bara: ”Herregud, tänk att få in honom i laget, då kommer vi att vinna Allsvenskan bara med honom”.

Ingesson blev aldrig Elfsborgs-spelare, men med tiden blev han ändå en Elfsborgs-man. Andreasson höll kontakten med honom, såg till att han förblev inblandad. Det blev någon ambassadörsfunktion, några scoutinguppdrag och något överlevnadsarrangemang.

Om det fanns en baktanke? Det kan ni hoppa upp och sätta er på. Elfsborg hade i stort sett alltid betraktats som en vek och gnällig vackertväderklubb. När Stefan Ishizaki värvades in berättade han om hur snacket brukade gå i AIK:s omklädningsrum: ”Det är bara Elfsborg. Går vi ut och smäller på och gör ett tidigt mål har vi redan vunnit. Då viker de ner sig”.

Under hela 2000-talet har Elfsborg försökt göra upp med den delen av klubbkulturen. Även efter att de lyckats etablera sig som toppklubb ville de tuffa till den egna kärnan, göra sig av med behovet av att importera vinnartyper som Andreas Augustsson eller James Keene.

Det var givetvis här som Klas Ingesson passade in i pusslet. Utsedd till juniortränare vintern 2010, uppgraderad till a-lagsmanager knappt tre år senare. Bosse Johansson förklarar:

– När vi skulle ersätta Jörgen Lennartsson visste vi först inte riktigt vilken väg vi skulle välja. Under en månad träffade vi fyra olika tränare, men med tiden blev det självklart. Vi ville inte slita ut vårt hjärta – vi kallas för ”Eleganterna” och har vackert spel som grunden i vårt DNA – men vi saknade fortfarande blodtörst och marinkårsmentalitet. Och det var precis det som Klas Ingesson gav till vår förening.

Processen började inte med Klas Ingesson, och han var inte ensam om att driva den. Ändå var han förändringens självklara centralgestalt.

Han var typen som satte spår i andra människor, en sådan som gjorde skillnad enbart genom att komma in i ett rum.

– Han hade en helt unik förmåga att beröra, att hitta nycklarna till folk utan att ens behöva tänka på det. Våra unga killar hade förmånen att präglas av honom under flera år, men vi märkte hur andra blev berörda även om de bara träffade honom i fem minuter. Hur många såna människor har vi haft i Sverige?

Stefan Andreasson berättar att det finns en sorts outtalad ambition inom Elfsborgs-ledningen att prata om Klas Ingesson åtminstone några gånger varje dag. De säger själva att sjukdomen kanske tog hans kropp, men vare sig hans huvud eller själ. Mentaliteten finns kvar, arvet lever vidare.

– Han har påverkat individer, han har påverkat ett lag, han har påverkat en klubb. Jag tror faktiskt att han har påverkat hela Borås.

Efter en dryg timmes samtal uppstår en liten lucka i konversationen. Några av de svenskiranska killarna som driver Café Viskan kommer fram och byter några ord om gårdagskvällens landskamp mellan länderna.

Peter Wettergren hälsar artigt och lyssnar intresserat, men när vi sedan ska ta upp huvudtråden igen är det först som att han har lite svårt att få tag på den.

– Jag är så jävla trött, Helt färdig, erkänner han.

På ett sätt är jag inte alls förvånad. Inom a-landslagsorganisationen har Wettergren en sorts utvidgad spionroll, och nu har han precis kommit tillbaka från en tio dagar lång EM-kvalsamling.

Foto: Anders Deros
Tränare Peter Wettergren.

På ett annat sätt kommer det överraskande. Inte någon gång under intervjun har han visat minsta tecken på trötthet, utan har istället pratat med både energi, eftertryck och eftertanke.

Han ler svagt när jag påpekar det.

– Nu har vi suttit här länge och pratat om vad man kan ta med sig från Klas, och för mig är det här det allra viktigaste... Ibland är jag trött. Ibland mår jag så jävla pissdåligt att jag inte ens vill gå upp ur sängen på morgonen. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag har mitt jobb – och de ska jag fan i mig göra så bra jag någonsin kan precis varenda dag. Det räcker inte att bara göra det de dagar jag mår bra.

”Slöt pakt”

Peter Wettergren var Klas Ingessons allra äldsta vän, kanske den närmaste också. Första gången de träffades var de bara små barn på förskolan i Ödeshög. De började slåss direkt, brottas om utrymmet och makten över kuddrummet.

Ingen vann. Istället slöts en sorts outtalad överenskommelse om att bygga varandra till en stark duo, en överenskommelse som sedan aldrig bröts. Även om de inte ens bodde i samma land följdes de åt genom livet, förbi VM-brons och karriärssvackor, barnafödslar och cancerdomar.

– Jag har gått alla tränarutbildningar som finns att gå. Pro-utbildningen, allt vad det nu heter... Ingenting av det kommer ens i närheten av den utbildning jag fått av att leva med Klas. Av det jag lärt mig då jag bara suttit i hans kammare eller i bastun eller på gården och pratat och diskuterat och gått igenom. Inget kan konkurrera med det, inte ens i närheten.

Peter Wettergren hade aldrig fått jobbet som assisterande tränare i Elfsborg ifall inte Klas Ingesson hade rekommenderat honom. Ingesson hade sedan aldrig tagit uppdraget som manager ifall inte Wettergren gick med på att hjälpa honom.

– När vi var 15-16 år och spelade i Ödeshög gjorde vi en överenskommelse, slöt ett slags pakt. Hans karriär hade börjat sticka iväg och han skulle försvinna till Blåvitt, men då sa vi det: ”Vi ska avsluta karriärerna ihop”. Som spelare, var tanken då, men den förändrades med tiden. Istället blev vi tillsammans tränare för Elfsborg. När han gjorde sin första match som manager och vi gick in för att möta Standard Liège hemma, då sa han: ”Nu är vi där vi sa att vi skulle vara, Peter. Nu ska vi göra det här tillsammans”. Och under det sista året sa han sedan säkert tio gånger: ”Kom ihåg vad vi har bestämt. Vad som än händer så ska du fan i mig slutföra det vi har påbörjat”.

Det de påbörjat blev snabbt något annat än vad de hade tänkt sig. Efter bara ett par månader fick Ingesson beskedet att hans cancer hade återvänt, och därefter följde ett år av förtvivlan, hopp, kampvilja och vänskap.

Sms:et från Klas

Tillsammans med a-lagstränaren Janne Mian assisterade Peter Wettergren fortfarande Ingesson med styrsel, struktur och utvecklingsarbete runt Elfsborg. Samtidigt hjälpte han honom också med betydligt mer världsliga behov; komma ur bilen, gå på toaletten, klara sig i duschen.

Tisdagen den 14 oktober 2014 fick så Klas Ingesson till slut det allra värsta beskedet en människa kan få om sig själv. Cancern gick inte att stoppa, det fanns inte längre något mer att göra. Bara några veckor kvar.

Strax efteråt kom det ett meddelande till Peter Wettergrens mobiltelefon.

– Jag satt i bilen vid ett rödljus här i Borås. Det pep till i telefonen, och utan att ens titta på den sa jag till min sambo: ”Det här är från Klas”. Jag bara kände det. Han skrev: ”Du tycker att jag är världens starkaste människa, men i det här läget är jag världens fegaste människa. Jag klarar inte ringa och berätta detta”.

Sex dagar senare åkte en femmannadelegation från Elfsborg upp till Borås. Ett av de svåraste samtalen som överhuvudtaget går att föreställa sig skulle ändå genomföras.

Framtidsriktningen för klubben skulle spikas – Ingesson var oerhört angelägen om att säga sitt i det sammanhanget – men framförallt skulle det sägas farväl. Peter Wettergren hade visserligen en förhoppning om att hinna återvända ytterligare en gång, men innerst inne visste han att det inte skulle bli så.

Foto: Bildbyrån
Barndomsvännerna Klas Ingesson och Peter Wettergren. Här i en cupmatch för Elfsborg i november 2013.

Det här var slutet. Det var sista gången han skulle träffa sin allra bästa vän.

– Det går inte att förbereda sig på något sådant, förhålla sig till det. Det enda jag kände var att jag ville få egen tid med honom. Så jag väntade tills alla hade gått ut, och ja... Sedan sa han det han ville säga till mig, och jag sa de saker jag ville säga till honom. Och sedan var det över.

Varje kväll då han kommer hem tänder nu Peter Wettergren ljus runt bilden på Klas Ingesson. Vissa dagar gråter han lite, vissa dagar känner han bara för att ge upp.

”Levande bevis även då han inte levde längre”

Morgonen därpå går han ändå alltid upp ur sängen, åker till fotbollsplanen och gör det absolut bästa han bara kan av dagen.

– Jag vet så väl att det var det enda han någonsin krävde av mig eller någon annan. Han gillade inte resultat- eller ens prestationsmål, utan det enda han begärde var ansträngning. Det som saknades i Elfsborg när vi började var viljan och förmågan att prestera även de dagar då du inte är på topp. Nu har våra spelare höjt sin lägstanivå ganska radikalt på tunga och dåliga dagar.

Var det lätt eller svårt för spelarna att ta till sig?

– Lättare än det hade kunnat vara. Hur skulle de kunna säga emot honom? Han satt där i sin rullstol med sina brutna ben och sitt söndervittrande skelett och sin dödliga sjukdom – och han var jävlar i mig beredd att köra som fan. Skulle någon då komma och säga att de inte riktigt kände för att anstränga sig? Det går ju inte. Med de erfarenheter han haft, i den situationen han befann sig i... Han satt ju på facit. Han var ett levande bevis på att det inte lönade sig att gnälla, att hårt arbete och positiv attityd var den enda vägen för att lyckas i livet. Han var ett levande bevis på det... Även då han inte levde längre.

Wettergren och Ingesson delade en känsla av att många unga fotbollsspelare hade det lite för enkelt, för kravlöst. Prestationerna svarade sällan upp mot självbilderna.

– Det Klas tog med sig från sin utlandskarriär var ju att varje träning är ett krig för att du ska vinna mot din konkurrent, för att visa att det är du som ska spela på söndag. Men sedan räcker det inte med det. Sedan är matchen på söndag ett nytt krig. Och sedan kommer det ett nytt och ett nytt och ett nytt... Klas ställde enorma krav på sig själv, men också på sin omgivning. För att han skulle vara bra var han beroende av att de som fanns framför, bakom och bredvid honom gjorde sitt jobb.

”Då äter de upp dig”

Är det en förståelse vi saknat i svensk fotboll?

– Utan tvekan. Varför får vi inte fram några riktigt bra spelare längre? Om du ska kunna komma ut och lyckas som utlandsproffs så handlar det så jävla mycket om att förstå det Klas pratar om. Du kan inte lyckas som utlandsproffs bara genom att vara tekniskt skicklig. De äter upp dig.

Du har insyn i både landslagsverksamheten och klubbfotbollen. Utifrån det du vet om ”Generation Ingesson”, dess attityd, dess mentalitet... Tror du att vi kan hoppas att det här är spelare som kommer att kunna göra nytta även utanför Borås, spelare som kan hjälpa till att sätta en ny standard för hela den svenska fotbollen?

– Det tror jag definitivt. Numera behöver inte ens vi ledare säga något om krav och träningsvilja, gruppen uppfostrar sig själv. När spelare börjar säga till spelare har man kommit långt med gruppdynamiken. Och utgår man ifrån den sortens kollektivt ansvarstagade – då jävlar ska du se att det kommer ut lyckade individualister på andra sidan också.

När Marcus Rohdén kommer in på Espresso House i centrala Borås är det första dagen på hans nya liv. Han är landslagsspelare numera. Inte sådär på låtsas heller – så som det blir för dem som bara får prova dressen på en januariturné – utan en riktig, fullfjädrad a-landslagsman.

Foto: Anders Deros
Marcus Rohdén - nybliven landslagsman.

På tisdagskvällen bytte han av Albin Ekdal, och sprang in på Friends Arena för att spela de sista minuterna av segermatchen mot Iran.

– Men jag hann faktiskt inte röra bollen en enda gång. Räknas det då?

Klart att det gör.

– Okej, bra... Nämen, det var otroligt roligt. Riktigt mäktig upplevelse.

Stor skillnad på den här samlingen jämfört med januariturnén?

– Ja, faktiskt. Det är en helt annan nivå på träningarna, en helt annan skärpa. De här spelarna gör ju inga misstag. På januariturnén är det såklart också bra spelare, men ändå lite slappt ibland och lite upp-och-ner. Här kändes det som att ingen slog en enda felpass på tio dagar.

Marcus Rohdén pratar om skillnaden mellan att vara en bra allsvensk spelare och att vara en spelare på internationell nivå, och det är precis det klivet han själv är mitt uppe i just nu.

Han har kommit väldigt långt på ganska kort tid.

”Katastrofdebut”

För mindre än tre år sedan trodde han att chansen både hade kommit och försvunnit. Den allsvenska debuten mot Norrköping blev inte som han tänkt sig. Även om laget vann slog han själv bort såpass många bollar att han på allvar fruktade att elitkarriären var över innan den ens hunnit börja.

– Själv upplevde jag det som en katastrofdebut. Första bollkontakten spelade jag fel, och sedan kom jag aldrig tillbaka in i matchen. Jag hade inget fokus, sprang och tänkte på den där första passningen. Efteråt var det fruktansvärt jobbigt. Lasse Nilsson ringde och sa att jag skulle släppa det, men jag satt fast i de där tankarna. Jag gick och la mig nästan direkt, men kunde inte sova. Jag bara låg och slog i sängen.

Lite då och då får Marcus Rohdén höra att han är en sådan som inte tänker särskilt mycket, en sådan som bara kör på. Fortfarande blir han lite överraskad varje gång. Han har insett att han tydligen uppfattas på det sättet, men själv ser han sig som någon som behövt kämpa ganska mycket med sin anspänningsnivå och sin prestationsångest.

– Jag kan tycka att jag har varit lite för uppstressad och speedad i många matcher, och att jag sedan har fastnat i dem mentalt efteråt. Något som verkligen har gjort skillnad det senaste åren är att jag har blivit lite lugnare i allt, och där har Klas hjälpt mig jättemycket.

När Elfsborg bytte tränare var Rohdén först orolig över hur allt skulle bli. Det var Jörgen Lennartsson som lyft fram honom, som givit honom förtroende.

– Så var det absolut. Men jag tror att Klas förstod vad jag behövde höra. Tidigt på försäsongslägret i Marbella ifjol tog han ett snack med mig: ”Du kommer att vara en tongivande spelare, en av dem som ska bära det här laget. Jag ser mycket av mig själv i dag, och jag är helt övertygad om att du kommer att lyckas”.

Marcus Rohdén kommer från Hössna, en liten bondby med drygt 100 invånare en halvtimmes körning från Borås. Redan som junior var han en tvåvägsmittfältare med extremt kraftfull motor, men utan det där världsvana självförtroendet som ibland tycks vara en förutsättning i fotboll.

Skickade avskedsmeddelande

Att hävda sig själv och ta plats har inte varit självklart för honom, vare sig på eller utanför planen.

– Det var också något som Klas var på mig om. De första månaderna han hade mig i a-laget tyckte han att jag smällde på alldeles för lite. Jag hade väl fortfarande lite för stor respekt för de andra, vågade inte riktigt, var rädd för att få en utskällning. Då refererade han alltid tillbaka till en turnering i Holland när jag hade honom i U21-laget. Då spelade vi väldigt hårt, och det... gillade Klas, haha. Så fort han tyckte att det blev lite väl snällt sa han att jag skulle göra som jag gjorde då, visa med bröstet att jag verkligen är där.

Att spela under Klas Ingesson förra säsongen var naturligtvis väldigt speciellt, en utdragen påminnelse om både hur viktig och hur oviktig fotboll egentligen är.

Ena dagen ramlade han i omklädningsrummet i Åtvidaberg och bröt ett ben i axeln. Andra dagen föll han ur rullstolen i Göteborg och knäckte lårbenet. Cancern släppte inte greppet och skelettet vittrade sönder – men förr eller senare var han ändå tillbaka vid sidlinjen igen.

Ända tills den dagen han inte kom längre.

En oktoberkväll plingade det till i Marcus Rohdéns telefon. Det långa textmeddelandet hade gått till alla spelare i Elfsborgs a-trupp, och var i hög utsträckning formulerat som ett avsked. Om vi inte hinner ses mer... Tro på er själva, ni vet vad ni kan... Behåll lagkänslan, kör hårt... Tack för alla minnen, lycka till...

– Jag satt hemma i soffan hos mina föräldrar och gjorde ingenting. Tog telefonen läste sms:et och bara... blev helt tom. Det var som ett farväl. Jag förstod att det var över.

På skilda håll reagerade spelarna på olika sätt. Vissa ville inte ens svara på meddelandet eftersom det trodde att det skulle innebära en belastning för Ingesson, men för Marcus Rohdén var det omöjligt att låta bli.

Det tog sitt tag, och han tog hjälp av sina föräldrar för att få meningarna på skärmen att bli likadana som dem han hade i sitt huvud.

– Jag ville verkligen få sagt hur mycket han bidragit med motivation och inspiration, hur han är en helt fantastisk person. Sedan avslutade jag sms:et med orden: ”Du är helt underbar”. Och så ett hjärta.

Tänker på Klas inför alla matcher

 Tänkte du på honom inför landskampen?

– Ja, det gjorde jag. Men det gör jag i och för sig inför alla matcher, och ibland under matcherna om det går tungt. Det tror jag är något som jag alltid kommer att fortsätta göra.

Vad tänker du?

– Jag tänker på hur han såg på mig, och hur jag ser på mig själv. Hur gör jag honom glad? Hur skulle han vilja att jag gjorde? Fortfarande är jag alltid lite nervös inför matcherna, men då tänker jag på honom och hur han hade det och hur han förhöll sig till livet. Okej, nu är det en fotbollsmatch som jag ska spela – vad är det värsta som kan hända? Sedan finns det inga bekymmer. Sedan är det bara att gå ut och köra.

Från början var Klas Ingesson ganska tveksam till att Magnus Haglund skulle återvända som tränare för Elfsborg. Framför sig hade han sett ”en gammal uv” ovanför Wettergren och Mian, men de andra i klubbledningen övertygade honom om att i alla fall prata med Haglund i telefon.

Foto: Anders Deros
Magnus Haglund, tränare som tog över Elfsborg efter samtal med Klas Ingesson.

Så det blev ett samtal. Och sedan blev det ett till och ytterligare ett, och här sitter nu Magnus Haglund med en kopp kaffe framför sig och några få timmar till kvar till Elfsborgs allra sista försäsongsmatch.

– Det var långa, rejäla samtal. De tog aldrig slut. Han hade så mycket han ville lämna vidare om klubbens hållning, attityd, roll och position. Vi pratade så länge, så jag började ofta tänka: ”Men nu måste han ju vila sig. Det här kan inte vara riktigt, att jag tar hans återhämtningstid”. Men när jag sa det var han bara: ”Jaja, men så tänkte jag såhär och så måste vi fixa det här och så...”.

Själv var Magnus Haglund öppen för förslag efter tre år i Lilleström, och om nu Elfsborg bad om hjälp var det självklart för honom att bidra. Han uttrycker det själv som att klubben ”gav mig mitt liv” då de för första gången chansade på en oprövad Division II-tränare.

– När vi hade pratat några gånger sa Klas bara: ”Du måste ta det här, jag vill verkligen att du gör det”. Sedan pratade vi i termer av att tiden var knapp och att det inte var långt kvar, så det blev tårar emellanåt... Jag var helt tagen efter de där samtalen. Frugan behövde bara titta på mig för att veta att jag hade pratat med Klas, hon kom alltid och kramade om mig efteråt.

Vad gjorde att han ändrade sig, att han ville att du skulle bli manager?

– Både jag och Klas är födda på den tiden då kollektivet var prioriterat, och vi kommer från liknande bakgrunder. Mina föräldrar var också arbetare, mina grundvärderingar utgår också från solidaritet och samarbete. Där hade vi en väldig samsyn på människan och arbetet som utgör grunden till båda våra ledarskap. Där träffade vi väldigt rätt på varandra.

”Otroligt jävla stimulerande”

Innan han blev heltidstränare jobbade Magnus Haglund som lärare i idrott och naturkunskap på gymnasieskolan i Falkenberg. Under den tiden upplevde han att han såg hur Sverige förändrades inför hans ögon.

– Det var inte längre: ”Hur kan jag bidra till samhället?”. Istället blev det: ”What's in it for me?”. I skolan förändrades synen på läraren, i fotbollen förändrades synen på tränaren. Det är som att vi ska fungera som någon sorts serviceinstitution som ska se till att ungen blir rik eller att spelaren blir utlandsproffs. Nuförtiden tror många att de är berättigade till en massa saker, men de är sällan särskilt intresserade av att jobba ihop till det.

Haglund öser på. Det här är ett ämne han brinner för.

– Jag har en dotter som är sju år, och när vi var i Norge började hon i förstaklass. Där stod läraren och handhälsade på alla i dörren, sedan satte sig alla på sina platser och satte direkt igång – pang! – med sina räkne- och skrivövningar. Läxa varje dag, mest för att tidigt skapa en sådan rutin. Och sedan åkte vi hit... Jättekäck, trevlig fröken – men så slående kravlöst. Första dagen tittade jag och frugan bara på varandra: ”Vad är det här? De gör ju absolut ingenting. Ska vi ha henne hemma och trimma henne där istället?”. Det är sån enorm skillnad, och nu har det ju blivit så att min dotter kräver att få Ipaden när hon kommer hem istället för att göra läxor.

Främst berättar Magnus Haglund det här för kontrastens skull. Saker som tidigare gått att ta för givna framstår numera som skinande undantag.

– Det har varit så jädra kul att få träffa de här killarna. Adam Lundqvist, Simon Hedlund, Sebastian Holmén, Viktor Claesson... Alla de, och så Marcus Rohdén som en spets som går både genom eld och vatten. Han är äldst av dem, men också den som går längst fram i träningsledet precis varenda dag. Otroligt spännande, hungrigt gäng. De ser varje dag som en möjlighet att bli bättre. Det är en fantastisk miljö för en tränare, så otroligt jävla stimulerande.

Skillnad mot förra gången?

– Mina två sista år här hade Elfsborg en ganska gammal trupp, full med väletablerade spelare runt 30. David Elm, Martin Ericsson, Ishizaki – lite för många i kategorin som var mer intresserade av speltid än av utveckling. De hade sett sig själva som sådana som självfallet startade varje söndag, och för flera av dem blev det otroligt tufft när det inte längre var så. Det blev ett ganska rejält energitapp.

”Inget klagande på någonting”

Entusiasm är en sak, erfarenhet ofta en helt annan. En ung spelargrupp brukar vara detsamma som en energisk spelargrupp, men den riskerar samtidigt även att bli lite valpig.

Det är här Haglund upplever att den stora skillnaden finns. ”Generation Ingesson” är inte hans ännu, men han är redan övertygad om att den är speciell. Lite mognare, lite tuffare, lite mer målmedveten.

– Utan tvekan har det de gått igenom präglat dem starkt, jag är helt övertygad om det. De har insett att det är här och nu som gäller, att precis varenda dag räknas. Egentligen är det träningsmentaliteten som är helt avgörande, och här är den nog bättre än något annat jag upplevt. Det är helt otroligt, det är fan inget klagande på någonting. Uppvända huvuden, klara blickar... ”Fan, nu kör vi”. Det är dessutom tydligt att flera av dem som jobbat allra mest med Klas har haft en väldigt snabb och tydlig utveckling bara nu under vintern. Hedlund, Lundqvist, Arber Zeneli...

Haglund gör en sorts uppskjutningsgest med armen.

– Brant uppåt, alltså.

Och gruppkänslan, förmågan att sätta laget framför jaget? Vi går en sväng i det ovala omklädningsrummet på Borås Arena. I skåpen står olika hårprodukter och hudkrämer, på whiteboarden står numret till cancerfonden.

Magnus Haglund pratar om band som har bundits, sådant som kan hålla ihop människor i 90 år snarare än 90 minuter.

– Det här är pojkar som har gråtit ihop. Hur många 20-åringar har gjort det?

När VM 1994 avgjordes var Adam Lundqvist tre månader gammal. Han var med ändå. Föräldrarna var fotbollstokiga, och under nattmatcherna låg Adam i en barnvagn framför tv:n i sommarstugan.

– Pappa älskade Klas Ingesson, och när jag själv blev lite äldre satt jag inne och såg 94-krönikan på VHS tills någon tvingade ut mig. För oss var det otroligt stort att få honom som tränare. Det var som att börja jobba med... en kändis.

Foto: Anders Deros
Träning på Borås Arena.

För att det skulle fungera behövde Adam Lundqvist göra människa av myten Klas Ingesson. I början var respekten så stor att den ibland slog över i vördnad eller till och med rädsla.

– Jag hade flyttat från Nyköping till Borås för att gå på fotbollsgymnasium, och att lyckas med idrotten betydde allt för mig. I början hade jag svårt att hantera min frustration och mina aggressioner ifall saker inte gick min väg. Jag försökte göra allt själv, eller drog på mig onödiga frisparkar och varningar.

Ringde hem: ”Det är över nu”

Lundqvist fortsätter:

– Inför en särskild match tog Klas mig åt sidan, sa att han absolut inte ville se något mer tjat på domaren, att jag var tvungen att sluta med att lägga fokus på yttre saker. Och vad händer? Av någon anledning blir jag rasande, och innan jag ens fattar vad jag gjort har jag dragit på mig två gula för snack.

Efter matchen lämnade Lundqvist arenan utan ett ord. Han vågade inte ens titta på Ingesson, än mindre prata med honom.

– Jag ringde hem direkt: ”Det är över nu, helt kört. Han kommer aldrig att låta mig spela för Elfsborg igen. Ni kan lika gärna komma hit och hämta mig direkt”.

Lundqvists pappa övertalade honom om att i alla fall prata med Ingesson, be om ursäkt och se vad det ledde till.

– Jag vet inte om jag har varit så rädd i hela mitt liv, men det första som hände var att han sa att han hade tänkt på sitt håll. ”Det var jag som var fel ute. Du ska inte ändra på dig, du ska fortsätta vara den du är. Du blir bättre när du är förbannad och aggressiv – och det är jag som ledare som ska lyckas rikta den där gnistan rätt”.

Egentligen fanns det ju inget att diskutera. Lundqvist hade dragit på sig två idiotvarningar trots att hans tränare uttryckligen beordrat honom att låta bli. Att Ingesson ändå valde att skyffla över skuldbördan på sig själv var en gest mer än något annat, ett sätt att visa att det faktiskt var okej för en 17-åring att göra fel.

– Ändå satte sig det där så jävla djupt. Jag spårade aldrig ur igen, jag var så besluten att visa att han gjorde rätt som gav mig chansen.

Myten blev en människa, tränaren blev en kompis. Så fort Adam Lundqvist kände lite hemlängtan visste han att det fanns någon att prata med om saken. Han lärde sig också att Klas Ingesson gärna lät honom åka med i bilen på pendlingsresorna till Ödeshög, så att hans föräldrar kunde plocka upp honom där.

– Jag är en otrolig fotbollsnörd, så i början satt jag mest bara och pepprade honom med frågor. Och jag minns fortfarande alla svaren. ”Bästa spelaren du har mött?”. ”Zidane, han kunde både ge och ta en smäll”. ”Men Totti då? Jag gillar såna ikoner”. ”Äh, det var bara tråkig att spela mot honom. Han fick frispark för allt, så då var det lika bra att klappa på honom rejält när jag ändå skulle bli avblåst”.

År efter år och mil efter mil med Vättern utanför bilrutan. En talang och en tränare som utvecklade en allt djupare relation och vänskap.

– Vi snackade ju en del om hans sjukdom också, och det blev så jävla konstigt de gånger vi kom fram till Borås. Där satt han och ville inget annat än att kunna springa ut på planen – och där satt jag och kunde göra det precis varje dag. Jag insåg verkligen hur privilegierad man är som fotbollsspelare. Det vore en skam att inte göra precis allt av det.

”Det är ett löfte”

I det ena andetaget beskriver Adam Lundqvist nu Klas Ingesson som sin hjälte och förebild, men i det andra vill han samtidigt inte bygga upp honom till något han inte var. Det känns konstigt att förgudliga en kompis, att resa monument över sina minnen. Och det behövs heller inte.

– Vi har ju pratat mycket om att spela för Klas, men... Det blir så lätt en sån där sak man bara säger, sånt som slutar betyda något efter ett tag. Att spela för Klas är egentligen bara att göra sitt absolut bästa varje dag, att sätta laget framför jaget och att njuta av att spela fotboll. Gör vi bara det så kommer han alltid att vara nöjd med oss.

Jag kallar er för ”Generation Ingesson”. Finns det en sådan? En spelargrupp som som du har extra stor samhörighet med?

– Så känner jag väldigt starkt. Jag ser samma killar runt omkring mig i omklädningsrummet idag som jag såg den allra första dagen jag kom till Elfsborg, det är Holmén och Hedlund och Zeneli och Frick och Rohdén. Alla har vi haft våra hinder att komma över för att komma hit, och alla har vi blivit hjälpta med det av Klas. Nu går vi till match med väldigt raka ryggar. Vi är oerhört stolta över den utbildning vi har fått, och över det vi spelar för.

Adam Lundqvist fyllde 21 år för bara ett par veckor sedan. Det är väldigt lätt att glömma bort när man pratar med honom, när man hör honom formulera vad han förväntar sig av sig själv och de runt omkring honom.

– Det är lätt att säga att man ger sitt yttersta, men ute på planen är det sedan inte alla som lever upp till det. Men de jag är omgiven av, de som har gått samma väg som jag har – de gör det. Så länge vi är kvar kommer du aldrig att få höra något gnäll från Elfsborg, och du kommer aldrig att få se ett Elfsborg som viker ner sig. Det är ett löfte.

FAKTA

”Generation Ingesson”

Simon Hedlund, 22 år

Kom till Elfsborg 2009

Arber Zeneli, 20 år

Kom till Elfsborg 2007

Marcus Rohdén, 23 år

Kom till Elfsborg 2006

Viktor Claesson, 23 år

Kom till Elfsborg 2012

Adam Lundqvist, 21 år

Kom till Elfsborg 2011

Sebastian Holmén, 22 år

Kom till Elfsborg 2007

Per Frick, 22 år

Kom till Elfsborg 2009