Hoppas Uefa-nissarna hade tagit tv-fri helg

FOTBOLL

BORDEAUX. PSG tappade spelet, Zlatan Ibrahimovic tappade skallen och under några minuter tycktes också de fransk-svenska diplomatiska relationerna vara i fara.

Ett par timmar senare var huvudstadsklubben en snedspark i Marseille från att tappa ligatiteln.

Men Ligue 1 håller spänningen vid liv.

Nu måste Paris Saint-Germain samla ihop lungor, hjärtan och slutkörda lårmuskler och lösa rebusen ”Bättre än Chelsea – sämre än Bordeaux” en gång för alla.

Johanna Frändén

Det finns förstås förmildrande omständigheter. PSG-spelarna hade 120 genomsvettiga bragdminuter från London i benen. De hade gjort årets kraftansamling mot Chelsea och de hade segrat på ett sätt som imponerat mer än någon annan fotbollsinsats den här säsongen.

Men det måste ju finnas en undre gräns, någon form lägstanivå som man av ren anständighet, om inget annat, inte tillåter sig att trampa igenom när man är på söndagsutflykt i Bordeaux.

Men Paris Saint-Germain är ett lag som är svårt att förstå sig på. Jag har försökt på nära håll i snart tre år och jag är inte ett dugg närmre en lösning än tidigare.

PSG vann knappt en närkamp, men de börjar bli väldigt ohotade på tronen som Europas mest bipolära fotbollslag.

Det är förstås en hobbypsykologisk analys av läget. Det är hög tid att någon med terapeutisk kompetens ställer en diagnos på Paris Saint-Germain våren 2015 och reder ut hur ett lag som manövrerar ut Premier League-ledaren med en man mindre behöver jaga den franska tabellsexan i 90 minuter utan att få med sig en enda poäng för besväret.

Ingen poäng att orera

Sen kan väl samma psykolog slå sig ner i ett enskilt rum med Zlatan Ibrahimovic och erbjuda honom en plats på divanen.

På planen gjorde Zlatan vad man kan kräva av honom. Han såg förvisso inte fräschare ut än lagkamraterna trots den tidiga sortin från Stamford Bridge i onsdags, men han gjorde två mål och det är det PSG har honom till.

Sen gjorde han sitt kanske beskaste utfall under karriären hittills (möjligen är Pep Guardiola av en annan uppfattning) och det är tveksamt om Frankrike har hunnit hämta sig ens på måndagmorgonen. Det är ingen poäng att orera om hur Zlatan ”borde ha lärt sig vid det här laget”. I värvningen av Ibrahimovic får varje toppklubb i Europa en obestridlig huvudfigur, en gudabenådad fotbollspelare – och en totalt oförutsägbar känslomänniska som aldrig är mer än en onödig kapning ifrån att förstöra showen.

Det är Zlatans styrka och svaghet i ett. Det enda han kan hoppas på att är Uefa-nissarna som ska utvärdera straffet efter det röda kortet mot Chelsea hade tagit tv-fri helg.

Ibrahimovic har under snart tre år varit Sveriges främsta ambassadör i Frankrike, men uttalandena fick landets idrottsminister Patrick Kanner att kräva honom på en ursäkt.

Den kom omgående från PSG:s pressavdelning och den potentiella diplomatiska krisen mellan länderna fick ett lyckligt slut, där Kanner accepterade ursäkten och kallade Zlatan Ibrahimovic för ”en stor mästare”. Det var på det hela ganska gulligt.

Olyckligt mantra för klubben

Men frågetecknen hänger kvar i sydvästra Frankrike.

Ska Salvatore Sirigu ha mer att göra än Céderic Carrasso i hemmamålet?

Ska Isaac Kiese Thelin ha mer boll än Zlatan Ibrahimovic?

Ska PSG våren 2015 spela på kontring mot tabellsexan Bordeaux?

Klubbens förre sportchef Leonardo sa efter en plattmatch mot Reims för ett par år sedan att PSG ”är byggt för Europa, inte för Ligue 1”. Det har blivit ett olyckligt mantra för klubben i år, där man blandar bragder mot Barcelona med bottennapp mot Bordeaux.

Fotbollsfrankrike hade ställt sig frågan sedan onsdagens historiska examensprov i London: Skulle PSG ta med sig kunnandet, slitet och sina bultande fotbollshjärtan till den franska västkusten. Skulle de klara hemtentan också?

Paris Saint-Germain fick inte ett rätt, och bara en 0–0-match mellan Marseille och Lyon senare på kvällen håller dem kvar i kampen om ligatiteln i år. Länge leve Ligue 1.