Fränden: PSG utan lungor och hjärtat

Foto: TT
David Luiz.
FOTBOLL

PARIS. Ett chockskadat PSG fick spela årets match utan sin ryggrad, ett formtoppat Barcelona kommunicerade ordlöst via MSN.

Det är i kvartsfinal det brukar ta stopp för det parisiska projektet och det här året är inget undantag.

Den förrädiska strimma hopp som presenterade sig i slutminuterna hade franska hjärtan mått bättre utan.

Johanna Frändén

Laurent Blanc hade inför matchen betonat att PSG skulle försvara sig bra. Laget har lärt sig varför den hårda vägen; de senaste två säsongerna har man åkt ut i kvartsfinal efter lika många mål som motståndaren, men med den inopportuna egenskapen att släppa in på hemmaplan.

Parisarna har svårt att hålla nollor i Europa generellt, och Barcelona har aldrig varit laget som förnekar sig inför den typen av statistik.

Neymar brukar inte heller banga när han får hovleveranser från Leo Messi och efter 1–0 kändes det som det hade gjort inför matchen; det här kunde komma att rinna iväg.

För att riktigt gnugga in det jobbiga scenariot i hemmapublikens medvetande tvingades Thiago Silva bytas ut skadad i samma moment.

Stod helt utan ryggrad

David Luiz kom in i hans ställe, efter en skaderehabilitering som gått tre veckor snabbare än förväntat, men det skulle också bli kvällens enda riktiga mirakel.

För där stod PSG utan hela sin ryggrad, utan den viktigaste startspelaren i varje lagdel, utan Zlatan Ibrahimovic, Marco Verratti, Thiago Motta och sin kapten.

Och man hade ett bortamål i baken.

Efter målet och bytet såg matchen ut som den så ofta gör när Barcelona står på ena sidan alldeles oavsett ställning. Bollen lämnade inte de katalanska fötterna.

Det ser ut ungefär som när man leker namnleken och skickar vidare bollen enligt modellen ”jag heter Jordi, vad heter du?” – pass – ”jag heter Sergi, vad heter du?” – pass, in i all evinnerlighet, amen.

Förutom detaljen att Barcelonas spelare kan varandras löpvägar och passningsfötter bättre än några andra i Europa.

När de också lärt sig alla namn i laget var klockan nästan halvtid.

Fick fart på bollen

Men efter paus började Paris Saint-Germain, utan någon som helst naturlig ledare på planen, få fatt på bollen. Adrien Rabiot är en fin genombrottsman och Yohan Cabaye förtjänar ett bättre öde än att se Ligue 1 från sidlinjen. Problemet för PSG i kväll var inte att de saknade chanserna, problemet var att ingen av lagets anfallare ville göra mål.

Barcelona hade tre heta sydamerikaner på topp, i Spanien kallar man kedjan kort och gott MSN (och ingen över 40 och under 25 behöver skämmas om man inte förstår kommunikationsreferensen här). I kväll var Leo Messis roll mest att sufflera övriga. Luis Suárez har fått katalanernas tålamod med de uteblivna målen, eftersom han valt de viktiga matcherna att näta. På Parc des Princes i kväll var han obeveklig.

PSG hade, i brist på sin svenska urkraft, samma geografiska anfallskonstellation. Där tog likheterna också slut.

Javier Pastore är ett fotbollsgeni, jag tänker aldrig påstå något annat, men ibland är de argentinska fötterna så känsliga att ingen annan i laget förstår hur de mår innerst inne.

Ezequiel Lavezzi är på sin höjd en intressant fotbollsspelare, om han nu ens är en fotbollsspelare, och Edinson Cavani var i kväll inget annat än en bromskloss med träben och bollskräck.

PSG skapade chanserna, de gjorde verkligen det, men de var alldeles för dåliga i slutfasen.

Inte samma lag...

Vill ni att vi ska prata saknad? Då gör vi det. PSG är inte samma lag utan sina lungor och hjärta. Utan Ibrahimovic, Verratti och två Thiagos saknar det här laget karisma, rutin, självsäkerhet och riktiga orosmoment framåt.

Men någon spelare skulle ju ge PSG lite hopp i slutet också och vi kan vara ärliga med varandra här; Vi trodde inte att det skulle vara Gregory van der Wiel.

Men den anonyme holländaren drämde iväg ett ursinnigt skott med åtta minuter kvar att spela – symptomatiskt nog var det inte ens en målchans – och plötsligt gick PSG:s uppgift i returmatchen från direkt omöjlig till enormt svår.

Det är inte någon vidare god prognos, men det är någonting bättre än en dödsruna. Det är en liten strimma hopp som jag tror att parisiska hjärtan och nerver egentligen hade mått bättre utan.

Johanna Frändén