Han var en pionjär

Sandlin: Kjell var en pionjär. Alltid ärlig – alltid renhårig

1 av 4
”Jag undrar om världen någonsin har haft en spelare med en sån mental styrka som Kjell Johansson.” – Ichiro Ogimura
SPORTBLADET

Kjell Johansson är död och två frågor inställer sig omedelbart:

Hur skyddar man sig mot kantbollar i pingis?

Hur skyddar man sig mot livets kantbollar?

Satt i fredags under SOC-bordtennisen i Eriksdalshallen och talade med Christer Johansson om lillebror Kjell. Fick besked om att det var dåligt med honom, ”riktigt dåligt” – men fattade inte hur dåligt det ändå var.

Dialys, Höglandssjukhuset i Eksjö fyra mil från hemmet i Tranås, förbud att ta emot mobilsamtal...

– Ingen idé att du ringer, sa Christer.

Tre dagar senare är han död, Kjell Gunnar Johansson, 65 för några veckor sedan, en av de största vi svenskar haft i en av världens största sporter.

Inte den allra störste eftersom han inte vann allt – han vann allt utom en VM-titel i herrsingel, en titel han var två kantbollar ifrån.

Han tog tre VM i dubbel, ett VM i lag – han tog två EM i singel, två EM i dubbel, sex EM i lag.

14 svenska herrar har varit med om att ta de 14 svenska VM-gulden i bordtennis – fyra i singel, fem i dubbel, fem i lag – och plockar vi bort laggulden så finns ingen svensk spelare som har så många guld som Kjell Johansson: tre VM-guld (alla i dubbel) mot Hasse Alsérs, Stellan Bengtssons och Jan-Ove Waldners två på delad andraplats.

Det var förmodligen detta som fick text-tv att på måndagen kalla honom ”Dubbelspecialisten från Eskilstuna”. Dubbelspecialist var han möjligen genom sin förmåga att få medspelarna att växa vid sin sida. Som Hasse Alsér i dubbelfinalen VM 21 april 1967. Sveriges allra första VM-guld: 21–16, 19–21, 21–13, 12–21, 22–20 mot Sovjets Anatolij Amelin/Stanislav Gomozkov.

Jag var där på Johanneshov som ung Aftonbladet-reporter och det var verkligen en kväll att minnas.

Vad mer av raffel kan man önska sig än ett femteset med expresshissar i än den ena än den andra riktningen: 10–15, 15–15, 16–19, 20–19, 20–20 och Kjell missar ett upplagt läge, 21–20 efter miss av Gomozkov och så dom underbart ljuva slutsiffrorna 22–20 sedan Amelin slagit ut.

Det såg så enkelt ut

Kjells kommentar efteråt, jag hittar den i mina gamla klipp:

– Vi behövde egentligen inte göra så mycket. När vi fick den första bollen vid 16–19 till 17–19 var jag övertygad om att det skulle ordna sig.

Svensk bordtennis hade haft sin första stjärna i Tage Flisberg (VM-final 1954). Sen kom Hasse Alsér (dubbla EM-guld 1962). Därefter Kjell Johansson (dubbla EM-guld i herrsingel 1964 och 1966) innan det var dags för Stellan Bengtssons VM-guld i herrsingel i Nagoya 1971. Fyra steg mot den nya generation med Mikael Appelgren, Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson och Peter Karlsson som till slut utökade den svenska medaljskörden till dagens 14 VM-guld.

Kjell Johansson var en pionjär och han var Sveriges störste pingisfighter. Det ser så enkelt ut när man i dag ser Kjells pingis på gamla bilder. Inte så mycket skruv, mera pang på.

”Hammaren”, alltså.

Den hittade Kjell Johansson i Ungern 1963. Inför ungerska mästerskapen stod han och tränade med Hasse Alsér och klippte till ordentligt med forehand en gång, som han sett jugoslaven Istvan Korpa göra.

PANG! Sa det bara på bordsskivan på Alsérs sida.

– Vanudå? Gör så där en gång till!

Det gjorde Kjell. Och ”Hammaren” var uppfunnen.

Namnet spikades av den västtyske defensivfilaren Eberhard Schöler, som Kjell slagit med 3–0 på vägen mot segern, och som efter den förlusten frågat sin gode vän Alsér: ”Vad är det där för kille du inte berättat om? Han har ju en forehand som Tors hammare...”.

I början gällde fotbollen

Annars började historien om lille Kjell och hans hammare i en gammal källarlokal på Kärrhagsvägen i Eskilstuna. Från början var varken Kjell eller Christer särskilt intresserade av bordtennis. De sysslade med lagsporter. Och brottning.

Kjell var nio år då han första gången höll i en pingisracket. Han har berättat om den tiden:

– Jag fick stryk av alla jag spelade mot. Därför ville alla möta mej, för att dom var säkra på att vinna... Men ju mer jag stod där och slog på kvällarna, desto bättre gick det.

– För mej var ändå fotbollen den stora idrotten. Fram tills jag 1962 blev uttagen i Sörmlands juniorlandskapslag. Jag var heltänd – men samtidigt hade jag tagit en plats i truppen till junior-EM i pingis i Västtyskland.

– Jag funderade både hit och dit. Så ring de jag Erik Extergren, förbundets vice ordförande, och han sa: ”Klart du ska välja bordtennis. Du får 50 kronor nästa gång vi träffas”.

16 år gammal landslagsdebuterade Kjell Johansson 1962 i en landskamp mot Ungern. Ungrarna ställde upp med dubble europamästaren Zoltan Berczik plus Janos Faházi och Peter Rozsás. Det var efter den 5–4-segern som Kjell (tre vinster) och Carl-Johan Bernhardt (två vinster) kunde säga till stjärnan Hasse Alsér (tre förluster):

– Du Hasse, vi har råd att ha dej med i laget...

Det internationella genombrottet kom två år senare, EM-finalen i Malmö 29 november 1964. 18-årige Kjell mot 27-årige ungraren Zoltan Berczik som då på sin meritlista redan hade,

i olika klasser, tre VM-silver, tre VM-brons och sex EM-guld. Kjell vann en grandios final, 3–1. 21–9 i fjärde set.

”Kjell är aldrig nervös”

Två år senare i London upprepade han sin EM-vinst. Den gången i tre raka set mot tjecken Miko.

Men någon VM-titel i singel blev det aldrig.

– Jag hade min chans i Sarajevo 1973. Ett sånt tillfälle återkommer aldrig, sa han under resten av sin aktiva tid.

En klassisk knallhård femsetare, herrsingelfinalen i Sarajevo 1973. På andra sidan bordet den gången: Hsi En-ting, Kina.

Kjell låg under stort i femte set, 15–19, när han började sin upphämtning:

– Jag vann två bollar direkt i min serve. 16–19 blev 18–19. Jag fick en känsla av att matchen ändå var min. Det var bara att serva och gå på, tänkte jag.

– Men jag fick aldrig spela om guldet. Sån är bordtennisen ibland. Han hade tur, jag hade otur – sånt jämnar ut sig i längden. Men känslan när Hsi En-ting kom och beklagade sig över turen med de två kantbollarna kommer jag aldrig att kunna beskriva

För en gångs skull räckte inte den johanssonska viljan, den johanssonska koncentrationen, det johanssonska kunnandet.

Jag var med i Calcutta på VM 1975 när Kjell Johansson hade en superdag, den näst sista i lagtävlingen. Kjell spelade fem matcher, tre i 5–2-matchen mot Sovjet, två i 2–5-semifinalen mot Kina – Kjell vann alla fem, samtliga efter skiljeset.

Direkt efteråt diskuterade jag ”Kjell” med den legendariske japanen Ichiro Ogimura. ”Ogi” sa så här:

– Jag undrar om världen någonsin haft en spelare med en sån mental styrka som Kjell Johansson. En spelare med en sån förmåga att spela ut till 100 procent. Det handlar om koncentration. Kjell är aldrig nervös. Normalt når en spelare i de här lägena bara upp till 90 procent. Kjell når längre – för honom existerar i det ögonblicket bara bollen, bordet, racketen.

Skador förföljde Johansson

Hur skulle då Kjell Johansson ha klarat sig mot en senare tiders gigant som Jan-Ove Waldner? Det hade Kjell helt klart för sig:

– I toppform hade jag möjligen fått med tio bollar per set mot J-O: 21–10, 21–10, 21–10.

Som alltid ärlig. Alltid renhårig. Som gav bort poäng om han fått dom på fel sätt.

För övrigt blev Kjell Johansson 1967 den förste av blott sex svenskar som genom tiderna prisats av International Committé of Fair Play.

Det var en blodsjukdom som till slut knäckte Kjell Johansson men skador hade förföljt honom under stor del av karriären. Sedan 1967 hade han problem med ländryggen, med diskbråck och kotförskjutningar.

Mot slutet hade han artros i höger knä och han genomgick två höftoperationer. Fyra diskkompressioner i halsryggen plågade honom och i Stefan Holms intervju i Sportbladet för ett år sedan berättade Kjell att han inte mindes när han senast sovit en hel natt.

Döden slår sina hammarslag även i oktober 2011 – eller som Stig Dagerman i oktober 1954 skrev i en av sina sista Dagsedlar i tidningen Arbetaren, under rubriken ”Höst”:

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken.

Vila i frid, Kjell, min gode vän!