Leifby: Allt annat hade varit befängt

Sportbladets krönikör om Bragdguldet

1 av 5
SPORTBLADET

Man vinner som ett lag, man förlorar som ett lag – och man Bragdguldet-prisas förstås som ett lag.
Allt annat hade varit befängt och osportsligt.

Snacket inför årets prisutdelning har inte kretsat kring vem som ska vinna Bragdguldet, utan huruvida Charlotte Kalla ska få det själv eller TILLSAMMANS med SITT LAG för Sveriges första OS-guld i damstafett på 54 år. 
Märkligt resonemang.
De som på allvar har hävdat att Charlotte Kalla ensam borde få priset har förmodligen aldrig tävlat med ett idrottslag eller tillhört ett arbetslag.
Men de äger alldeles säkert en selfie-pinne.
Samma personer svor säkert när fotbollslandslaget fick priset efter VM-bronset 1994.
Det var Ravelli som räddade, Håkan Mild sköt ju högt över.

Laginsatsen gjorde det möjligt

Sex gånger tidigare, under de 90 år som priset har delats ut, har ett lag vunnit Bragdguldet. 
Det finns individuella prestationer (Loobs passning till Sandström i Wien 1987!) som sticker ut men det går inte, och vi ska inte, gå runt det faktum att det har varit laginsatsen som gjort allt möjligt.
Skönt att det sitter lagspelare som Tomas Brolin och Mats Sundin i Bragdnämnden, personer som vet hur ett kollektiv fungerar, vad ett lag kan åstadkomma, vad laganda betyder, hur det är att jobba tillsammans, och som är väl känner till idrottens grundläggande värderingar.
Som laget före jaget.
Charlotte Kalla gjorde en makalös sista sträcka i OS-stafetten i Sotji men som jag minns det körde hon bara en av fyra sträckor?
Eller?
De första tre var det andra som slet sig igenom.

Karriärens bästa av Wikén

Ida Ingemarsdotter låg med i täten hela förstasträckan och växlade över till Wikén på en tredjeplats.
Norskan Therese Johaug brukar avgöra stafetterna på andrasträckan, nu var det i stället Emma Wikén som körde karriärens bästa sträcka och förde upp Sverige i ledning.
Anna Haag hade det tufft men hon kämpade som ett djur och körde precis så hårt som hon klarade av, varken mer eller mindre, och hon skickade iväg Kalla som trea, 25 sekunder efter Tyskland och Finland i täten.
Och vi ska väl ärligt säga att det inte var några demoner Kalla jagade ikapp.
Finskan Krista Pärmäkoski (tidigare Lähteenmäki) har aldrig vunnit en individuell medalj i VM eller OS, Denise Herrmann har, förutom bronset i Sotji, som bäst en andraplats i sprint i världscupen.

Jag hulkar varje gång

Men 25 sekunder på fem kilometer är en bedrift oavsett vilka man möter, eller hur skidorna glider.
Den sista minuten av stafetten är så vacker att jag hulkar varenda gång jag ser den.
Trots att det återstår hundra meter är det precis när Kalla tar den där sista innern, och det första stavtaget efteråt, som man inser att det är klart, att hon är fullständigt överlägsen och oslagbar och underbar. 
Det är då fördämningarna brister, i det ögonblicket känns det som att Kalla mycket väl skulle kunna lyfta från snön och flyga iväg över nejden och försvinna till tonerna av Aerosmith.
Jag var ute och gick med min sovande dotter den här dagen.
Min gamle far var på besök, han hängde med och vi höll oss uppdaterade via Radiosporten.
När vi förstod att Kalla var på väg ikapp tog jag fram min smarta telefon, loggade in på Play-tjänsten och så tryckte vi ihop oss och såg avslutningen i mobilen, inne i en galleria mitt i Stockholm.
Annat än på Toinis tid...
När Kalla flög förbi på upploppet och korsade mållinjen bröt jag och farsan upp, eftersom vi båda bröt ihop.
Vi gick åt var sitt håll, snöt oss och sedan kramade vi om varandra. 
Det hade förmodligen aldrig gått vägen utan Charlotte Kalla, och det hade förmodligen aldrig gått vägen utan de andra.
Man vinner som ett lag, och man förlorar som ett lag.
Slutsnackat.

■ ■ ■

Zlatan var på tapeten, som vanligt, och det är inte så konstigt. Rent kvalitativt håller han högst klass av alla. Han spelar fotboll. Konkurrensen är mördande. Men inte fasen är det en bragd att peta in några bollar mot Lorient? Han slog visserligen målrekordet i landslaget men det gamla var från en tid då alla landslagsspelare i fotboll även spelade bandy, och det tog sex dar att ta sig till en bortamatch i Österrike. Och målrekordet hade varit svårslaget utan, just det, lagkamrater.

■ ■ ■

Kennedy?