”När bilen släpper fältet, då släpper allt”

Leifby om känslorna efter premiären på Elitloppet...

SPORTBLADET

Solvalla. Årets största sporthändelse – eller en replika av vikingarnas plundring av Sevilla?

Elitloppet på Solvalla bjöd på både och.

Alltid på mors dag.

Att Elitloppet alltid körs på mors dag, det har den fenomenale dokumentärfilmaren Tom Alandh lärt mig.

För något år sedan riktade han kameran mot sig själv och gjorde en personlig betraktelse om och kring sin fascination för Elitloppet som han följt slaviskt i evigheter.

Precis som Tom säkert har gjort många gånger, så tog jag stålhästen från Norra Ängby, rullade utmed sjumannamatcherna på Ängby IP, vidare längs prunkande försommarträdgårdar i Eneby, förbi Bromma flygfält och rakt in på Solvalla-området.

Så farligt var det ju inte

Eftersom jag aldrig besökt Elitloppet tidigare hörde jag mig för bland vänner, bekanta och annat löst folk, om vad som egentligen väntade.

Rapporterna beskrev drivor med drängfulla män, Dagens dubbel-torskar och cigarettsmugglare i en sällan skådad sammansättning.

Men, som man säger på Valla, så länge det finns lopp så finns det hopp.

Skräckmålningen var överdriven.

Visst är mors dag en bättre lämpad dag än folknykterhetens, och nog stötte man på ett och annat fyllesvin bland alla häst-

intresserade, men det gör man väl på de flesta evenemang och aktiviteter runt om i Sverige, nuförtiden.

Det spelar ingen roll om det är fotboll, munspelsfestival, studentavslutning eller villaidyllens ”lugna” midsommarfirande.

Några av världens bästa hästar – och kuskar – lockade makalösa 29 986 personer till Valla den här eftermiddagen och jag har inte sett så många solstolsburna medelålders män sedan Maspalomas -97.

Trots att jag varken spelar på hästar eller kan någonting om trav så förstår jag verkligen varför folk vallfärdar hit, den här helgen.

Motorsåg och monokel

Det enda som behövs för att komma in i gänget är ett programblad, en gammal tuggad kulspetspenna och en övertro på dina egna drag. Oavsett om du närmast kommer från Granshult eller Grand Hotell, bär motorsåg eller monokel på måndagar, så smälter du på något sätt in. I denna märkliga mix av människor kan du springa på allt från en kommunal- arbetare från Kalix, hästägare med plånböcker större än Örjan Kihlström, eller en belgisk superhäradsbetäck… (förlåt, en fördom)… superstjärnkusk vid namn Joseph Verbeeck.

Det är något upplyftande i det. Som journalist kan du dessutom traska in på stallbacken, daska On Track Piraten eller Lutfi Kolgjini i baken och fråga ”hur känns det” någon timme före årets största lopp.

Samma närhet är svår att hitta inför en VM-femmil i Val di Fiemme eller ens en fotbollslandskamp på Friends om Sverige så möter en liten bit av Gobiöknen. Rent sportsligt (och då bortser jag från alla spikidéer och skrällbud) finns det inte mycket i travvärlden som slår den här dagen, möjligtvis kan du hitta något lopp i Frankrike eller USA som erbjuder större vinstsummor och snofsigare segertäcken, men finalen i Elitloppet är en upplevelse för sig.

En engelsk mile, 1 609 meter, fullt blås.

Startens dramaturgi påminner om den vi ser under en OS-final på 100 meter. Läktarens bröl övergår till ett sorl ju närmare start man kommer, sedan blir det näst intill knäpptyst och när bilen släpper fältet – då släpper allt. Det är en F1-start utan fossila bränslen.

Kyla, list och känsla

Den här söndagen var Melander-ägda Nuncio, fem år, överlägsen. Hade inte Örjan Kihlström blivit körsven (annat ord för kusk, lärde jag mig i går) hade han förmodligen legat på havets botten och desarmerat gamla bomber från andra världskriget.

Så iskall är han. Med kyla, list och känsla låg han och pumpade Nuncio i dödens hela vägen runt innan han krossade världseliten på upploppsrakan och tog sin tredje seger i Elitloppet.

Efter att 30 000 hyllat kusk och kuse, rivit sina kuponger och börjat strömma mot utgångarna upplevde jag dagens största skräll.

Utanför stod cykeln kvar.

Orörd.

ARTIKELN HANDLAR OM