Laul: Inget spontant glädjefnatt – bara ”kolla, vi kan”

SPORTBLADET

HELSINGBORG. En månad senare kunde Helsingborg lyfta Lennart Johanssons pokal och supportrarna fick göra sin traditionsenliga planinvasion.

Eller fick och fick, de gjorde det trots att en hövlig speaker bad dem låta bli.

Knappast något spontant glädjefnatt, mer av ett ”kolla, vi kan också”.

Ändå en värdig avslutning på allsvenskan 2011 där bästa laget mot bästa försvaret spelade 1–1 och AIK tog hem stora silvret.

Själv fastnade jag mest för en ögonblicksbild vid slutsignalen när rödblåa fans välde in på gräsmattan. Domarteamet rusade mot spelargången och AIK-spelarna sprang mot Olympias ”norra stå”, till sina supportrar där kravallpolis bildat ring snabbt och effektivt.

Kenny Pavey? Tja, den gamle Millwall-supportern promenerade lugnt efter, mer eller mindre mitt i kaoset som han mest ryckte på axlarna åt.

Det var Paveys sista match i allsvenskan, snart flyttar han utomlands till en ny klubbadress, och det är många som redan saknar honom.

– Två silver, SM-guld, svenska cupen, supercupen...det har varit fina sex år i AIK. Jag är stolt över det jag har gjort och det är ”see you later – not goodbye!”. Det finns så mycket AIK inom mig att jag måste tillbaka, inte som spelare, men kanske för att hjälpa till runt laget på något sätt i framtiden, sa Kenny innan han hoppade in i spelarbussen.

Själv lärde jag känna honom under våra år i Ljungskile, han är trevligare utanför planen än på...så good luck, Kenny.

Alm: Seriens bästa försvar

I alla fall.

Jag gjorde en intervju med sportchefen Jens T Andersson när tränaren Andreas Alm bröt in och berättade att AIK släppt in minst antal mål i allsvenskan.

– Helsingborg står på 27, vi på 27. Men vi har bara släppt in 25. De där två extra som Disciplinnämnden lagt till kommer jag aldrig att räkna, sa Alm.

Ett par sekunder senare stack han fram huvudet igen för att tillägga:

– Vi har seriens bästa försvar.

AIK:s försvar är en nyckel till deras överraskande andraplats, Jens T Anderssons Bangura-värvningar en annan, tränardebutanten Alm själv en tredje.

AIK – ett explosivt lag

Även om det svajat emellanåt och vissa av hans beslut framstått som märkliga har han fått ut väldigt många poäng av sitt spelarmaterial. Kanske för att han kände till dess begränsningar och styrkor sedan lång tid tillbaka, aldrig vek från den inslagna linjen och valde att bygga utifrån ett ledord som alla spelare kunde sluta upp bakom och hantera: explosivitet.

Explosiv återerövring. Driv boll explosivt. Explosiv upp-, ned- och överflyttning. Spela framåt. Rättvänd med fart.

Jag vet inte om ni tänkte på Viktor Lundberg i går, visst, han har mycket kvar att lära, men hans utveckling under säsongen har varit – explosiv.

Att Helsingborg spelade ut AIK under långa stunder på Olympia är en annan historia. När Mahlangu, Bouaouzan och Gashi satte fart på bollen var aggressiviteten inte mycket värd.

”De är snäppet bättre”

Till slut var det målvakten Ivan Turina och ribban som räddade silvret, till och med Martin Mutumba var tvungen att hålla med efteråt:

– Vad fan, de är bäst i Sverige, det är bara att erkänna. De har en mycket bra spelidé, det har vi också men de är snäppet bättre, sa Mutumba.

I går kväll firade Helsingborg sitt sjunde SM-guld för andra gången, samtidigt vecklade AIK-fansen ihop sin banderoll ”1932 TOG VI VÅRT 7:E GULD MVH STORKLUBBEN” och for mot Solna med ett stort silver. Allt medan Christoffer Anderssons lilla dotter sprang runt i spelargången med pappas guldmedalj och berättade för alla hon mötte:

– Pappa har miljoner sådan här där hemma.

Det var helt enkelt en ganska bra kväll för alla vi som var på Olympia.