Irlandsmatchen – ett fall framåt

Laul: Jag har skakat i spasmer över hans evinnerliga hattande med startelvorna – men nu gjorde Hamrén äntligen rätt val

Foto: PONTUS ORRE
PRESSAD Efter Sveriges insats mot ­Irland har Hamrén fått hård kritik. Robert Laul tycker tvärtom att det var nu förbundskaptenen äntligen agerade riktigt.
SPORTBLADET

Jaså, är det dags att vakna nu?

När Erik Hamrén för en gångs skull gjorde det mesta rätt.

Alla är kända för något och är det något Robert Laul är känd för, är det för den skarpa kritiken mot förbundskapten Erik Hamrén. Folk brukar fråga mig: ”Hatar du honom?”. Nej, självklart inte.

Men:

Jag har skakat i spasmer över hans evinnerliga hattande med startelvorna.

Jag har slitit mitt hår över trupputtagningar där spelare som råkar få till en ­tunnel och omnämns i medierna kommer med direkt.

Jag har spottat, svurit och fräst över ­naiviteten i att kliva in i ett EM-slutspel med rutinen på bänken och mästerskapsdebutanter på ovana positioner.

Jag ville fly landet efter det historiskt ­pinsamma talet till fansen, 2000-talets motsvarighet till Birgit Friggebos ”We shall overcome”.

Hamrén är naiv

Jag har inte vetat om jag ska skratta eller gråta över bortförklaringarnas moder, att det viktiga är vilka som avslutar matchen, inte vilka som börjar den, efter en misslyckad startelva mot Tyskland.

Kort sagt: Erik Hamrén är inte mycket till förbundskapten i mina ögon.

Han är naiv, han är inkonsekvent, han tycks sakna ett taktiskt öga.

Uppenbarligen har detta inte riktigt gått upp för folk och experter.

Förrän nu, efter 0–0 mot Irland.

Nu får Hamrén sina fiskar varma i både spalter och folkmun.

Det tycker jag är konstigt.

Jag såg Erik Hamréns insats mot Irland som ett fall framåt.

Inget experimenterande med startelvan, uttagningen gick inte att kritisera efteråt och enda överraskningen Tobias Hysén tillhörde ­Sveriges minst dåliga spelare.

En bra uttagning, helt enkelt.

Vidare hade spelarna fått direktiv om att falla ett steg hellre än att stöta bort sig, ett försök att komma tillrätta med det läckande försvarsspelet som varit ett problem under hela Erik Hamréns förbundskaptenstid. Tyvärr slog pendeln för långt vilket är lätt hänt, det blev passivt i första halvlek innan det korrigerades i paus. Men åter: ett steg i rätt riktning. Jag tar hellre ett Sverige som försöker hitta tillbaka till ­någon form av defensiva grunder än ett Sverige som tror att de kan rulla ut Holland borta.

Skickade rätt signaler

Erik Hamrén visade också att han vill satsa på Kim Källström och Rasmus Elm på det viktiga centrala mittfältet, en signal som på sikt skapar trygghet för hela laget.

Men Sverige var ändå helt värdelösa? invänder ni nu.

För all del. Det var, januariturnéerna borträknade, en av de sämsta landskamper jag sett (och då har jag sett en hel del).

Men det var för en gångs skull inte Erik Hamréns fel. Den enda taktiska miss han egentligen gjorde var att ­inte ”tvinga” Zlatan Ibrahimovic till en position närmare motståndarmålet (men det kanske han inte vågade?).

Förutsättningarna var följande:

Utan Johan Elmander och med Ola ­Toivonen halvskadad, med John Guidetti mil från ett svenskt landslag, är det rätt tunt framför Zlatan. Lägg därtill att storstjärnan varit kantig och formsvag under februari-mars. Ordinarie vänsterbacken Martin ­Olsson var skadad, Mikael Lustig inte hundraprocentig och byttes ut i paus, Elms och Källströms ligaspel har precis börjat – mot den bakgrunden är fredagens prestation ­inte så överraskande.

Sveriges trupp är inte så bred att den sväljer alla dessa problem utan att det märks.

Dessutom må Irland ha ett svajigt lag på papperet men den som tittade noga noterade hur de orkade ha press på Sverige i 90 minuter, de var lojala spelidén och organiserade i försvarsspelet. Då krävs en bra dag på jobbet för att luckra upp dem gång på gång men Sveriges bärande offensiva ­spelare var tydligt ur i slag.

Nu gäller det att Erik Hamrén fortsätter på den inslagna vägen och släpper allt svammel och dravel om medaljer i mästerskap, alla tomma ord om hur starka vi är tillsammans och bygger vidare bakifrån och på kontinuitet i startelvan.

Jag är inte alls säker på att det räcker till VM i Brasilien, den tiden är alltför kort, men för att skapa en grund som åtminstone kan ta oss till EM i Frankrike 2016.