Laul: Storm är ett för svagt ord

SPORTBLADET

MALMÖ. En finsk urkraft i mittförsvaret, ett norskt tränargeni på bänken, en internationell klasspelare framåt och 20 000 supportrar som bar fram sin förening till ett nytt kapitel i svensk fotbollshistoria.

Men framför allt: Den mest imponerande insats ett svenskt klubblag överhuvudtaget gjort på…ja på 14 väldigt långa år.

"Hela stadion stormar" heter den.

Kampanjen som fyllde Swedbank stadion för att ta Malmö FF till Champions League.

Storm är ett för svagt ord.

Hela stadion gungade redan före avspark, och då menar jag verkligen att våra presstolar gungade när publiken runtom hoppade och sjöng.

Det här var före avspark, alltså.

När domaren Damir Skomina från Slovenien blåste i gång spelet gungade det till igen.

Tränaren Åge Hareide hade mörkat en 5-3-2-taktik, en uppställning MFF knappt har spelat tidigare, mig veterligen.

Tanken som flög genom huvudet innan matchbilden hann sätta sig var om norrmannen var för smart för sitt eget och lagets bästa?

Men med en internationellt helt oerfaren vänsterback i Pa Konate, och en Anton Tinnerholm som skulle visa sig få problem med vänsteryttern Kevin Kampl, blev facit inget annat än ett väldigt modigt genidrag från Hareides sida.

Finlands svar på Berlinmuren

Speciellt då Markus Halsti, innermittfältaren som flyttades ner mellan ordinarie mittbacksparet Filip Helander och Erik Johansson, måste beskrivas som Finlands svar på Berlinmuren – fast med snabba fötter.

Matchen igenom var Halsti alltid på rätt ställe och röjde undan bollar och spelare, tid och rum. Om jag räknade rätt hade österrikarna inte en enda målchans i första halvlek.

Malmö hade å andra sidan bara två chanser första 45 minuterna.

Två skott, två mål, för Malmö.

"Vad krävs för att nå Champions League?" har svensk fotboll frågat sig i 14 år. Malmö FF gav oss svaret – en internationell klasspelare framåt och två som är på god väg dit: Markus Rosenberg samt Magnus Eriksson och Isaac Kiese Thelin.

Eriksson med sitt fotbollshuvud och teknik, Thelin med sin storlek och styrkan i luftspelet, Rosenberg med allt det där och en hel del till.

Det var Rosenberg som förarbetade straffen där Eriksson gick omkull mot Salzburgs målvakt Péter Gulácsi. Det var Rosenberg som själv la upp bollen på straffpunkten, tog ett extra andetag, och dunkade in den mitt i målet.

Efter tio minuter var Malmö FF i Champions League, efter tio minuter kunde vi ana att FC Red Bull Salzburg blivit FC Rädd Bull Salzburg.

När det gäller Magnus Erikssons 2-0-mål så tänkte jag att ett kvalmål kan fan inte bli så mycket mer klassiskt. Eriksson slog en andraboll på volley i en perfekt båge över målvakten från 30-35 meter.

Rädd Bull var Dead Bull

Egentligen ska sådant här inte gå. Österrikarnas spelartrupp värderades fem gånger så högt som MFF:s innan avspark. När det kommer till klubbarnas respektive omsättning var de åtta gånger så stora (fast inte nu när MFF:s uppskattningsvis 180 miljoner tickar in).

Förutom de onödiga bengaler som stoppade spelet en kort stund och fick tränaren Åge Hareide vansinnig på bänken (och stora delar av publiken att skandera "Ut med packet") var det en inramning som förde tankarna till det tryck jag upplevde under fotbolls-VM när Brasilien spelade.

Även om Malmö var tillbakapressade i början andra halvlek är slutintrycket självklart den mest imponerande insats ett svenskt klubblag gjort sedan Helsingborg tog sig till Champions League-gruppspelet 2000. Det är lång tid.

Skrev jag att Magnus Erikssons 2-0 var bilden av ett klassiskt kvalmål? När Markus Rosenberg lekte in 3-0 så utmanade han om den titeln.

Och Rädd Bull var Dead Bull.

Om inte detta klassas som en bragd, så kan väl Sportbladet och Svenska Fotbollförbundet göra ett undantag och ge Guldbollen till ett lag i stället för enskild spelare för första gången.

Zlatan Ibrahimovic har säkert inget emot det.