”I mina ögon är han den största segraren ändå”

SPORTBLADET

PARIS. Lars Lagerbäcks tydligaste budskap som fotbollstränare har alltid varit att det inte spelar någon roll hur det ser ut eller går till – det enda som betyder något är att vinna.

I hans sista match som förbundskapten blev en förlust avslutningen på Lars Lagerbäcks största segerresa i karriären.

Det kanske inte känns så just nu men hur ska det annars beskrivas, om inte exakt precis så? Som en fotbollsmatch utan förlorare.

Ett lag vann lätt, det andra hade redan vunnit tungt.

Efteråt hyllades båda av sina fans, i varsin kurva på Stade de France.

Visst, det är Frankrike som marscherar vidare mot Tyskland i Marseille, det kommer att stå 5-2 i historieböckerna men jag säger som Lasse Lagerbäck brukar säga om formationer: Ibland blir det bara en lek med siffror.

Island är färdiga med EM 2016 men sagan är inte slut. Avslutningsord ska skrivas, ett landslag ska hyllas av sitt folk, berättelser ska berättas om minnen och upplevelser som lever kvar för alltid.

Det går alltid att gräma sig över förlorade fotbollsmatcher. Det finns alltid saker som kunde och borde ha gjorts bättre. När mittfält och forwards inte hann pressa franska bollförare sattes lyftningarna med precision bakom Kári Árnason som vinkade på offside i stället för att försvara.

Det gav 1-0 direkt (Oliver Giroud), och 2-0 indirekt (Paul Pogba på en efterföljande hörna till en ny djupledsboll).

Kvartsfinalen som hela Island hade laddat för i en vecka var över på 20 minuter.

Rejäl skillnad

Resten av första halvlek var om inte förnedring så i alla fall en plågsam klasskillnad sett ur isländskt perspektiv.

Det spelade ingen roll för de drygt 10 000 isländska supportrarna på plats som sjöng den sång de sjungit sedan EM-debuten mot Portugal, om sjömännen som återvänder hem efter en lång och lyckad resa.

Det spelade ingen roll för Lars Lagerbäck som gjorde de byten han trodde kunde ta Island tillbaka in i matchen, och han vann faktiskt andra halvlek med 2-1.

Det spelade ingen roll för Kolbeinn Sigthórsson och Birkir Bjarnason som krigade in både ett och två mål för ett Island som inte gav upp ens när allt hopp var ute.

Och det spelar ingen roll för den historieskrivning jag vill göra.

Den handlar om hur en gåtfull man från Ånge tog EM:s minsta fotbollsnation genom tiderna hela vägen till en kvartsfinal mot en på alla positioner övermäktig motståndare på Stade de France.

Första gången jag träffade honom var hösten 2001, en intervju på Råsunda inför kvalmatchen mot Turkiet i Istanbul som skulle betyda avancemang till VM 2002.

Då hade ”Lars-Tommy” (det var delat ledarskap på den tiden också) precis återvunnit det förtroende de byggt upp under EM-kvalet 1998-99, och som sedan rasade under mästerskapet i Belgien/Holland.

Följde hela resan

Jag skulle följa Lars Lagerbäck på nära håll hela vägen fram till hösten 2009 då han avgick.

Jag upplevde honom tidigt som en auktoritet på fotbollsområdet, en man att lära sig saker av. Det hindrade inte att vi rök ihop då och då, när rollerna krockade såsom en journalistroll och ett förbundskaptensuppdrag oundvikligen krockar ibland.

Lars Lagerbäcks budskap lever fortfarande starka inom svensk och internationell fotboll.

Kontinuitetens betydelse för framgång blir hans tydligaste arv, i kombination med något som förbundskaptener (till skillnad från klubblagstränare) måste ägna sig åt: Att hjärntvätta spelarna under de få tillfällen ett landslag är samlat, få dem att glömma alla olika saker de ägnar sig åt i vardagen, att hamra in budskapen genom upprepning och framför allt: Genom att göra budskapen så enkla som möjligt.

Organisation, balans, löpmeter och fakta är ord som är starkt förknippade med Lagerbäcks fotbollsfilosofi och ledarskap – men han uppfann dem inte.

Under åren som svensk förbundskapten, från fiaskot i Belgien/Holland, via framgångarna i VM 2002 och EM 2004, det godkända VM:et 2006 till den underkända insatsen i EM 2008 fanns ett budskap Lars Lagerbäck upprepade oftare än andra:

– Vi gör så här för vi tror att det ger oss störst chans att vinna. Hur det går till eller ser ut spelar ingen roll.

Jobbet förvånade

I VM-kvalet 2008/09 slutade Lagerbäcks landslag att vinna, trots spelare som Zlatan Ibrahimovic, Henke Larsson, Olof Mellberg och Anders Svensson. Lagerbäcks oförmåga att få ut max av trotjänarna bidrog till att han avgick, försvann, för att plötsligt dyka upp som förbundskapten för Nigeria lagom till VM 2010. Sedan försvann han på nytt, innan han tog över Island 2012 och i samma veva blev tv-expert i Viasat.

Jag måste säga att jag blev förvånad.

Inte så mycket för Islandsjobbet: Fotbollsnationen Island var på uppgång, en talangfull generation på väg fram, materialet skulle passa Lars Lagerbäcks ledarskap perfekt, det var smart och vältajmat.

Nä, det var mediauppdraget som överraskade. Träningsoverallen var utbytt mot en välpressad kostym, och han började avslöja allt mer av vad som egentligen står i den där Pärmen.

Över en natt (för att han får betalt för det?) gick Lagerbäck från en närmast föraktfull inställning till det han ansåg att medierna mest ägnade sig åt – att spekulera – till att själv spekulera i direktsänd tv.

Under EM 2016 korsades våra vägar igen.

Samma sätt att leda

Inte mycket har varit nytt i Lagerbäcks sätt att leda och coacha Island men människan Lars Lagerbäck har känts ny. En vilja att faktiskt bli förstådd, uppskattad, ja rentav omtyckt. Presskonferenserna har varit informativa, lärorika och underhållande.

Kanske ville Lagerbäck att de sista förbundskaptenskapitlen om honom skulle skrivas i positiv anda, oavsett Islands resultat.

Kanske har han bara känt sig tryggare i en annan miljö.

Jag åkte till Frankrike med anslaget ”Laul vs Lasse” för det var så det ibland såg ut under hans tid i Sverige.

Efter den här resan behövs inte något ”Laul vs Lasse” för idag finns det inga motsättningar, precis som det inte finns någon förlorare.

Mannen som aldrig brytt sig om annat än att vinna fotbollsmatcher förlorade sin sista, ändå är han i mina ögon den största segraren av alla tillsammans med ett landslag som lärt världen hur en inkastvariant går till samt en minimal fotbollsnation som fått uppleva ett alldeles eget ”sommaren 1994”.

Áfram Island.

Tack Lasse.

Eller som jag egentligen borde avsluta hela den här bevakningen när Lars Lagerbäck till och med ställde upp på en groupie efter hans allra sista presskonferens:

Laul Lasse.

 ar