Laul: Äntligen kör allsvenskan igång

Och serien står starkare än på länge

Foto: Foto: TT
Går för nytt guld IFK Norrköping kliver in på Tele 2 Arena i dag med häng på tabellettan Malmö FF. 
SPORTBLADET

Jaha, nu är det väl bara en tidsfråga innan någon trött fotbollsjournalist skriver den där förutsägbara ”EM är över – äntligen börjar allsvenskan”-krönikan?

Jodå, här har ni den.

Frågan är bara: Har jag fog för den?

Okej, om jag ska vara helt korrekt:

Allsvenskan börjar i dag – EM är faktiskt inte slut riktigt ännu även om det kanske kändes så i torsdags kväll när Tyskland åkte ut.

Men eftersom fotboll inte är någon tävling i att spela roligt utan att vinna (under ordinarie tid eller efter), väntar nu en final mellan Portugal och Frankrike.

Under mina veckor på plats såg jag båda lagen live, och jag kan inte se att det slutar på annat sätt än med fransk seger, ska vi säga 3–0?

Allra mest såg jag förstås av Island, och deras prestation växer ytterligare med tanke på att de kryssade mot det ena finallaget och föll tungt mot det andra men gjorde mål på båda.

Det blev en faslig hajp kring Island världen över, inte minst bland kusinerna i Sverige. Från att det varit jag, en förvirrad portugis och tio isländska mästerskapsdebutanter var vi över hundra journalister på sista presskonferenserna.

Det är lätt att förstå.

Nästan alla gillar en underdog, den historien går alltid hem i stugorna, särskilt en så extrem underdog som ett Island helt utan stjärnor som nådde framgång tack vare hårt jobb och lagspel.

Och taktisk organisation, förstås. Vi ska inte glömma Lars Lagerbäcks sista (?) insats.

Dyster forskningsbild

Däremot kan ni glömma det som tydligen har döpts till ”vulkanen” i Sverige. ”Huh-huh”-stridsropet heter inte ”vulkanen” och har inget med Island att göra.

Var det ursprungligen kommer ifrån råder delade meningar om (vissa hävdar tyska Dynamo Dresden, andra säger skotska Motherwell) men till de isländska läktarna kom det efter att supportrar till klubblaget Stjarnan FC inspirerats av Lech Poznans fans under ett bortamöte i Europakvalet 2015.

Sedan började landslagssupportrarna använda det under EM, och nu har de franska fansen tagit över.

Mexiko-VM 1986 blev ”vågens” genombrott – under EM 2016 fick vi ett nytt läktaruttryck, och det var väl på tiden.

”Raketen” – som är ett bättre ord? – är hur som helst ett bra exempel på det historikern Torbjörn Andersson tar upp i den tegelstenstunga studien ”Spela fotboll bondjävlar! Del 2” (Östlings Bokförlag Symposium 2016):

”Fotboll är ett paradexempel på glokaliseringen: Ett globalt spel som från start, och hela tiden därefter, tar sig olika lokala uttryck – uttryck som i sin tur återigen kan spridas globalt”.

Som Häcken gjort till en slogan: Support your local team.

Fotbollen är ett fenomen som har lyckats överbrygga den klyfta som uppstått mellan det globala och det lokala, den klyfta som annars riskerar att leda till ”kulturell schizofreni”, enligt spanskfödde sociologen Manuel Castells.

Men forskningens bild av allsvenskan och svensk klubblagsfotboll är dyster:

”De senaste årtiondenas svenska klubblagsfotboll skulle rentav kunna beskrivas som en glokaliseringsprocess präglad av en sorts passivt, men misslyckat, EU-motstånd. Det paradoxala är att Sverige kommit att försvara en lokal idrottsmodell som inte kunnat konkurrera på ett globalt plan, alltmedan landet i stort rusat in i globaliseringens värld med sådan fart att de lokala sammanhangen riskerar att gå förlorade”, skriver Torbjörn Andersson.

Vi ska inte kapitulera

Det var det här ”Bra för svensk fotboll”-debatten häromåret handlade om: Enögda supportrar och klubbföreträdare till enskilda klubblag såg själva möjligheten att kvalificera sig för Champions League som något negativt, när det i själva verket finns en Islandssaga att odla och förstärka varje gång ett svenskt klubblag närmar sig Europaspel i en glokaliserad fotbollsvärld.

Malmö FF kommer aldrig besegra Real Madrid – men de kanske kan få möta dem i en match som betyder något igen.

Torbjörn Anderssons lösning (vilket även före detta Hammarbyordföranden Göran Paulsson en gång föreslog) är att annordna regelrätta val till ordförandeposterna i föreningarna likt i Barcelona och Real Madrid:

”Det skulle innebära att ordförandeposten gav mer prestige och i gengäld kan en kandidat erbjuda att lägga in kapital i föreningen. På så vis skulle möjligen ett möte kunna ske mellan det bästa av två världar”, skriver Andersson.

Jag vet inte om nya former av ordförandeval är det viktigaste för svensk fotboll men jag tror att föreningar, medlemmar och supportrar behöver göra en djupare omvärldsanalys: Hotet från de stora, internationella klubblagen är verkligt – men det finns ingen anledning att kapitulera inför det.

I en globaliserad fotbollsvärld där många i Sverige hejar på Barcelona eller ”Det-lag-Zlatan-spelar-i” finns utrymme för olika favoritlag: Ett internationellt, ett (all)svenskt.

Ju större fotbollen blir globalt, desto större blir glokaliseringsmöjligheterna för de (all)svenska föreningarna.

Publiken ger lokalpatriotismen

En klar skillnad – en konkurrensfördel – är när det kommer till påverkan: De internationella storklubbarna distanserar sig alltmer från sina fans, alltså kan de lokala klubbarna svara med större öppenhet, större inkludering, vilket också kräver ett mer konkret motstånd mot de mörka krafter som anser att fotboll och våld hör ihop, som går på tvärs med idrottens kärnvärden.

Enligt Torbjörn Andersson är den nära publiken den tydligaste bäraren av lokalpatriotism kring klubbarna.

”Genom bildandet av supporterklubbar har vissa tagit på sig en allt aktivare roll (…) Å andra sidan har man också kunnat vara mer nedbrytande, inte minst genom att bilda huliganligor med följd att nätverksuppbyggnaden kanske hämmats för att sponsorer dragit sig ur”, skriver Andersson och nämner AIK som ett exempel.

Sex år i rad i Europagruppspel

Sommaren 2016 har vi en i allra högsta grad glokaliserad fotbollsverklighet i Sverige: Vi kom snabbt över vårt eget EM-uttåg, adopterade Island, följde varje steg Zlatan tog mot Manchester och nu är det alltså dags för allsvenskan igen.

En allsvenska som faktiskt står starkare än på länge: Sex år av obrutet deltagande i de europeiska cup-gruppspelen, fyra olika segrare senaste fem åren, hela landet från norr till söder representerat, ekonomiskt stabila klubbar (nåja) och ett publiksnitt strax under 10 000/match.

Hur vi än väljer att se på allsvenskans framtid i en glokaliserad fotbollsvärld – positivt som i de exempel jag precis nämnde eller mer dystopiskt som forskningen gör gällande – tror jag alla kan vara överens om att det finns möjligheter att både överleva och utgöra ett relevant alternativ i de internationella storklubbarnas skugga.

Det gäller bara att utnyttja dem.

Så vad gäller den förutsägbara ”Äntligen börjar allsvenskan”-rubriken är det bara att konstatera att jag har fog för den.

Hur länge till handlar om vad klubbarna kan erbjuda i en global konkurrens som blir allt tuffare. Och som handlar om mer än bara det sportsliga.