Laul: Försvarsspel att tro på igen, Blåvitt

Foto: TT
Omarsson blev Blåvitts hjälte mot AIK.
SPORTBLADET

Det blev kvällen då ett lån från Island överglänste landets största fotbollstalang, när en avstängd hemmatränare vann coachkampen från läktaren, där IFK Göteborg firade hundraårsjubileet av Gamla Ullevi med att hitta det de letat efter hela säsongen:

Ett försvarsspel att tro på igen.

Det betyder inte så mycket för årets tabell men det mycket för de hemmasupportrar som sjöng sig hesa denna kyliga oktoberkväll.

Om Malmö FF-IFK Göteborg är Sveriges mästarmöte, och AIK-Djurgården är det största derbyt, så är Gnaget-Blåvitt ett svenskt svar på el Clásico: Kungens lag mot Guds lag, huvudstaden mot fotbollshuvudstaden, ja sannolikt den match mellan lag från landets två största städer som berör flest människor, som bär på mest rivalitet.

På den nivån hittar vi förväntningarna, sådana är de historiska förutsättningarna, de som gör att en seger kan bli ett plåster på fansens sår oavsett hur säsongen har sett ut i övrigt.

Men just i år, här och nu, slutet av oktober på Gamla Ullevi – vad stod på spel?

Inte riktigt lika mycket som spelprogrammet öppnade för.

Trots att 2016 års andra möte mellan IFK Göteborg och AIK kommer sent kunde resultatet aldrig få någon stor betydelse för tabellen: Blåvitt är för långt efter Gnaget, som i sin tur är för långt bakom Malmö FF.

Räddade på mållinjen?

Det handlade om att försvara en fjärdeplats, och att jaga en andraplats.

Matchbild på förhand: Gnaget-tryck centralt vs Blåvitt-kontringar längs kanterna.

Match-i-matchen: Isak/Obasi vs Bjärsmyr/Rogne.

På läktaren ett hemmatifo som uppmärksammade hundraårsjubileet av gamla Gamla Ullevi: Det var blått, det var vitt, det var vackert, det var värdigt.

Mest överraskande i startelvorna: Att läktarplacerade Jörgen Lennartsson hade satt Tobias Hysén på bänken medan Rikard Norling tvingades ersätta vadskadade Per Karlsson med Jos Hooiveld.

(Det är ingen dålig truppbredd när en mittback i en trebackslinje kan ersättas med ett så grundkompetent alternativ som holländaren Hooiveld).

Verkligheten bekräftade förhandsteorierna direkt: AIK dundrade på framåt, Chinedu Obasi kom först på en hörna, Scott Jamieson räddade den stenhårda nicken på mållinjen, kanske var bollen inne i mål men för att domaren ska blåsa måste han vara säker på att bollen varit över linjen. En förutsättning för att kunna avgöra det utan repriser är att assisterande domaren finns nere på kortlinjen, och där fanns han inte.

AIK ställde yttrarna Daniel Sundgren och Anton Salétros brett, Johan Blomberg hjälpte till att överbelasta till höger, Stefan Ishizaki till vänster, och Ebenezer Ofri fick tid och plats att styra och ställa centralt. Gnaget kom i våg efter våg, ett lågt inspel från höger stoppades av en Mattias Bjärsmyr-arm men Andreas Ekberg bedömde uppenbarligen armarnas position som naturliga för att ta emot fallet, och friade oväntat.

Det var inte team Ekbergs enda misstag: AIK:s Daniel Sundgren borde haft ett andra gult kort redan i första halvlek när han kapade Jakob Ankarsen utan att vara i närheten av bollen.

Ett försvarsspel från förr

AIK-stormen bedarrade när IFK Göteborg stängde vänsterkorridoren där AIK oftast hittade fram, samtidigt som Mattias Bjärsmyr och Thomas Rogne inte gav något utrymme åt anfallsparet Obasi/Isak. Ju längre matchen led, desto tydligare såg vi ett blåvitt försvarsspel där alla hjälptes åt, från anfallet hela vägen hem till John Alvbåge.

Defensivt föll Gnaget på eget grepp: I Rikard Norlings iver att stänga IFK:s omställningsspel längs kanterna (där ytor oftast uppstår i ett 3-5-2) tappades fokus centralt där Blåvitt är betydligt skickligare än sitt rykte.

Elias Omarssons 1-0 var en naturlig följd av en matchbild som bytte riktning, det såg ut som ett klassmål vid första anblicken men låt oss studera hur det egentligen gick till: Förstatouchen stack iväg långt från Omarssons fötter, Sauli Väisänen hann ändå inte upp i rygg, Ofori och Hooiveld tittade på, Omarsson kunde vända om och placera in bollen.

Ett perfekt avslut, ett direkt dåligt försvarsjobb, ett kvitto på att avstängde Lennartsson och vikarierande matchcoach Magnus Edlund hade tagit ut rätt startelva i en match där en 21-årig islänning överglänste landets största fotbollstalang Alex Isak som fick lägga (för) mycket energi på defensiven.

Det var också matchen där Blåvitt hittade tillbaka till något de har letat efter hela säsongen: Ett försvarsspel från förr som får fansen att tro på framtiden.

AIK har gjort en bättre säsong än IFK Göteborg, de förlorade inte guldet i dag men faktum är att Gnaget bara vunnit en match mot topp fyra-lagen i år. Tillräcklig skicklighet mot de bästa saknas fortfarande.

För tabellen betyder matchen inte heller så mycket men den betyder desto mer för de hemmasupportrar som sjöng sig hesa denna kyliga oktoberkväll då Gamla Ullevi firades och Blåvitt vann mot Gnaget igen.